Ett halvt liv är bättre än ett konstant helt.
8

Ett halvt liv är bättre än ett konstant helt.

Jag undrar hur många spel man kan plocka upp åtta år efter att de släppts. Åtta år efter att man klarade det och ännu idag känna att det håller. Inte bara att handlingen fortfarande intresserar utan att även spelmekaniken känns modern. Utan att gnugga mina geniknölar allt för hårt kan jag komma på en handfull spel som håller även idag, ur ett rent spelmekaniskt perspektiv.

Super Mario Bros, Mega Man och även Punch Out är alla den typen av spel. Super Mario World eller varför inte första Zelda hör till samma kategori. Odödliga spel, spel att upptäcka för unga även idag men dock utan en intressant handling att skryta med. Att hitta exempel på spel som har lyckats med att både ha en intressant handling och en spelmekanik som håller än idag är betydligt svårare. Kanske är det just kombinationen av dessa två ingredienser som ger ett odödligt spel?

Att skapa ett spel med en intressant handling och perfekt spelmekanik som håller 2012 likväl som 2004 är inget annat än unikt. Spelet jag pratar om är självklart Valves Half-Life 2. En förstapersonsskjutare som lyckas med allt det företar sig. Spelmekaniskt är det perfekt, balansen mellan action och lugnare partier är så nära perfekt man kan komma. Tror du mig inte? Ta ett par stapplande steg in i Ravenholm och du kommer inse hur rätt jag har. Misslyckas du ändå med att förstå bör du nog inse att du är en trasig ursäkt till människa.

Half-Life 2 har också något som idag nästan är helt utdött. En livmätare som kräver att man som spelare plockar hälsopaket under vägen. Ja kära ungdomar, livet återhämtar sig inte sakta bara för att du står, osolidariskt, och trycker bakom en låda medan dina vänner blir köttmos. Jag kan förstå att det idag kan verka som en galen idé men detta är utan tvekan en av de saker som gör Half-Life 2 till den fantastiska upplevelse som det är. I Half-Life 2 gäller det hela tiden att vara taktisk och inte offra för mycket liv i onödiga räder rakt in i en hord med fiender.

Jag vill gå så långt som att påstå att dagens utvecklare har tagit en genväg med regenererat liv. Det krävs mindre tanke bakom, mindre finess i spelets uppbyggnad. Ut med en rad hinder för spelaren att trycka bakom och en strid ström av fiender. Hjärndöd spelutveckling för hjärndöda spelare. Istället för perfekt tempo, spännande handling eller en känsla av att vara nära döden handlar det mesta idag om större, häftigare, mer bad ass. Kul för stunden, snabbt bortglömt.

En sorglig utveckling.

Förra årets bästa förstapersonsskjutare, Resistance 3 är ett bra exempel på att det faktiskt går att lyckas med konceptet även 2012. Det enda som krävs är en utvecklare som vågar lägga lite tanke bakom. Därför tror jag att jag år 2020 kommer kunna starta både Half-Life 2 och Resistance 3 och njuta av det. Detta medan vi viftar bort Gears of War, Bulletstorm eller Call of Duty i jakten på något större, bättre, blodigare.

Årets 3:e bästa spel
10

Årets 3:e bästa spel

Spel-Malmer

Det började med ett skämtsamt battlande mellan mig och Jocke (Familjenspel) om att jag var mer peppad inför Resistance 3 än jag var för Uncharted 3, vilket han då kallade mig lätt galen för att tycka. Han hängde upp sig på att jag noterade att sofforna var väldigt snygga i spelet. Därifrån myntades ett stående skämt här på Spelkriget om att jag var psykotiskt besatt av soffor och jämförde alla spel genom dess kvalité på in-game sofforna. Ett mycket bra index visar det sig, eftersom både jag och Jocke i slutändan tyckte Resistance 3 var ett bättre spel än Uncharted 3.

Spel-Malmer vs. Familjenspel: 1 – 0

Nu till saken. Det som började som ett noterande av fina soffor visade sig vara genomgående i spelet. Med stor känsla för detaljer har Insomniac skapat en levande, men ändå död miljö. Jag är oerhört svag för det postapokalyptiska 50-tal som visas upp, och ännu mer för känslan av att springa – i ösregn – genom något som faktiskt känns som det en gång varit riktiga hem. Allt ifrån kylskåp till hyllor kändes autentiska utan att för den delen falla i den tråkiga realismfällan som alla dessa horder av moderna militärshooters faller i.

Utöver det är spelet inte bara snyggt utan även oerhört roligt. Där finns åtminstone åtta olika kreativa vapen, samtliga med två skjutalägen, och till skillnad från i stort sett alla andra spel så har man nytta av dem alla och vill använda alla och inte bara två favoriter. Kontrasten när jag började spela Gears of War 3 strax efter kunde inte varit större. Gears klarar man i stort sett med ett vapen.

