Next generation Geek
6

Next generation Geek

Vi är första generationen Geeks och Gamers! Begreppet geek har snabbt ändrat mening från att vara en förolämpning till något av en komplimang och definitionen är fortfarande rätt så flytande. Ofta blandas det ihop med nörd och ibland även dork, alla tre är engelska ord som inte går att direktöversätta till svenska. Kanske kan man säga att dork är en tönt men en geek eller en nörd är inte nödvändigtvist en tönt. Bara för att du är gamer, även en hardcore gamer, behöver du inte vara geek men en geek är ganska ofta lite av en gamer. Orden är nya och har uppstått för att en kultur har utvecklats och vi behöver ett ord för saker som berör den. Kulturen har blivit accepterad, det är en stor del av samtiden och därför har nu kulturutövarna tagit plats, anammat och gjort begreppet geek till sitt eget.

Men fanns geeks före oss? Kanske kan man kalla några åldringar från femtiotalet ”de första pionjärerna” men då ska man vara långsökt. Jämför med begreppet tonåring där tonåringar inte fanns i början på nittonhundratalet, trots att barn faktiskt även då var mellan tretton och nitton år. På den tiden fanns inte tonårskulturen, man gick nästan direkt från barn till vuxen. Samma sak gäller begreppet geek, det har inte funnits så mycket geekighet att samlas runt tills nu.

Jag kan se ganska tydligt vad folk under trettio inte kan se, nämligen hur accepterat det har blivit med geekighet bara under de sista femton åren. Jag tror inte att de yngre geeksen förstår hur vi äldre har haft det. I många fall är vi fortfarande omringade av jämnåriga som gör narr av oss baserat på fördomar och felaktig information. Majoriteten över 40 har fördomar mot geeks och är allmänt felinformerade vad geekintresset faktiskt innebär, vårt intresse är inte värt något och anses inte vara ett ”riktigt” intresse. För dem är det bara deras definition av finkultur som är accepterat, allt annat är ovärdigt. Denna grupp kan slänga sig med pinsamma generaliseringar och är oftast helt onåbara då man försöker berätta och upplysa. Speciellt gamers möter detta motstånd av denna åldersgrupp. De flesta som är trettionågot har hamnat i en slags mellangeneration där de är accepterade av hälften och hälften är totalt oförstående.

Nu finns det en ny obesudlad, färsk och kanske lite naiv generation som starkt definierar geekkulturen, det är inte längre upp till kulturstofilerna. För gamers är denna utveckling tydlig. Vi är på väg mot något nytt och det är underbart och njutbart att se de yngre ta allt för givet, skapa sina egna regler och fullständigt skita i finkulturpanelens åsikter.

Frågan är bara hur länge det här kommer hålla? Hur kommer det se ut för våra barn, den andra generationen geeks och gamers? Vi förundras över småungarna på tre år som är mer flinka i fingrarna än oss när de spelar på våra mobiler och konsoler. Våra spädbarn är cosplayers från födseln, vi klär våra småbarn i geek couture som Star Wars, Futurama och Marvel. Vi ger dem gosedjur och leksaker i formen av våra favoritanimes och vi låter dem titta på våra fantasyfilmer. Min dotter på tre år kan sjunga introt till Starzinger på Japanska. Hon går fram till vår TV och trycker på den med fingrarna för hon tycker den borde ha en touchscreen. Jockes dotter Saga på 9 år recenserar 3D med en axelryckning och ett stort fett MEH. Saga förstår inte grejen, det var ju inget att hetsa upp sig för enligt henne. Teknologin tar de för givet och deras liv genomsyras av våra intressen. Men vad händer när det blir större?

Alla generationer vill göra saker tvärtemot sina föräldrar. Trots! Det tillhör en normal och hälsosam utvecklingsperiod att skaffa ett eget intresse och egna åsikter. Ett sätt att frigöra sig från föräldrarna för att mogna och kunna stå på egna ben. Jag själv tillhör generationen som blev yuppies ett par år som reaktion mot att våra föräldrar var velourmjukisar. Däremot har jag blivit så pass hjärntvättad av min pappas musiksmak att jag alltid kommer återkomma till den musiken för bästa personliga trivsel. Kommer nästa generation fortfarande vara geeks? Second generation geek and gamer!

Skall spel klassas som kultur?
17

Skall spel klassas som kultur?

