Årets bästa spel
19

Årets bästa spel

Spel-Malmer

Förväntningarna var höga, och redan tidigt gillade jag vad jag såg. Men det var först i en bossfight det verkligen klickade för mig. Nej, inte i strid – de bossarna kunde de skippat. Jag syftar på en av konversationsbossarna. När, efter övertalning, dörrmannen på polishuset med en historia med min protagonist bryter ihop framför mina ögon och släpper in mig på stationen. Det var i detta tillfälle som Deus Ex vann mig slutgiltigt. Med facit i hand och spelet avklarat tvekar jag inte när jag säger att konversationerna och systemet kring dem är bland de absolut bästa jag sett i ett spel. Ständigt är det oerhört spännande hur det skall gå. Ens val påverkar både nu och vad som händer framöver och det jag gjort innan – inte bara sagt – påverkar också.

Men Deus Ex är också så mycket mer än det. Tematiskt är det årets utan tvekan mest intressanta spel och väl värt att fundera kring både en och två gånger. Estetiskt är det både originellt och vackert med en grafisk stil som är oerhört konsekvent och trovärdig, samtidigt som det är visuellt varierad. Speciellt alla kläder fångade min uppmärksamhet. Spelmässigt är det oerhört varierat, med valmöjligheter överallt i hur man skall tackla en situation. Nästan hela tiden finns det minst tre vägar till målet och varje sådan väg har flera sätt att gå tillväga. Spelet premierar visserligen smygande, men jag fann att man kunde variera sitt tillvägagångssätt radikalt mitt uppe i det man gjorde. För mycket val kan många gånger bli frustrerande, men Deus Ex: Human Revolution balanserar i det närmaste perfekt mellan frihet och styrning för att skapa spänning och känsla av progression och meningsfullhet samtidigt som man alltid känner sig både fri och i en levande värld.

Deus Ex utspelar sig i en framtidsvärld där världen är i början av en omvälvande teknologisk renässans. Ändå känns det hela ruggigt aktuellt och trovärdigt. Ibland är spelet övertydligt i sina budskap men det tvingar aldrig på mig en åsikt, även om personer jag möter i sig har en stark sådan. När slutet väl kommer känns det inte självklart vilket som är rätt och riktigt. Det är inte svart och vitt. Transhumanism – ett stort ämne i spelet – är skrämmande men samtidigt lovande. Slutligen handlar det om makt och vem som skall ha den, och det finns inte ett enkelt svar på den frågan heller. Men en sak är jag säker på dock. Deus Ex: Human Revolution är årets bästa spel.

Spel-Malmers top-fem 2011:

  1. Deus Ex: Human Revolution
  2. Dead Space 2
  3. Resistance 3
  4. Batman: Arkham City
  5. Uncharted 3

Familjenspel


lost infidelity
we never said a word
so black and white you see
it’s all the lies we’ve heard

in my mind nothing makes sense
i’m nothing you can’t have
cracked up to disagree
that’s all we’ve ever had

you
only you
only you can’t be the one

your secret smile so quaint
in memories fortold
laughing so viciously
your concience has been sold

in my face there’s no more joy
i’m all I should be
cracked infidelity
is all you are to me

we don’t talk anymore

Catherine är 2011 års bästa spel.

Familjenspels top-fem 2011:

  1. Catherine
  2. Batman: Arkham City
  3. Rayman Origins
  4. Dead Space 2
  5. Resistance 3
Årets story
22

Årets story

Man brukar säga att ingen historia är ny, utan att vi i stort sett bara berättar om samma historier om och om igen, fast i olika format. Därför är det väldigt intressant hur historien berättas, inte bara dess innehåll. Spel har där en unik förmåga att berätta inte bara genom mellansekvenser och händelser i spelet utan också genom själva världen på ett sätt som andra medier har svårare med. Vi blir en del av en värld. Story är inte bara en mellansekvens. Det är helheten av berättandet. Det är story för oss. I år har vi inte blivit jättebortskämda med starkt berättande i spel, men guldkorn har ändå funnits. Här är våra favoriter.