Lägg till det ett fantastiskt 3D-läge, vars enda nackdel är att lite då och då (inte särskilt ofta dock) så tappar det i bilduppdateringen och vi har en given plats tre. Det enda som drar ifrån spelet något är egentligen att slutet är lite trist och att det är aningens för kort. Det är inte Battlefield 3-kort, men lite längre hade inte skadat. När man spelar den roligaste shootern på flera år vill man ju ha mer!

Spel-Malmers lista så här långt

  1. -
  2. -
  3. Resistance 3
  4. Batman: Arkham City
  5. Uncharted 3

Familjenspel

Fy helvete vad bra!

Jag bara skrek rakt ut av glädje efter ett par banor av Rayman, tillsammans med sambon. På fy-helvete-vad-bra-spåret fortsatte sedan Rayman raka vägen in i spelhjärtat mitt. Rayman vinner mig tillbaka till sidscrollande plattformshoppande med en stor dos med humor och perfekt kontroll. Man känner verkligen hur roligt Ubisoft utvecklare har haft när man skapat denna pärla.

Det tråkiga med Rayman är att det, trots, sina underbara 1080p och sitt flyt i 60fps, avfärdas som ett simpelt barnspel. Detta har såklart inte jota med dess tekniska briljans att göra – men något som jag gärna vill påtala – utan på dess sockersöta estetik som formligen skriker barnspel. Men den som har spelat igenom Rayman och sedan säger att det är ett barnspel får ni mer än gärna doppa i tjära och fjädrar och kalla lögnare. Det är nämligen så att de sista banorna handlar mer om ”Super-Meat-Boy-slänga-kontrollen-in-i-väggen-svårt” än barnsligt roligt. Så svårt att min sambo tyvärr slutade spela i ren frustration.

Så då satt jag där ensam och Rayman bara briljerade framför mina ögon. Den precisa kontrollen gör att varje hopp sitter som en snygg tomteluva på valfri tomte och dör jag så gör jag det enbart för att jag själv gör fel. Och dör, det är något som jag gör många gånger fram tills dess att sluttexterna rullar.

På min resa mot slutet har jag fått mig ett uppvaknande som heter duga med grym co-op för upp till fyra spelare, roliga bossfighter och en sjuhelvetes utmaning. Jag vänder och vrider på min box och gläds över att Nintendo inte står någonstans på boxen. Inte en enda mustaschprydd rörmokare syns till. Välkommen till 2011 där plattformsspel är i full HD, utan påtvingad rörelsekontroll och utan samma trötta historia som gått på repeat i tjugofem år. In your face Nintendo.

Familjenspels lista så här långt

  1. -
  2. -
  3. Rayman Origins
  4. Dead Space 2
  5. Resistance 3
Årets 5:e bästa spel
13

Årets 5:e bästa spel

Familjenspel

Med 3D eller utan så var ändå Resistance 3 lite av en överraskning för mig. Dels för att det var länge sedan jag spelade den första delen i serien och för att varken den eller det jag spelat av del två lämnade mig med något speciellt intryck. Men också för att Resistance 3 rent grafiskt är ett av de mest levande spelen jag spelat i år. Variationerna i miljöerna var fantastiska och sällan har träd vajat snyggare eller regn sett bättre ut. Hela 50-tals estetiken tilltalade mig, det var förbluffande vackert att bara gå runt bland söndertrasade hem. Jag rotade i kylskåp och tittade på fler soffor än jag borde. Att i hemlighet önska att jorden skulle gå under och se ut som i Resistance 3 är såklart inte helt sunt så jag nöjer mig med att slå på min PS3:a och uppleva härligheten där istället.

Resistance 3 är dock inte bara yta, det var befriande att äntligen spela en shooter som inte bara handlade om att vara ultrarealistiskt, inte ytterligare en militärshooter med standardvapen. Här finns en rad roliga vapen att slakta Chimeras med och utan att man som spelare tänker på det tvingas man använda dem alla. Slutligen har vi det härliga sättet man hanterar liv i Resistance 3, att våga gå ifrån det som mer eller mindre blivit en standard i spel idag med återhämtning av liv och istället helt och hållet kör med bandage och plåster. En eloge till Insomniac Games som gjort årets femte bästa spel. Ett spel som sorgligt nog många avfärdat som ytterligare en uppföljare.

Familjenspels lista så här långt

  1. -
  2. -
  3. -
  4. -
  5. Resistance 3

Spel-Malmer

När ett spel sätter en ovanligt hög standard är det svårt att överträffa det. Förhoppningarna låg på topp inför Uncharted 3, och rent tekniskt blir man inte besviken. Tyvärr håller inte alla delar av spelet samma nivå som föregångaren, vilket gör att det inte når mer än en femteplats. En hög placering för alla andra spel, men åtminstone två pinnhål lägre än väntat för Uncharted 3. Men det är ett väldigt bra spel, som efter siktningspatchen blev mycket bättre (man måste dock manuellt slå på denna siktning i menyn) än hur det var på lanseringsdagen. Striderna gick då från tröttsamma till underhållande. Kombinerat med fantastiska miljöer, underbar musik och mysiga karaktärer så är det en vinnare.

Nästan.