Nu ni kära bloggläsare tänker jag ge mig in på något som kan bli vad som helst, jag skall försöka svara på frågan: ”Skall spel klassas som kultur?” och ska den i så fall beskattas därefter?

Definition av kultur

För att påbörja ett resonemang kring spels vara eller inte vara som kulturform måste man enas om någon form av definition på begreppet kultur. Såhär skriver ordboken om ordet kultur:

Kultur har främst två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster

Om man läser på Wikipedia om kultur får man även definiera kultur som; livsmönster t.ex. språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna.

Låter det hela tråkigt och trist? Håll ut jag skall försöka hålla det hela kort och underhållande.

Är spel då kultur?

Om man tittar på citaten ovan och klipper ut levnadssättet hos ett helt samhälle så är det svårt att inte få spel till att det faktiskt är kultur. Spel är idag något som är lika stort som bokmarknaden eller för den delen vissa delar av skivindustrin, två saker som idag klassas som just kultur och som även bara beskattas med 6% moms i Sverige idag (artistframträdanden har 0% moms i vissa fall). Så vad är det då som gör att spel inte får samma status som dessa två kategorier?

Jag tror att spelbranschen idag, år 2010, fortfarande lider av det faktum att spel anses vara ett tidsfördriv, något som inte kan utveckla dig som person på något sätt. Det kan i vissa fall säkert vara sant, allt beror ju på vilket spel du spelar. Det resonemanget faller dock på att det är likadant när det gäller böcker och musik.

Ingen kan komma och säga till mig att en alldaglig deckare eller Britney pop är speciellt utvecklande för den andliga odlingen, om vi nu skall använda det finare ordet. Det är idag inte svårt att komma på spel som faktiskt är utvecklande för människan, och då tänker jag inte bara på spel som Kalle Kunskap eller motsvarande utan jag hävdar att spel som Braid, Limbo, Portal eller varför inte det fantastiska Shadow of the Colossus också är utvecklande för min egen andliga odling. Så frågan kvarstår varför diskrimineras spelbranschen?

Med min korta men, i mitt tycke, goda tes ovan så står det klart för mig att spel faktiskt ÄR kultur och därför borde beskattas som just sådant. Kanske är det så att spelbranschen är en för ung bransch för att idag anses vara kultur av de finare kretsarna, och att i sinom tid när spel har fått en längre historia så kanske det kommer klassas som kultur? Kanske är det så att vi som spelar nu äntligen börjar komma upp i åldrarna och kan påverka synen på vad spel faktiskt är och få spel mer accepterat som kulturform.

Vad tycker ni kära läsare? Är spel kultur? Eller är det ett tidsfördriv?

 

Upplevelsen och produkten
15

Upplevelsen och produkten

Hur skall man värdera ett spel egentligen? Jag har precis klarat Alan Wake, och kände under hela resan och efter det att eftertexten rullat att jag precis spelat ett bland de bästa spel  jag någonsin spelat. Men ändå inte. Allt beroende på vilken grund man skall värdera spel på och vart man vill att mediet skall ta vägen. Det är denna fråga om värdering och framtidssyn som denna artikel skall behandla.

Jag har mer och mer börjat inse hur fundamentalt felriktad den mesta så kallade ”speljournalistiken” är jämfört med mycket av min spelsmak. Jag ser gång på gång hur mina upplevelser av spel inte stämmer överens med vad som skrivs, och ofta sågas eller hyllas spel på grunder som jag inte kan relatera till. Det mesta verkar värderas utifrån hur många features ett spel har och hur välimplementerade dessa är. Det talas spelbalans och valfrihet. Allt är saker som behöver vara bra och som är viktiga för ett bra spel. Men är det allt? I trailern för People Can Flys kommande förstapersonsskjutare Bulletstorm förklaras att man är strandad på en livsfarlig planet med mutanter och då är det självklart ”time to break out out the awesome” varvid galna vapen och förstapersonssparkar tar vid – allt till kritikerkårens hyllningskör. Men vad hände med eftertänksamheten? Den intellektuella stimulansen? Skall det enda vi får på den vägen vara pussel och problemlösning?

