”I wanna be a macho man”
8

”I wanna be a macho man”

Jag spelade aldrig fotboll som barn. Jag har heller inget bollsinne. Alls. Jag är totalt ointresserad av sport, som verkligen var det som alla grabbar skulle hålla på med när jag gick i lågstadiet (nuförtiden är det säkert något annat). För detta blev jag såklart retad, likt alla som inte helt passar in på något plan. Jag blev en ”tönt”. Sen med att jag senare fick tandställning, började gilla datorer och även har ett lätt talfel blev det knappast bättre.

I dagarna har jag spelat massa Bulletstorm, ett spel som verkligen gottar sig i begreppet over-the-top-action. Det tar snoppskämt och gör det till en konstform och låter en i varje ”skillshot” finna någon form av lämplig sexuell antydning. Med sin stora självmedvetenhet lyckas dock spelet på något mystiskt sätt komma undan med det hela och istället komma ut på andra sidan som relativt lyckad och avslappnad humor. Jag är överraskande positiv till min spelupplevelse.

Men så finns där den sura eftersmaken.

Genom hela spelet drivs det med den traditionella mansrollen som macho och förbrukningsbar kanonmat. Var gång någon av männen i spelet visar någon form av svaghet så förlöjligas de. Detta är självklart menat som en parodi på just den starka machomannen. Det är också för det mesta skön underhållning och det görs ofta på ett lyckat och fyndigt sätt. Bulletstorm har fler lager än det får credit för.

Men någonstans i mig så känns det lite jobbigt också. Eftersom jag i egenskap av ”tönt-stämplad” inte kunnat identifierat mig med dessa roller så blir förlöjligandet av deras svagheter kritik av egenskaper som jag identifierat mig med hela livet. Det som är deras svagheter är ju varje gång de på något sätt liknas vid mig. Han som inte är stark. Han som inte är macho. Tönten. Det är inte menat så, men det känns lite ändå.

Spelet har även en stor idealisering av den vulgära machorollen. När jag förväntas tycka allt som sker är WOAH! AWESOME! så sitter jag där, likt en Stig-Helmer, och skrattar med men känner också ett obehag på insidan. För där hyllas allt som jag inte kunde identifiera mig med. Känns nästan som att det förväntas av mig att sitta i vit wife-beater, ta fram ölen, klia mig i skrevet och garva med som den värsta white trash. Det är inte utan att jag känner mig som jag är tillbaka på skolgården. Där det var de grova översittarna som anmärkte på varje svaghet som var vinnarna och jag, som bara lätt annorlunda, blev lite utav en förlorare.

Sen skall det sägas att för det mesta så gillar jag verkligen Bulletstorm. Jag har en gnutta kvar av spelet att spela, men så fort det är klart kommer en recension. Men jag kan säga redan nu att det finns väldigt mycket att gilla i Bulletstorm, och då inte bara gameplay och grafik. Även parodiserandet av machomannen känns för det mesta helt på pricken på ett sätt som Duke Nukem bara kan drömma om.

Det är bara när TV:n försiktigt blinkar no signal, hörlurarna är avtagna och lampan är släkt som jag i vardagsrummets tysta mörker slås av den för mig så emotionellt laddade tanken:

Jag kan inte spela fotboll.

Gamereactor försvarar Playboy i Mafia II?
29

Gamereactor försvarar Playboy i Mafia II?

Att Petter på tidningen Gamereactor är ett stort fan av 50-60-talet är något som jag och kanske fler som följer hans blogg vet om, att han ovillkorligt hyllat Maffia II är heller inget som jag blev direkt överraskad över. Han har även i en rad bloggar bedyrat hur mycket han älskar staden och dess stämning, inget fel med det, alla har rätt till att tycka vad dom vill och personligen kan jag hålla med i stora delar att spelet är bra.

Det jag inte kan förstå är däremot den brist på att ens lyfta upp frågan om varför spelet marknadsförs med Playboy modeller eller varför spelet har dessa tidningar med i spelet för dig som spelare att samla på och därmed tvingas till att se nakna kvinnor. Därför tog jag till orda i en blogg som Petter skrev om där han hoppades på framgång för Mafia II och skrev följande. Här efter kan ni se det som utspelat sig så här långt i bloggens kommentars fält.