Jag saknar djupare och mer grävande i karaktärerna. Cloe och Elena är knappt med, och Sully får visserligen screen-time, men tiden används inte särskilt väl för att gå på djupet. Kort och gott så känns Uncharted 3 som ett spel med ett hantverk ingen annan kan mäta sig med, fast samtidigt rätt så fegt. De hade kunnat göra så mycket mer. Men roligt att spela, ja det var det.

Spel-Malmers lista så här långt

  1. -
  2. -
  3. -
  4. -
  5. Uncharted 3
Årets 3D-spel
5

Årets 3D-spel

Avskriven av många som en gimmick som inte tillför något har de stereoskopiska 3D-spelen mötts med viss skepsis. Ofta skrivs det inte ens i recensioner något omdömme om 3D-läget. Men trots det har 3D kommit på bred front i år, och vi som omfamnat tekniken har fått uppleva en rad spel med radikalt förstärkt inlevelse. Ibland har vissa kompromisser behövts göras för 3D-läget, men i nästan samtliga fall har 3D-läget inneburit en upplevd snyggare grafik och mer involverande upplevelse. Med tekniker som TriOviz, som utan prestandaförlust kan lägga 3D till vilket spel som helst så finns inte heller någon ursäkt att inte ha 3D-läge. Vi har bland annat sett tekniken i Gears of War 3, Batman: Arkham City och Assassin’s Creed: Revelations. Med ett numera stort utbud av 3D-spel är det därmed god tid att utse det spel som omfamnat 3D-tekniken bäst. Det spel där 3D:n gör som störst skillnad.

Familjenspel

Bah! 3D är bara en gimmick. Nu skall jag fortsätta spela Gauntlet på min svartvita TV med mono-ljud istället. Skall bara ladda upp det från kassetten i en timme.

Spel-Malmer

Många spel har imponerat i år med sin 3D, och jag har gång på gång utbrustit på twitter hur fantastiskt 3D:n är i ett eller annat spel. Men trots allt så finns det ändå ett spel som är bäst och det är beroende på två saker. Dels har det ”riktig” 3D och inte en omprojektion som i den ovan nämnda TriOviz-lösningen tidigare. Det är inte automatiskt en fördel, då det i många fall kan innebära kompromisser som sänker bildkvalitén. Men spelet i fråga klarar av detta utan märkbara kompromisser, vilket verkligen är en bedrift. En större anledning till att Uncharted 3 – vilket såklart är spelet jag pratar om – är överlägset är att det är designat för 3D. Allt från kameravinkeln till miljöerna i sig känns designade för att verkligen skapa ett sug i bilden. När lill-Drake klättrar omkring får man nästan lite svindel. Dessutom verkar färgtoner och ljussättning vara designade för att minska mängden överblödning mellan de två ögonen. Framför allt så bidrar 3D:n väldigt mycket till att suga in en världen, vilket är dess främsta styrka.

God tvåa: Ditlagt i efterhand som en efterbearbetningseffekt skulle man kunna tro att 3D:n i Gears of War 3 inte tillförde någonting. Men lyftet som 3D:n ger till spelet är enorm – faktiskt mer än i Uncharteds fall – och vore det inte för att Uncharted använde sig av 3D effekten mer medvetet skulle Gears of War 3 kamma hem denna utnämning.

God trea: Jag kan inte låta bli att nämna Resistance 3 här. Vissa scener i det spelet är helt makalösa i 3D, och spelet skulle lätt kunna vunnit den här kategorin om det inte vore för en detalj som smolkar bägaren. Spelet lider nämligen av ganska dåligt bilduppdatering vid stunder när man kör i 3D-läget. För mig betydde det att jag flera gånger bytte ner till det platta 2D-läget, vilket verkligen var synd då spelet skiner så mycket i övrigt i 3D.

Årets grafik
19

Årets grafik

Grafik är alltid svårt att bedöma. Dels för att åsikterna så ofta går isär, och dels för att det finns både en teknisk aspekt och en estetisk. Vissa spel kan ha massa på gång i bakgrunden rent tekniskt, men ändå se riktigt trista ut på grund av tråkig design. Samtidigt kan man inte ignorera de tekniska aspekterna. De är en förutsättning för att en kreativ vision inte skall falla sönder i sömmarna. Med det som bakgrund och våra egna ytterst subjektiva åsikter har vi nu valt ut de spel i år som vi anser hade allra bäst grafik och som hade de allra snyggaste sofforna.

Spel-Malmer

Nu när konsolgenerationen går mot sitt slut (förhoppningsvis) så blir det svårare och svårare att hitta de där spelen som sticker ut visuellt och gör något man inte sett förut. Nu handlar det istället mer och mer om preferenser. För mig personligen fanns det flera kandidater för denna kategori, men jag fastnar ändå på Gears of War 3. Det fanns många snygga och imponerande delar av årets spelutbud men undervattensbanan i Gears of War 3 med 3D påslaget är ändå det snyggaste jag sett på konsol. Det räcker för en förstaplats.

