Årets bästa spel
19

Årets bästa spel

Spel-Malmer

Förväntningarna var höga, och redan tidigt gillade jag vad jag såg. Men det var först i en bossfight det verkligen klickade för mig. Nej, inte i strid – de bossarna kunde de skippat. Jag syftar på en av konversationsbossarna. När, efter övertalning, dörrmannen på polishuset med en historia med min protagonist bryter ihop framför mina ögon och släpper in mig på stationen. Det var i detta tillfälle som Deus Ex vann mig slutgiltigt. Med facit i hand och spelet avklarat tvekar jag inte när jag säger att konversationerna och systemet kring dem är bland de absolut bästa jag sett i ett spel. Ständigt är det oerhört spännande hur det skall gå. Ens val påverkar både nu och vad som händer framöver och det jag gjort innan – inte bara sagt – påverkar också.

Men Deus Ex är också så mycket mer än det. Tematiskt är det årets utan tvekan mest intressanta spel och väl värt att fundera kring både en och två gånger. Estetiskt är det både originellt och vackert med en grafisk stil som är oerhört konsekvent och trovärdig, samtidigt som det är visuellt varierad. Speciellt alla kläder fångade min uppmärksamhet. Spelmässigt är det oerhört varierat, med valmöjligheter överallt i hur man skall tackla en situation. Nästan hela tiden finns det minst tre vägar till målet och varje sådan väg har flera sätt att gå tillväga. Spelet premierar visserligen smygande, men jag fann att man kunde variera sitt tillvägagångssätt radikalt mitt uppe i det man gjorde. För mycket val kan många gånger bli frustrerande, men Deus Ex: Human Revolution balanserar i det närmaste perfekt mellan frihet och styrning för att skapa spänning och känsla av progression och meningsfullhet samtidigt som man alltid känner sig både fri och i en levande värld.

Deus Ex utspelar sig i en framtidsvärld där världen är i början av en omvälvande teknologisk renässans. Ändå känns det hela ruggigt aktuellt och trovärdigt. Ibland är spelet övertydligt i sina budskap men det tvingar aldrig på mig en åsikt, även om personer jag möter i sig har en stark sådan. När slutet väl kommer känns det inte självklart vilket som är rätt och riktigt. Det är inte svart och vitt. Transhumanism – ett stort ämne i spelet – är skrämmande men samtidigt lovande. Slutligen handlar det om makt och vem som skall ha den, och det finns inte ett enkelt svar på den frågan heller. Men en sak är jag säker på dock. Deus Ex: Human Revolution är årets bästa spel.

Spel-Malmers top-fem 2011:

  1. Deus Ex: Human Revolution
  2. Dead Space 2
  3. Resistance 3
  4. Batman: Arkham City
  5. Uncharted 3

Familjenspel


lost infidelity
we never said a word
so black and white you see
it’s all the lies we’ve heard

in my mind nothing makes sense
i’m nothing you can’t have
cracked up to disagree
that’s all we’ve ever had

you
only you
only you can’t be the one

your secret smile so quaint
in memories fortold
laughing so viciously
your concience has been sold

in my face there’s no more joy
i’m all I should be
cracked infidelity
is all you are to me

we don’t talk anymore

Catherine är 2011 års bästa spel.

Familjenspels top-fem 2011:

  1. Catherine
  2. Batman: Arkham City
  3. Rayman Origins
  4. Dead Space 2
  5. Resistance 3
Välja väg
10

Välja väg

Jag tycker verkligen om att spela rollspel. Det är nog en av mina favoritgenrer när jag väl spelar dem. Konstigt nog så avskyr jag dock själva tanken att börja spela ett rollspel. Jag ser framför mig massa grinding, tråkiga sidequests som aldrig tar slut och absolut för komplicerade system för allting ifrån item-crafting till hur striderna sköts. Det känns bara motigt och tungt. Dessutom tänker man på den långa speltiden och alla andra spel man får försaka under denna långa period.

Men så börjar jag spela. Jag tycker fortfarande att det ibland kan vara lite för komplicerat, speciellt i början när man inte är insatt i vad de olika uppgraderingsvalen egentligen innebär. Jag kan fortfarande tycka det är för mycket grinding, och sidequestutbudet är oftast ganska tråkigt och intetsägande, även om undantag finns. Men så finns där världen och karaktärerna att dyka in i. Det finns berättelsen och det finns valen som påverkar stort och litet. Även i rent linjära rollspel är världen det som lockar. Rätt vad det är så sitter jag där och har kul i sidequests och gör inget annat än älskar spelet något enormt. Men crafting och grinding förblir tråkigt för mig.

I dagarna har jag suttit och spelat just ett sådant rollspel. Dragon Age: Origins. Och det var naturligtvis den upplevelsen som blev upprinnelsen till det här inlägget. För i Dragon Age: Origins finns ett problem som är gemensamt för alla rollspel, och även en hel del andra spelgenrer. Låt oss kalla det för valfrihetsångest.

Jag har kämpat mig fram i grottan på väg till templet med Andrastes aska. Det är en labyrint av gångar där man hela tiden måste välja väg. Jag vet att i regel så är bara en väg rätt och de andra är bara avvägar till godsaker. Med jämna mellanrum måste jag välja väg, och oftast är det ganska tydligt vad som bara är en liten avväg till ett rum och vad som är vägen vidare. Men så kommer jag till vägskälet. Jag testar att gå ner lite i en gång för att mötas av en autosparpunkt. En viktig gång alltså. Gör lite kort backtracking och tar andra vägen. Den fortsätter länge och leder mig slutligen till ett storyelement. Genast lyfts tanken: Vad är det jag missat i den andra gången?

Har jag missat något viktigt jag kunde göra för att undvika eventuellt svåra val nu? Går jag miste om dialogalternativ? Sakta men säkert kommer känslan smygande att jag helt enkelt spelar spelet på fel sätt. Att jag går miste om det viktiga – eller ännu värre, att jag gör något fel så spelet kanske buggar ur.

Som reaktion börjar jag istället utforska allting. Jag går tillbaka hela vägen genom grottan tillbaka till vägskälet och tar den andra vägen. Det är en djup grotta med många fiender och flera rum. Slutligen så visar det sig att det var en återvändsgränd, och efter att ha plockat upp någon mindre viktig item backtrackar jag tillbaka igen. Jag fortsätter så och gör alla sidequests och backtrackar vid varje vägskäl för att inte missa det som var rätt väg. Och helt plötsligt kommer nästa tanke: Kanske spelet inte är gjort är det här? Kanske det blir fel av att jag utforskar mer innan jag pratar med karaktären framför mig? Det blir ju fånigt om han börjar snacka om den legendariska stenen, när jag redan har den. Då missar jag ju hela tjusningen i att jaga efter stenen med ett syfte.

Jag kan helt enkelt inte spela ett rollspel utan att känna att jag gör något fel. Ändå så älskar jag det.

Så vad skall jag göra? När jag står där vid vägskälet. Skall jag gå båda vägarna och backtracka och allmänt kämpa och krångla. Eller skall jag bara göra ett val och hålla mig till det. Men då missa feta items och fortsätta med en ständig naggande känsla att jag skulle svängt till höger i grottan, eller egentligen inte åkt dit alls utan istället låtit Arl Eamon döden dö? Valen som gör att jag älskar rollspelen är det som samtidigt ger mig problem. Eller är det kanske just dessa känslor som jag egentligen eftertraktar. Ovissheten om att verkligen veta om jag gör rätt är kanske just det som kittlar mitt sinne?