JAG: Petter, hur kommer det sig att du inte tar upp den tydliga grabbighet som det här spelet lider av? Tydliga vinklingar mot sexism när man skall samla på Playboy tidningar med nakna kvinnor. Även Playboy modeller i reklamen osv.

Hur kommer det sig att Gamereactor hela tiden duckar för detta? Är det för att ni inte vill väcka dessa frågor?

Petter: Duckar vad? Grabbighet? Att sexism var vardagsmat under 50- och 60-talets Amerika? 2K Czech speglar tidsåldern väl. Skulle jag såga spelet för att det finns Playboy-tidningar och prostituerade menar du? Ska jag även såga GTA-serien då på samma premisser?

JAG: Att fånga tidsandan kan man göra på många sätt. Att förstärka detta med Playboy tidningar är bara en dum grej. Att spelet sedan utspelas runt 45 när Playboy inte fanns visar ju ytterligare att det inte är gjort för att visa tiden utan att det är ren och skär marknadsföring. Man behöver ju inte visa vilken tidsera det är med nakna kvinnor, det finns andra sätt.

Petter: Hehe… Tror att fröken i skolan tvingat dig läsa lite väl mycket om genusperspektiv på senaste tiden. Playboy-blaskan läser Vito i spelet för första gången 1954 och då fanns i allra högsta grad tidningen. Sen ”visar de inte vilken tidsera det är” med nakna kvinnor. De visar vilket årtionde det är med bilar, arkitektur, kostym och frisyrer. Om du nu blir så stött som du verkar bli av Mafia II (och de nakna kvinnor i form av Playboy-utvik som går att finna i spelet) – bör du såklart undvika att spela det. Men blanda inte ihop det och det faktum att vi inte sågar spelet för att du anser det vara ”sexistiskt”. Hela 50-talet var sexistiskt.

JAG: Din retorik går alltid ut på att trycka ner den som tycker olika. Jag är 30år och går inte i skolan. Kanske är det snarare så att jag är vuxen nog att inse att det går att ”sätta” en tidsålder utan att för den delen marknadsföra ett spel med Playboy modeller år 2010 eller för den delen ha tidningarna i spelet. Skulle verkligen spelet bli sämre utan tidningarna menar du? Kanske borde ni som tidning istället ta och vara ett föredöme, speciellt när ni har många yngre läsare istället för att uppmuntra grabbigheten? Missförstå mig inte dock, jag uppskattar er tidning för det mesta, men i just den här frågan håller jag inte med ditt resonemang.

Är det inte viktigt att en tidning, speciellt en tidning som Gamereactor som har väldigt unga läsare tar upp dessa frågor? Att man visar att man är ett föredöme och att man faktiskt tar tag i dessa frågor? Gamereactor har precis som övriga tidningar i Sverige en klar underrepresentation av kvinnliga skribenter, detta verkar avspeglas i att grabbigheten får råda och att man inte lyfter blicken från det grabbiga och ger sig in i debatten.

Är det verkligen så att man inte hade kunnat få den genuina 50-tals känslan utan Playboy? Jag är väldigt väldigt tveksam…

Mike Tysons Punch Out
5

Mike Tysons Punch Out

Det finns spel nu när man blivit stor som man spelar igenom älskar. Sen finns det spel som definierar en hel barndom. Detta är ett av dessa spelen för Familjenspel, nämligen Mike Tysons Punch Out till NES.

Spelet kom ut i Europa 1987, då var jag sju år gammal och jag har inget minne idag om när jag testade detta spel för första gången, det enda jag vet är att jag satt med det under en massa timmar i min barndom. Spelet var något magiskt och är än idag ett av dom spel jag tar fram regelbundet och spelar igenom. Efter Mike Tyson´s våldtäktsdom ändrades spelet till att ha Mr Dream som sista boss.

Enligt Nintendo hade inte våldtäktsdomen något med att man bytte ut Tyson utan att hans kontrakt helt enkelt hade gått ut, vad som är sant vet jag inte. Har hört från diverse spelmänniskor att det sistnämnda skall vara det rätta.