God tvåa: Nathan Drakes senaste äventyr var visserligen snyggt och det känns som om det på något sätt måste nämnas i en sådan här lista, men det är lite för syntetiskt och övermättat för min smak. Resistance 3 däremot kombinerar fin art direction med vacker ljussättning och mängder med detaljerade varjedagobjekt såsom soffor i ruiner på ett sätt som känns både trovärdigt och fantasieggande på samma gång. Undergångsromantik skruvad till elva med regnbonus.

Familjenspel

Årets grafik var verkligen svårt att välja, där både Batman Arkham City och Dead Space 2 var oerhört snygga i sin mörka grafiska stil var Uncharted 3 bländande vackert i både grönska och eld. Ändå föll valet i slutändan på det kanske, rent tekniskt, underlägsna Resistance 3. Grafiken var den sista pusselbiten som gjorde att Resistance 3 förvandlades till en helhet. Med sin varma och levande 50-tals stil gjorde det mitt äventyr bland Chimeras till ett av årets allra bästa. Visst det är lätt att kritisera spelet för att vara grafiskt underlägset de stora giganterna men när man i kapitel två kommer till en övergiven bondgård, träden vajar i luften och jag dödar fiender mitt i bland ett bländande gult majsfält, ja då är Resistance 3 det spel i år som är mest levande rent grafiskt. Det är inte alltid som snyggast vinner, utan den som får oss att tro på världen vi just där och då befinner oss i.

God tvåa: Rayman Origins väller över oss 2011 och visar hur vackert ett 2D plattformsspel kan vara på den här generationens konsoler. Med sina inledande grönskande banor förflyttar Rayman mig till ett grafiskt mysrum med vackert uppmålade omgivningar i fulländad HD-briljans. Jag har redan packat väskan med destination Glade of Dreams!

Skärpning Sony!
2

Skärpning Sony!

Sony sitter, enligt mig, på några av de bästa exklusiva spelserierna den här generationen. Vilka jag pratar om? Såklart handlar det om de underbara förstapersonsskjutarna Resistance och Killzone. Tyvärr har Sony någonstans på vägen mellan hackade PSN-konton, 3D-satsningar och dålig lönsamhet glömt bort varför kunderna köper en konsol. Spelen.

Sony har lyckats med konststycket att, bara i år, dribbla bort lanseringarna av två fantastiska spel. Resistance 3 och Killzone 3 är, i mitt tycke, med där uppe och fightas bland de största releaserna sett till kvalité men som sett tillproduktionskostnad och den uppmärksamhet de rönt måste ses som misslyckanden för Sony.

Utan att ha något som helst belägg för det vill jag också påstå att dessa spel heller inte fått speciellt många konsumenter att investera i en alldeles egen Playstation 3-maskin heller, vilket – om det är sant – är ett kapitalt misslyckande av Sony.

Nu är det troligtvis så att Resistance dragningskraft försvann efter att ettan inte blev så bra som många hade hoppats. Att få nya konsumenter att gå in i en serie vid del tre är svårt.

Killzone lider tyvärr av något liknande, ettan kom till Playstation 2 och var inte någon höjdare. Sony försökte få oss tillbaka med en, visade det sig, förrendrerad grafikorgasm. När varken det eller ett riktigt bra multiplayerläge drar in massorna ja då är det svårt att förklara den dåliga försäljningen.

Exklusiva titlar kostar pengar – mycket pengar – därför måste de vara sådana spel som får ägarna av de andra konsolerna att sucka längtande och dra fram kreditkortet bara för att få testa. Lyckas exklusiviteterna inte med detta så bör man dra i nödbromsen direkt, vare sig man heter Sony eller Microsoft. I Sonys fall skulle jag gissa att Resistance och Killzone-serierna kostat betydligt mer än de smakat.

Med det sagt är tycker jag ni ska ut och köpa båda spelen. Har ni ingen Playstation 3? Köp en sådan också, så bra är de. Det är bara synd att Sony inte lyckats förmedla det.

Vecka 38. Motstånd och drömmar
-

Vecka 38. Motstånd och drömmar

I elfte timmen, eller snarare den tolfte kommer veckans summering inflåsandes med andan i halsen. Var har du hållit hus kära summering? Strunt samma den är här nu! (Oh the joy!)

Det har varit en vecka fylld med mycket skoj. Frances har jobbat på med sina böcker men också slagits mot en krånglande Xbox 360 vars sparfiler tydligen levt ett eget liv. Spel-Malmer har sågat sig igenom Gears of War 3 och varit lyrisk över dess 3D på twitter (JA VI FATTAR ATT DU HAR 3D TV!!!!).

Familjenspel däremot, ja han går i väntans tider då en ny medlem i familjen beräknas utkomma den 18:e Oktober men ändå så lever han på hoppet att hinna beta av sin spelhög innan dess. Det har dock hunnit bli lite Diablo III, Gears of War 3 och El Shaddai, men bara sådär lagom mycket att han aldrig kommer bli klar med dem.

Men innan vi blickar ut mot härliga vecka 39, låt oss blicka bakåt och skåda det som skrevs i förra veckan. Håll till godo!