Tack och lov är så inte fallet då det finns en rad moderna storspel med mer djup än så, men tyvärr så recenseras och bedöms spel i stort sett alltid främst utifrån ett produktperspektiv. Även berättande bryts ner på ett tekniskt plan och blir en kort fråga om hur bra storyn var. Sällan talas det om totalupplevelsen. Nej, istället är det lite låg texturupplösning eller – Gud bevare oss väl – inte har full 720p upplösning. Som om det är det viktigaste. Det är väl hur det slutligen upplevs som spelar någon roll. Pixars Wall-E på DVD har lägre upplösning än nästan alla spel idag, men ser ändå bättre ut än allt i spelväg.

Med den ständiga produktifiering av bedömningarna av vad som är ett bra spel och fokuseringen på enkla maskulina teman såsom stora – underförstått coola – vapen och högteknologiska machomän så verkar mer och mer leda till ett scenario likt det som lyfts fram av Chris Hecker i Alice Bonasios excellenta artikel Better than film i den mycket trevliga publikationen Escapist Magazine. Han menar där att spel löper en avsevärd risk att landa i en situation där det som produceras kan jämföras med seriealbum. Att även om det finns verk som står ut så är det mesta ganska likriktat och skräddarsytt för en ganska snäv nördpublik. Nu är jag inte den som har något emot nördkultur – tvärt om – men jämför man med film finns där en helt annan bredd. Eller med Chris egna ord: ”I like space marines, but, as I tell my six year old, you can’t eat only candy all the time or you’ll die”. Jag tror personligen att spelmedia är en stor orsak till att just detta sker.

Recensionerna och artiklarna handlar mer om produkten spel, och när någon recenserar spelet utifrån en annan synvinkel som exempelvis när Tove Bengtsson i SvD sänkte betyget på God of War 3 på grund av dess sexistiska och hemska kvinnosyn samt dess brutalitet så blev det ramaskri bland många spelare. Dessutom är det anmärkningsvärt att hon var i stort sett den enda som lyfte detta faktum bland världens spelrecensenter. Inte ens vid en direkt fråga verkar exempelvis Gamereactor se det som ett problem. Något liknande hände när Sam Sundberg recenserade Gears of War 2 i samma publikation som Tove och gav det en tvåa i betyg på grund av dess ytliga och barnsliga machoframtoning. Även jag själv reagerade på recensionen och ogillade den. Nu i efterhand vill jag dock ge en eloge och ursäkt till Sam för att han vågade skriva som han gjorde och jag måste säga att hans förhållandevis korta recension är troligtvis en av de bättre recensionerna av det spelet. Eller snarare en av de få recensionerna av spelets mening och innehåll och inte dess produktmässiga kvalité.

Tillbaka till Alan Wake. Hur skall då detta, och alla andra, spel bedömmas? Ser man på spelet ur ett produktperspektiv landar man någonstans där Eurogamer.net eller Gamereactors recensioner landat. Läser man texterna handlar de mest om de tekniska detaljerna. Hur spelets stridsystem är uppbyggt och fungerar, kontrollens beskaffenhet och en teknisk nedbrytning av berättelsen och hur den bild de hade av spelet innan inte införlivas. Visst, det är helt ok att inte gilla ett spel, men det är lite tråkigt när recensionerna mer blir produktrecensioner än innehållsrecensioner, även om jag naturligtvis vill att en recension även innehåller ord om spelets tekniska kvalitéer. Men i slutändan är det ändå upplevelsen som räknas.

Så nu sitter jag här med ett spel som jag personligen inte haft en spelupplevelse tidigare som liknar den, trots att så mycket i spelet är bekant mark. Ett spel som utan tvekan jag har en upplevelse av som var starkare än allt jag spelat som släpptes under 2009, inklusive Uncharted 2, och som toppar det mesta i år. Ett spel som fått mig att tänka och fundera på ett sätt jag inte gjort sedan Bioshocks bästa stunder. Ett spel som också har ett helt nyskapande och fantastiskt stridssystem. Ett spel där att bara gå omkring på en diner eller polisstation i fullt dagsljus och bara vara är en upplevelse. Ett spel med den där lilla extra magiska känslan, men som har några minimala tekniska skavanker, lite låg fiendevariation och är ganska linjärt. Vad skall man välja att gå på? Punktlistan på några mindre lyckade funktioner och detaljer eller hur upplevelsen lämnar mig totalt hänförd, intellektuellt stimulerad och extremt hungrig efter mer.

Finns det ens ett val?