För den som inte vet vad Punch Out går ut på så är handlingen följande: vi får följa Little Mac och hans tränare Doc genom tre olika mästerskap av boxare, allt för att få den ultimata matchen mot ”Kid Dynamite” Tyson.

Så ett boxningsspel säger ni? Ett spel med 13 boss fighter säger jag. Alla med olika rörelsemönster som du måste lista ut för att besegra dom. Här finns det ett galleri av helt underbara karaktärer som:


Glas Joe
Är den sämsta boxaren och såklart den första man möter. Har otroliga 1-99 i matchstatistik och inte lär det bli bättre när Little Mac knockar honom.

 


Von Kaiser
Med 23-13 i statistik tror man kanske att denna tyska militärboxare skall ge en lite problem men frukta inte, det är också en väldigt lätt fight.

 


Piston Hondo

En av karaktärerna man möter två gånger i spelet, första gången som Minor Circuit mästare och andra gången är han rankad femma i världen. Han har oturen att alltid rycka med sina ögonbryn precis innan han ska slå vilket kanske inte är det bästa för en boxare. Fantastisk citat maskin med citat som ”I will give you a TKO from Tokyo” eller varför inte ”You should wear a helmet when you fight me!”


Don Flamenco

En spansk romantiker som möter dig med rosen i munnen. Första gången man möter honom är hans fight inte speciellt svår, andra gången är den satan så svår. Han blir helt random och har väldigt snabba attacker som gör att man skriker rakt ut i frustration. Håller man bara tungan rätt i mun och reaktionstiden på max skall man inte ha några problem att klara honom.


Bald Bull

Bald Bull möter man också två gånger, han ger än stora problem med sin specialare ”Bull charge” som är precis vad det låter som. Han backar och hoppar sedan fram för att slå ner dig på ett slag. Hans svaghet är dock magen, träffar man där så går han ner direkt. Gäller att ha timing med Bald Bull och har man det är han inte så svår. En boxare som kräver lite övning för att få till det.


Great Tiger

Han är verkligen inte en svår motståndare. Kan verka ganska så jobbig till att börja med men listar man bara ut hans specialare som består av magi så klarar man honom lätt. Håll koll på hans turban så vet du också när han skall slå.

 


King Hippo

Han slår hårt och han kan få ner dig snabbt om du inte passar dig. Har en svaghet som när du har listat ut den kommer göra honom till en av de enklare fighterna i spelet. Vad det är? Om inte Doc säger det, så tänker inte jag.


Mr Sandman

Den tredje svåraste boxaren i spelet. Han har en varierad kombination av slag och med sin super jabb combo så blir han en riktigt tuff match.

 


Soda Popinski

Min personliga favorit i spelet. En rysk boxare med svaghet för ”soda”, vilket man skall anta är Vodka. Är ganska så långsam i sina slag och markerar dom väldigt väl så han ska inte skapa några problem för dig.


Super Macho Man

Är den näst svåraste fighten i spelet. Han är en stereotyp av en muskelbyggare. Hans specialslag är ett grymt roterande slag som kommer i två olika kombinationer. En där han bara snurrar en gång, och en där han snurrar ett antal gånger. En träff av dessa och du är nedslagen.


Mike Tyson
Att komma hit kräver stor talang och mycket spelande, och väl hos Tyson kan man vara ute efter tre slag oavsett hur duktig du tycker du har varit. I stort sett lla slag resulterar i nedslagning så det gäller att ha blixtrande reflexer och en gnutta tur.

Skaffa det

Spelet är inte speciellt svårt att få tag på, på Tradera eller liknande sidor finns möjligheten att köpa det. Vill du ha ett komplett spel kostar det uppemot 4-600kr beroende på skick. Om man bara vill spela spelet och njuta kan en ensam kassett gå på 100-200kr.

En enda gång

Under alla mina genomspelningar av detta underbara spel har jag lyckats slå Tyson en endaste gång. Jag vann på poäng efter tre ronder och jag vet än idag inte hur detta gick till. Kanske är jag inte snabb nog för att vinna mot honom men en dag skall han ner igen.

Mike Tyson´s Punch Out, vi i Familjenspel älskar dig!