Sökte jobb på Spelkriget

Frances kickstartade veckan med att avslöja sin spelerfarenhet i ett självutlämnande CV. Frågan är om det någonsin skrivit så mycket om spel på PC här på Spelkriget som i denna text?

Drömspelet

Att Spel-Malmer går igång på rymden kanske inte kommer som någon överraskning för er trogna läsare. Ta lite av det, en dos Deus Ex och en stor skopa med rollspel så börjar ni närma er vad Spel-Malmer verkligen går igång på. Hans perfekta spel? Ja det får du allt klicka dig in i texten för att veta allt om.

A onetrickpony?

Familjenspel har ont om tid och när man har det börjar man spela spel på sin iPhone för att på något sätt rättfärdiga sin existens som spelskribent. Därför föll lotten på Grand Prix Story som Familjen spelat ohälsosamt mycket. Frågan är bara om det är något att ha jämfört med föregångarna?

Samtal om Resistance 3

Veckan avslutades med ett skönt samtal mellan Familjenspel och Spel-Malmer om Resistance 3, detta fantastiska spel. Aldrig någonsin har väl dessa två personer varit så överens som nu. Var det något att hänga i den berömda julgranen? Tja den som läser samtalet får inte bara veta det utan får sig, förhoppningsvis, även ett par skratt på köpet.

Samtal om Resistance 3
2

Samtal om Resistance 3

”Den sista striden för mänskligheten är här, det är dags för vår ras att äntligen sätta ner foten…” Resistance 3 har landat med en så generisk baksidesstory att man mår illa. Ändå verkar Familjenspel och Spel-Malmer vara överens om att detta kan vara bland det bästa de spelat i år. Hur hänger det egentligen ihop?

Spel-Malmer: Vi skall alltså prata lite Resistance 3. Det är väl ingen hemlighet att vi båda två är relativt positivt inställda ändå? Vad var dina första intryck?

Familjenspel: Överraskad måste jag ändå säga var det första jag kände. Förbluffad över hur snyggt det är och hur roligt det är att döda Chimera. Hur kände du själv?

Spel-Malmer: Tyvärr hade jag inte kunnat låta bli att tjuvkika lite på gameplayklipp från början av spelet, men jag blev ändå mäkta imponerad. På videoklipp kanske det ser lite generiskt ut, men när man sitter där med kontrollen är det helt annorlunda. Det var oerhört kul att skjuta Chimera. Det blev speciellt en rätt stor kontrast nu när jag började spela Gears of War 3 som är lite mer traditionellt i sitt vapenupplägg. Man känner hur redan de första vapnen man får i Resistance 3 är riktigt roliga.

Familjenspel: Nej verkligen inte som din typiska FPS, visserligen är jag och sambon inte långt in i Gears of War 3, men i en jämförelse känns det som en gäspning. Samma gamla vapen utan något extra alls, såhär ett par timmar in i alla fall.

Visserligen kanske Gears och Resistance inte går att jämföra men min poäng är att Resistance 3 inte känns som bara ett spel i mängden.

Spel-Malmer: Ja öppningen i Resistance 3 är helt klart bättre. Bara det att en kille heter Tommy Dean, och alla säger hela hans namn hela tiden. Älskar sånt. Känns verkligen som man är på landet någonstans i en håla. Sätter stämningen oerhört mycket.

Familjenspel: Bra att du säger det, stämningen i Resistance 3 får ju ett redigt lyft av 50-tals estetiken.

Spel-Malmer: Javisst, men det är inte heller in-your-face 50-tal. Det bara finns där, och man kanske inte tänker på det så mycket. Dessutom är det ju ett post-apokalyptiskt 50-tal, vilket lite gör att saker ser ut lite som vissa 50-talssaker ser ut idag. Tänk! Vi lever i ett post-apokalyptiskt 50-tal fast apokalypsen hände inte.

Familjenspel: Du är lustig, men det var länge sedan jag haft så här skoj med en shooter, det har ju varit rätt mycket militärshooters på senare år. Allt ska vara så ”verkligt” som det bara kan bli känns det som, vilket i längden är trist.

Spel-Malmer: Ja när det gäller FPS är det verkligen ett spel som sticker ut, men samtidigt är troget till klassiska genrekonventioner.

Familjenspel: Ja jag håller med, men det slår de flesta tredjepersonsskjutare på fingrarna också.

Spel-Malmer: Verkligen. Love it! Det är många små detaljer i miljöerna som lyfter spelet en hel del.

Familjenspel: Det är rätt coolt när man bara kan stå och kolla på en övervuxen bil i en halv minut, då vet man att man har sugits in.

Spel-Malmer: Som julpynt i övergiven stad.

Familjenspel: …eller SOFFORNA! *FAP FAP FAP*.

Spel-Malmer: Men ärligt talat…jag har ingen soffafetisch.

Spel-Malmer: Men det är en rätt bra mätinstrument för att jämföra spel ändå. Väldigt många spel har lite halvruttna trasiga soffor och tiden de lagt på ett alldagligt objekt som en soffa kan säga något om kvalitén på övriga grafiken. Så varför inte jämföra dem? Soffaindex!