Familjenspel

Det finns bara ett spel i år som verkligen greppat tag i mig. Ett spel som fick mig att tänka på mina egna tillkortakommanden. Ett spel om otrohet, ett spel om att utmana sig själv och sina tankar. Stora ord men det var där någonstans i tankarnas land jag befann mig när jag spelade igenom Catherine. Att följa Vincents äventyr och hur han hanterar förvecklingarna med sina två vackra damer och känna den vånda han upplever var inget annat än spelmagi. Det är det enda spelet i år som jag, såhär i slutet av 2011, tänker tillbaka på och minns med både glädje och obehag. Bara Heavy Rain har fått mig att känna så tidigare.

God tvåa: Slutet på Batman Arkham City kommer garanterat få dig, likt hos tandläkaren,  att sitta och gapa stort. Vägen dit är fylld av förvecklingar som bara gör dig ännu mer intresserad av vart exakt hela härligheten ska ta vägen.

Spel-Malmer

Med Dragon Age 2 vågade Bioware bryta den klassiska normen för hur ett rollspels story kan se ut, trots att det ändå håller sig kvar i en bekant kontext. Istället för en tydlig fiende eller ett problem som måste lösas så är Dragon Age 2 mer en kronologi av händelser som till synes inte har så mycket med varandra att göra, men som ändå är tätt sammanbundna för att mot slutet skapa en helhetsbild och ge svar på frågan hur Hawke blev The Champion of Kirkwall och framför allt: Vad innebär det att vara denne. Visst fanns där personer du kunde rekrytera till din sak, men det var aldrig frågan om att springa ut och ragga folk för ett speciellt uppdrag, som i exempelvis Mass Effect eller Dragon Age: Origins. De blev istället en del av din värld och några du spenderade tid och livet med, utan att för den skull bli ett öppen-världs-spel. Relationerna utvecklades över lång tid och blev mer än bara en kort romans eller vänner för stunden. De betydde någonting. Dragon Age 2 var inte ett perfekt spel, men med djupet i karaktärerna och den stora mängden trådar som nystas ihop så var det utan tvekan årets bästa story för min del.

God tvåa: Precis som Jocke här ovan så blev jag väldigt paff av slutsekvenserna i Batman: Arkham City. Det fanns liksom inga ord kvar. När spelet i övrigt övertygade med starka scener och fyndiga vändningar så är det en given tvåa.

Vecka 33: Dockor, Otrohet och Död
4

Vecka 33: Dockor, Otrohet och Död

Så var det härliga Söndag igen! Imorgon är det dags att återgå till en vecka i ekorrhjulet, en alltid underbar och upplyftande upplevelse såklart! Men innan vi blickar framåt mot vad nästa vecka kan ha i sitt sköte så ska vi blicka bakåt på alla de fantastiska texter som producerats den gångna veckan här på Spelkriget.

Skamlig otrohetsaffär

Veckan började med att Familjenspel avslöjade mörka delar av sitt eget liv när han drog paralleller mellan sitt eget liv och spelet Catherine. Det handlar om pussel och smaskiga otrohetsaffärer.

Döda mig nu

Familjenspel har blivit trött på att man numera är mer eller mindre odödlig i de flesta förstapersonsskjutare. En supersoldat om du så vill. Familjen minns tillbaka till de härliga stunder då man var tvungen att plocka upp hälsa för att överleva.

Saga testar Kinect Sports

Vår egen lilla maskot Saga har återigen varit borta på Press2play och recenserat. Denna gången är det Kinect Sports som fått sig en genomgång.

Coraline

Frances har läst boken Coraline av Niel Gaiman. Det verkar vara en hemsk men spännande berättelse om flickan med samma namn som boken. Som vanligt gör Frances ett gott jobb med att ge läsaren ett ha begär. Bokhögen växer i snabb takt.

Vuxnas lek med dockor

Spel-Malmer fick avsluta veckan med att komma ut med att han leker med dockor. Ja inte sådana vanliga Barbiedockor utan häftiga virtuella grejer. Det är inte alls samma sak ju, och mycket mycket häftigare.

Skamlig otrohetsaffär
11

Skamlig otrohetsaffär

Det var sju år sedan, jag var dum, jag var ung men framför allt jag var i ett förhållande. Utlovat trohet. Jag kommer ihåg hur olycklig jag var mot slutet i mitt dåvarande förhållande. Spänningen i att vara med någon annan. Skammen som hela tiden låg och pockade på varje dag. Hur jag smög ut på nätterna när frun låg och sov för att uppleva spänningen med att vara otrogen. Inget jag är stolt över idag.