Manliga förebilder i spel
3

Manliga förebilder i spel

Efter att ha gett mig in i debatten om kön och spel som rasat och fortsätter att rasa här i bloggsfären så började jag att tänka på en frågeställning; ”Vilka bra manliga förebilder finns det i spel?”. Vi spelare matas hela tiden med stereotypen av att en man är macho, har stora vapen, stora muskler och inga känslor, går inte det i fel riktning mot hur samhället idag vill att vi män ska vara?

Metrosexuell är den nya mannen, man skall kunna visa känslor, gilla färg och form och vara mån om sitt utseende.

Jag har i ett tappert försök listat dom spelhjältar som finns i vår spelbransch som faktiskt visar män som män är, och inte som steroid pumpade klumpar utan känslor.


Mario & Luigi,
man inser att inte en himla massa har hänt i spelvärlden kring män när man måste ta med Mario & Luigi på sin lista över spelhjältar som inte är så macho. I ärlighetens namn så är dom båda väldigt normala killar med stadigt jobb och en prinsessa att vara kär i, och dom gör allt för den kärleken. Äkta romantiker med vältrimmade mustacher, redan på 80-talet var Mario & Luigi metrosexuella.

 

 


Alan Wake,
det kan verka väldigt manligt att springa runt i skogen och jaga bort andar med ficklampa och diverse vapen. Faktum är att Alan är en känslomänniska som älskar sin fru och som oroar sig för att han blivit en författare han inte vill vara, en bluff som han själv säger. Ett faktum icke att förakta är som Spel-Malmer uttryckte det, ”karln har ju hår”. Har man sådant hår som Wake och tar hand om det, då är man inte en macho man, det är ett faktum.


Ethan Mars
, inte nog med att han är mån om sitt utseende, han har även ett kreativt yrke som arkitekt. I Heavy Rain får vi följa Ethan genom en emotionell berg och dalbana där han både visar svaghet och känslor. Ethan gör allt för sin son och det är beundransvärt. Ethan är den spelkaraktär idag som jag själv kan identifiera mig med känslomässigt. Det Quantic Dream gjorde med Heavy Rain och Ethan är beundransvärt.

 

 


Guybrush Threepwood
, han har ett hår att sukta efter, han är osäker på sin manlighet och väljer därför att bli pirat. Valet av att bli just pirat måste vara ett tecken på viljan att bli manlig och häftig. Hur mycket Guybrush än försöker så lyckas han inte och det är just det som är beundransvärt med honom. Självklart finns det kärlek bakom hans handlingar och Elaine är kvinnan i Guybrushs liv.

 

 

 

 

 

Upplevelsen och produkten
15

Upplevelsen och produkten

Hur skall man värdera ett spel egentligen? Jag har precis klarat Alan Wake, och kände under hela resan och efter det att eftertexten rullat att jag precis spelat ett bland de bästa spel  jag någonsin spelat. Men ändå inte. Allt beroende på vilken grund man skall värdera spel på och vart man vill att mediet skall ta vägen. Det är denna fråga om värdering och framtidssyn som denna artikel skall behandla.

Jag har mer och mer börjat inse hur fundamentalt felriktad den mesta så kallade ”speljournalistiken” är jämfört med mycket av min spelsmak. Jag ser gång på gång hur mina upplevelser av spel inte stämmer överens med vad som skrivs, och ofta sågas eller hyllas spel på grunder som jag inte kan relatera till. Det mesta verkar värderas utifrån hur många features ett spel har och hur välimplementerade dessa är. Det talas spelbalans och valfrihet. Allt är saker som behöver vara bra och som är viktiga för ett bra spel. Men är det allt? I trailern för People Can Flys kommande förstapersonsskjutare Bulletstorm förklaras att man är strandad på en livsfarlig planet med mutanter och då är det självklart ”time to break out out the awesome” varvid galna vapen och förstapersonssparkar tar vid – allt till kritikerkårens hyllningskör. Men vad hände med eftertänksamheten? Den intellektuella stimulansen? Skall det enda vi får på den vägen vara pussel och problemlösning?