Familjenspel: Jo jag kan inte annat än att hålla med, soffor är oftast med i de flesta spel i någon form. Perfekt grej att jämför spelen på. Fast jag har hört rykten om att det är något annat i Resistance 3 som varit din ”grej”, stämmer inte det?

Spel-Malmer: Ja…måste erkänna att när sofforna inte var riktigt lika snygga som i bullshotsen (fast de var dock bra) så föll min kärlek över på något annat. Kylskåpen.

Familjenspel: Gah! Du förstör mitt spelande! Går bara runt och glor på detaljer. Jag som bara brukar rusa igenom spel.

Spel-Malmer: Fast egentligen handlar det om samma sak. De har verkligen lyckats få till övergivna hem i Resistance 3. När man springer genom miljöer så är det så mycket detaljer. Soffor, kylskåp, gamla pianon och skåp och klockor mm. Älskar små pilliga detaljer. Speciellt i regn.

Familjenspel: Men om vi ska lämna detaljerna, Resistance 3 har en liten men ändå viktig brist tycker jag. Det är nog storyn. Hur engagerande är den egentligen? Bryr du dig? Eller är det bara en ursäkt för att få ha skoj?

Spel-Malmer: Det är lite tudelat. Jag bryr mig mer än i flera andra spel, för det är personligt, men det är knappast att jag sitter med en klump i halsen.

Familjenspel: Jo fast jag gillade vad de försökte göra, att få det just lite mer personligt.

Spel-Malmer: För det mesta är det hela dock mest en ursäkt för att ha skoj med vapnen och fienderna, men den är inte heller helt utan ljuspunkter.

Familjenspel: Ja jag som har barn känner ändå lite mer när man, i spelet, ger sig iväg från familjen.

Spel-Malmer: Det är många bra delar, och i vissa fall rätt råa delar.

Familjenspel: Jo det är ju rätt in your face blodigt. Betydligt blodigare än vad jag kommer ihåg från de andra spelen i serien.

Spel-Malmer: Men inte på Bulletstorm/Gears of war-sättet blodigt där det mest är serietidningsvåld, utan mer verkligt jobbigt blodigt. Studsade till ordentligt där på något ställe. Plus för det, men med det sagt, slutet är ju ändå rätt B.

Familjenspel: Det kändes lite som om man fått slut på tid eller idéer, eller i värsta fall båda, vilket var trist. Tyckte man kunde fått ur sig kanske en eller två timmar till…utveckla det hela lite till innan en ganska ”meh” avslutning som det blev nu.

Spel-Malmer: Men det förtar inte direkt jättemycket från helhetsupplevelsen, och det är ju ändå så att man ändå verkligen vill komma framåt och klara uppdraget. Något som många ambitiösa spel inte lyckats med. Crysis 2 dyker upp i huvudet på mig som avskräckande exempel.

Familjenspel: Ja herregud, Crysis 2 la jag av med ganska snabbt…totalt oengagerade.

Spel-Malmer: Kände du att spelet hade något att säga ändå, utöver lite cheesy dialog och plot? Eller skall vi lämna sådana tankar åt Bioshock och Limbo?

Familjenspel: Jag vet inte, inte direkt. Visst man kan få det till att det är snack om växthuseffekt och liknande. Det finns ju hintar om det. Men ärligt? Brydde jag mig om att tänka på det när jag spelade? Nej.

Spel-Malmer: Nej, för spelet levererade fantastiska setpieces och perfekt pacing. Och mycket bra variation. Jag hatade snipersarna ett tag, men sen blev jag lite kär i dem. Det blev verkligen kul gameplay med alla snipers man försökte komma undan och hitta. Speciellt hoppetoss-snipers (bara att få säga det ordet om ett spel säger en hel del).

Familjenspel: Det är sällan man känner sig uttråkad, och faktiskt så har Resistance 3 en tågstrid som är nära att knäcka självaste Uncharted 2. Bara en sådan sak!

Spel-Malmer: Den knäcker den lätt. Men samtidigt påminner den också en hel del om tågresandet i RDR.

Familjenspel: Hahaha ja faktiskt!

Spel-Malmer: Men grafiskt vet jag inte om det knäcker Uncharted 2. På vissa plan gör det det, men det är lite för lågupplöst och lite bristande här och där. Speciellt i texturer. Men overall är det oerhört nice. Och 3D:n lägger till mycket tycker jag. Bra implementerat och lätt på ögonen, så när som på att det går lite hackigt ibland när mycket händer. Då växlade jag ibland till 2D, vilket var lite jobbigt då man behövde gå tillbaka till huvudmenyn. Men i vilket fall, snyggt var det.

Familjenspel: Jo jag håller med, fast upplösning är ju inte heller allt.

Spel-Malmer: Nej verkligen inte.

Familjenspel: Uncharted rår det inte på. Men ändå tycker jag helheten gör det snyggare än mycket. Alan Wake exempelvis, var ju ett sådant spel som rent grafiskt inte var 720p men som ändå kvalar in som ett av de snyggaste jag spelat.