Jag skäms än idag för det jag gjorde .

Enligt undersökningar är cirka 50% av alla män och kvinnor otrogna under ett förhållande, det är något väldigt vanligt men också något väldigt skamligt. Också en statistik jag hoppas att jag aldrig mer ska vara en del av. Jag hoppas att jag lärt mig den hårda vägen att ta rätt beslut. Ämnet otrohet tacklar Catherine rakt på utan att tveka. Det känns nytt och spännande samtidigt som det rör upp jobbiga känslor hos mig själv. Saker jag skäms över att jag gjort. Människor jag sårat. Det är något mer än ett spel.

Cirka 50% av alla män och kvinnor otrogna under ett förhållande

Catherine har många beröringspunkter med mitt eget liv. Där Vincent är en ung man som har problem att hantera sina känslor kring en, i hans tycke, alldeles för seriös relation. Något han inte alls är redo för, något jag inte var redo för vid tjugo års ålder.

Det är ett intressant grepp Catherine tar, men att bara hantera ämnet som sådant utan spelmoment hade givetvis inte varit mycket till spel. Därför har skaparna Atlus på ett mycket smart sätt vävt in Vincents ångest över sina problem med otrohet och annat som dyker upp under spelets gång med att han varje natt genomlider hemska drömmar i form av kluriga pussel. Dessa pussel ter sig alltid i formen av att Vincent skall ta sig uppåt i en labyrint av block som sakta rasar under honom. Ett mycket roligt och smart sätt att väva in spelmoment i handlingen.

Detta är vad som sker under nätterna, under dagarna får vi uppleva Vincents intressanta historia genom en rad animeinspirerade filmer samt möjligheten att interagera med Vincents vänner på deras favorit häng, den lokala baren.

Baren är där största delen av Catherines story upplevs. Här kan man som Vincent prata med en mängd roliga karaktärer om deras liv och problem. Problem som verkar te sig väldigt lika de som Vincent just genomlider. Känns det tråkigt? Det är precis tvärtom. Det är här Catherine verkligen excellerar med fantastiska dialoger och intressanta karaktärer. Det är en fröjd att bara sitta och dricka lite extra Sake och snacka med polarna om sina och deras problem.

Då och då piper telefonen till och Vincent får ett sms av sina två tjejer han motvilligt försöker bolla i luften samtidigt, dessa kan svaras lite olika på och beroende på hur man gör detta svänger en moralmätare till. Lite då och då ställs Vincent också inför direkta moraliska frågor som jag personligen tar på stort allvar och försöker svara utifrån mitt eget hjärta och hjärna, intressant är det också att få se hur andra spelare har svarat. Beroende på hur man svarar på de moraliska problemen tar handlingen olika vägar och det skall finnas hela åtta olika slut på denna fantastiska historia.

Det ska sägas att spelet inte alls är lätt, själv kör jag på lägsta svårighetsgraden och ändå blir de nattliga övningarna ganska snabbt riktigt svåra att knäcka. Det gäller verkligen att ha ett gott tålamod.

Ganska snabbt blir de nattliga övningarna riktigt svåra att knäcka

Visst jag är inte helt färdig med spelet men de känslorna som spel som Catherine rör upp är både skrämmande och fantastiska. Jag känner igen den ångest som Vincent känner över det som händer. Att vara i ett förhållande som kanske inte är det man egentligen vill ha längre men som bara rullar på som ett ostoppbart tåg. Fegheten att inte våga hoppa av i farten utan bara hänga på. Det är läskigt hur väl Catherine speglar just det jobbiga med otrohet samtidigt som det är befriande att ett sådant ämne faktiskt kan avhandlas i spelform på ett så pass bra sätt.

Det enda jag tycker är lite synd är att man som Vincent inte har valet att vara ärlig från start, att erkänna sina misstag och kanske istället få ett sårat ex på halsen. Eller varför inte en efterhängsen stalker som på det sättet för en alternativ handling framåt.

Så även om jag inte är helt färdig och att slutet är en stor del i vad helheten ger för total känsla så är jag glatt överraskad. Det kan mycket väl vara så att ett japanskt pusselspel om otrohet och att växa upp som människa är bland det bästa, om inte det bästa jag spelat i år. Alla kategorier.

Detta är min sida av historien, det är viktigt att påpeka att det alltid finns två sidor av samma mynt.