Tack och lov är så inte fallet då det finns en rad moderna storspel med mer djup än så, men tyvärr så recenseras och bedöms spel i stort sett alltid främst utifrån ett produktperspektiv. Även berättande bryts ner på ett tekniskt plan och blir en kort fråga om hur bra storyn var. Sällan talas det om totalupplevelsen. Nej, istället är det lite låg texturupplösning eller – Gud bevare oss väl – inte har full 720p upplösning. Som om det är det viktigaste. Det är väl hur det slutligen upplevs som spelar någon roll. Pixars Wall-E på DVD har lägre upplösning än nästan alla spel idag, men ser ändå bättre ut än allt i spelväg.

Med den ständiga produktifiering av bedömningarna av vad som är ett bra spel och fokuseringen på enkla maskulina teman såsom stora – underförstått coola – vapen och högteknologiska machomän så verkar mer och mer leda till ett scenario likt det som lyfts fram av Chris Hecker i Alice Bonasios excellenta artikel Better than film i den mycket trevliga publikationen Escapist Magazine. Han menar där att spel löper en avsevärd risk att landa i en situation där det som produceras kan jämföras med seriealbum. Att även om det finns verk som står ut så är det mesta ganska likriktat och skräddarsytt för en ganska snäv nördpublik. Nu är jag inte den som har något emot nördkultur – tvärt om – men jämför man med film finns där en helt annan bredd. Eller med Chris egna ord: ”I like space marines, but, as I tell my six year old, you can’t eat only candy all the time or you’ll die”. Jag tror personligen att spelmedia är en stor orsak till att just detta sker.

Recensionerna och artiklarna handlar mer om produkten spel, och när någon recenserar spelet utifrån en annan synvinkel som exempelvis när Tove Bengtsson i SvD sänkte betyget på God of War 3 på grund av dess sexistiska och hemska kvinnosyn samt dess brutalitet så blev det ramaskri bland många spelare. Dessutom är det anmärkningsvärt att hon var i stort sett den enda som lyfte detta faktum bland världens spelrecensenter. Inte ens vid en direkt fråga verkar exempelvis Gamereactor se det som ett problem. Något liknande hände när Sam Sundberg recenserade Gears of War 2 i samma publikation som Tove och gav det en tvåa i betyg på grund av dess ytliga och barnsliga machoframtoning. Även jag själv reagerade på recensionen och ogillade den. Nu i efterhand vill jag dock ge en eloge och ursäkt till Sam för att han vågade skriva som han gjorde och jag måste säga att hans förhållandevis korta recension är troligtvis en av de bättre recensionerna av det spelet. Eller snarare en av de få recensionerna av spelets mening och innehåll och inte dess produktmässiga kvalité.

Tillbaka till Alan Wake. Hur skall då detta, och alla andra, spel bedömmas? Ser man på spelet ur ett produktperspektiv landar man någonstans där Eurogamer.net eller Gamereactors recensioner landat. Läser man texterna handlar de mest om de tekniska detaljerna. Hur spelets stridsystem är uppbyggt och fungerar, kontrollens beskaffenhet och en teknisk nedbrytning av berättelsen och hur den bild de hade av spelet innan inte införlivas. Visst, det är helt ok att inte gilla ett spel, men det är lite tråkigt när recensionerna mer blir produktrecensioner än innehållsrecensioner, även om jag naturligtvis vill att en recension även innehåller ord om spelets tekniska kvalitéer. Men i slutändan är det ändå upplevelsen som räknas.

Så nu sitter jag här med ett spel som jag personligen inte haft en spelupplevelse tidigare som liknar den, trots att så mycket i spelet är bekant mark. Ett spel som utan tvekan jag har en upplevelse av som var starkare än allt jag spelat som släpptes under 2009, inklusive Uncharted 2, och som toppar det mesta i år. Ett spel som fått mig att tänka och fundera på ett sätt jag inte gjort sedan Bioshocks bästa stunder. Ett spel som också har ett helt nyskapande och fantastiskt stridssystem. Ett spel där att bara gå omkring på en diner eller polisstation i fullt dagsljus och bara vara är en upplevelse. Ett spel med den där lilla extra magiska känslan, men som har några minimala tekniska skavanker, lite låg fiendevariation och är ganska linjärt. Vad skall man välja att gå på? Punktlistan på några mindre lyckade funktioner och detaljer eller hur upplevelsen lämnar mig totalt hänförd, intellektuellt stimulerad och extremt hungrig efter mer.

Finns det ens ett val?