Spel-Malmer: Åh Alan Wake. *får nåt fjärran i blicken* *snaps back*. Speciellt den ”blå banan” föll mig i smaken rent estetiskt och gameplaymässigt. Vissa delar var en modern (och roligare) Ravenholm.

Men samtidigt är Resistance 3 ett oldschoolspel. Och det är nog det bästa med det. Massa olika vapen med alt-fire och inget behov av att kasta sig ifrån dem. Gott om ammo och kul med avsaknaden av regenhälsa.

Familjenspel: Älskar verkligen att man KAN dö! DET gör mycket av spelet.

Spel-Malmer: Jag vet inte vad och hur de gjort det, men de har verkligen fått det så man kan och vill använda alla vapen. Ofta brukar det vara så att vissa vapen är roliga att använda men maskingeväret är det som alltid är bäst. Här är det mer en fråga om att man kan ta olika strategier och använda olika vapen på många ställen. Inget vapen känns onödigt. Jag tror typ alla vapen utom mutatorn, som man fick ganska sent, var välanvända av mig. Och den var också mycket användbar, speciellt alt-fire på den.

Familjenspel: Ja man rullade runt bra på de flesta vapnen, och det är ju rätt många också … vad är det 14st typ?

Spel-Malmer: Nåt sånt…eller 12. Eller jag vet inte. Men det var många och de var alla bra och välbalanserade.

Spel-Malmer: De NPC:s som stred med en var ändå rätt pajjiga dock. Men sånt är detaljer egentligen. Overall är Reisstance 3 bland de bästa spelen jag spelat i år. Inte top of the heap, men det är lätt i topp fem.

Familjenspel: Men ärligt, den som förväntar sig ett polerat spel får nog leta vidare, speciellt Co-Op som vi testade var ju inte alls bra.

Spel-Malmer: Lite småbuggigt där, håller med. Fanns några sådana småproblem här och där i spelet. Men det är ett gediget – aningens kort – spel.

Familjenspel: Tja det slår ju inte alla spel jag spelat i år men som bästa FPS ligger det nog fast ändå.

Spel-Malmer: Killzone 3 har inte en chans mot det här. Varken på 3D-nivån och på kampanjens underhållningsvärde. Tycker detta är snyggare också. Sett till helheten iaf.

Familjenspel: Ja jag har ju inte möjligheten att testa 3D:n och Killzone 3 har jag inte kommit till i högen men jag skulle gissa att jag håller med.

Spel-Malmer: Men vi har kanske inte så mycket mer att säga om det här spelet utan att förstöra det. Vi älskade det, och det får ett stort <3 från oss två. Frances tvingar vi att hålla med så vi säger <3 från Spelkriget.

Failjenspel: So be it…Jedi.

Storr tack till Nordisk Film som varit vänliga att ge oss ett exemplar av spelet.

Vecka 37. Femsheep
3

Vecka 37. Femsheep

Det har varit en fantastisk vecka 37 – med allt ifrån tjejspel till FemShep till husdjur – och en ny vecka står för dörren med nya möjligheter och nya utmaningar! Hösten har verkligen tagit grepp om oss och finns det då något mysigare när mörkret drar in än att släcka alla lampor, tända ljus och dra igång ett riktigt bra spel? Nej jag tänkte väl det! Som alltid har vi på Spelkriget försökt spela så mycket som vi bara kan! Det ryktas om att Spel-Malmer klarat Deus Ex, Resistance 3 och Prince of Persia: The Forgotten Sands. Vilken 1337-kille han är alltså!

Familjenspel har försökt bolla sin spelhög och som vanligt har det slutat med att han spelat okristligt mycket NHL 12 istället. Vad Frances har lirat det vet ingen, men att hon har läst någon god bok kan man hoppa upp och sätta sig på. Säkert något ni snart får läsa om här på sidan! Vem vet kanske har det även smugit sig in något trevligt iPhonespel i Frances vardag nu när hon tagit steget till äpplets förlovade land.

Men nu ska vi inte spåra ur här i vår veckosummering! Detta, kära läsare, är vad som kom ur våra högintellektuella hjärnor förra veckan, trevlig Söndag!

”För få spel görs till kvinnor”

Veckan kickade igång med Familjenspels tankar om utveckling av spel och dess fokus på att göra speciella ”tjejspel”. Något som man lugnt kan säga att han inte tyckte var en god idé. Spel skall vara för alla och bjuda in alla att spela. Många riktigt bra kommentarer strömmade in, väl värt en titt bara därför!

Till försvar av Femshep

Som motpol till veckans första inlägg tog Spel-Malmer ton och försvarade den officiella femshep. Allt kan summeras med orden: ”…jag tycker hon är söt”. Självklart fick Malmer mothugg och ingen mindre än Oskar Källner kom in och gav honom en match. Stor vänskaplig humor i kommentarerna utlovas.

Gamestop utvecklar konsol?

Familjenspel skrev av sig lite tankar kring Gamestops planer på att utveckla en egen bärbar konsol. Ett intressant koncept men kanske ingen vinnare ändå.

När ingenting finns kvar

Spel-Malmer romantiserar över post-apokalyptiska världar. Han älskar de världar som fallit sönder. Där ingenting finns kvar. Apropå ingenting så var det också resultatet i antalet kommentarer på denna fantastiska text länge och väl. Men genom lite twitterhorande lyckades Malmer ändå få in ett par fina kommentarer. Hoppas han duschat sen dess.

Saga om Sims 3 Pets

Den yngre delen av Familjenspel var iväg och testade Sims 3 Pets. Vart? På Skansen såklart! Vad hon tyckte om spelet under de timmar hon fick testa, ja det läser du självklart här!

När ingenting finns kvar
9

När ingenting finns kvar

Det är något speciellt med Ryssland. Eller ännu hellre forna Sovjetunionen. Det är bekant, men ändå helt annorlunda. Samma saker som vi designade här i väst designades även där, fast lite annorlunda. Som i ett parallellt universum. Samma värld, samma sak, men lite annorlunda. Med krylliska bokstäver, som till skillnad från arabiska bokstäver formmässigt reflekterar våra latinska, blir illusionen komplett.

Som pricken över i kommer sedan sönderfallet. Det rasar samman. Gamla militärbåtar ligger och rostar sönder. Stora anläggningar ligger övergivna och igenvuxna – eller åtminstone inbillar man sig det. Och så finns där Tjernobyl. Platsen där alla komponenter ovan kommer samman med geiger-mätare, blyinfattade blåställ, den osynliga dödliga strålningen och den ödelagda staden. Det är hemskt, verkligt och trasigt perfekt. Ett post-apokalyptiskt landskap mitt ibland oss.

Det var när de första bilderna från S.T.A.L.K.E.R släpptes jag fick smak för hur ett spel kunde vara när det var på riktigt. När det var realistiskt. Detta var före Half-life 2, och ingen hade sett City 17 eller något liknande. Så kom då dessa bilder av S.T.A.L.K.E.R och fångade en spelvärld på ett sätt man knappt ser ens idag. Kall och hård. Mulet. Radioaktiv. Hind-helikoptrar. Skorstenar. Betong. Öde. Post-apokalyptiskt. Och så oerhört vackert.

Just post-apokalypsen är oerhört tacksamt som spelpremiss och får för mig och många andra ett väldigt romantiskt skimmer. Nyligen tog jag mig igenom Metro 2033, ett spel som talade till mig med samma hjärtslag som bilderna på S.T.A.L.K.E.R gjorde där i ett tidigt 2000-tal. I dagarna besökte jag en annan värld. Även den i sönderfall. En värld där allt hopp känns som bortblåst, och jordens befolkning är decimerad till en undertryckt spillra. En spillra som inte kommer överleva vintern. Spelet jag talar om är såklart Resistance 3, ett spel jag rankar bland en av de bästa och roligaste spelupplevelserna jag haft det här året.

Det intressanta med Resistance är just att det redan är kört. Det är inte fighten om att stoppa invasionen. Den har redan misslyckats. Det blev ingen hjälte som räddade allt. Vi förlorade. Och allt började där det här inlägget tog sin början. I Sovjetunionen. I en annan mytisk händelse i världshistorien som likt Tjernobyl är fylld med mystik.

Det kallas för Tunguska-händelsen.

Den 30 juni 1908,  i den Sibiriska ödemarken, exploderar en meteoroid en bit över marken med en kraft av 1000 hiroshimabomber. På grund av platsens otillgänglighet vet man inte riktigt exakt vad som hände, och första expeditionen till området skedde först 19 år senare. Detta har givit utrymme för en rad spekulationer, och är därmed en perfekt utgångspunkt för fiktion, som i Resistance, där Chimera-viruset kommer till jorden just i den händelsen.

Men det var början. Sovjetunionen föll, och inom dess gränser växte sig Chimera starkare innan de slutligen tog över världen. Och det är där vi finner det senaste spelet. När just ingenting finns kvar. Ingenting fungerar och allting är snett och krokigt. Men det är det jag älskar. För det är visserligen inte i ett sönderrostat murmansk eller i en mörk moskvatunnelbana jag går omkring i, utan i ett fallet USA. Men charmen jag söker finns ändå där. Det vackra i en trasig värld. När jag i regn och snö springer genom brustna lägenheter med rostiga kylskåp, spruckna möbler och halva fasaden som bortblåst infinner sig den där svårdefinierade, men starka, känslan av kärlek till en fiktiv värld. Det som förut var helt och vackert i sin perfektion har fallit från sin höga position, och först när botten är nådd blir det vackert på nytt, men på ett annat sätt än det var förut. Varje objekt vittnande om en tid som varit men som inte längre är. Likt en gammal rostig bil naturen återerövrat.

Det är bara en del av det jag älskar med Resistance 3. Jag skulle kunna säga mer om spelet, men det behövs inte. Jag tror jag sa det som behövdes i mina första intryck. Skillnaden nu mot då är att jag också är fångad i världen. Den trasiga och förstörda. När kriget redan är över och förlorat. Botten är nådd. Men det är där förvandlingen sker.

När ingenting finns kvar blir världen så mycket vackrare.