Final Fantasy XIII – Dagboken Dag 3

Text: Joakim

Texten nedan kan innehålla spoilers och läses helt på egen risk.

Final Fantasy XIII – Dagboken Dag 1
Final Fantasy XIII – Dagboken Dag 2

Förväntan. Det är vad som sammanfattar mina känslor när jag sätter mig ner och spelar för tredje gången. Det har börjat grymt bra och jag vill bara skynda mig vidare, komma framåt i historien!

Vi möter upp med vårt gäng där vi lämnade dem senast, i den nu kristallbeklädda Lake Bresha. Alla i gruppen är rädda över att ha blivit märkta L´Cie och Hope som annars knappt pratar är arg på precis alla.

Vi introduceras nu till ytterligare en dimension i striderna. Nu finns det olika typer av Paradigm som man kan välja vilket gör att medlemmarna i din grupp blir antingen offensiva eller defensiva. Det gäller att byta vid rätt tillfälle för att göra vissa till healers och på så sätt rädda dina medlemmar för att snabbt byta till att ge ut en massa smisk. I början känns det hela ovant men efter en stund sitter det hela som en smäck!

Sa jag tidigare att striderna blivit tråkiga? FEL FEL FEL! Roligt som fan igen!

Vi får även en snabb introduktion till ett levelsystem som jag skummar snabbt och sätter ut poängen varje karaktär har helt random. Vem orkar bry sig så här i början när jag knappt vet vem eller vad som gör vad?

Orka läsa, jag kör på bara för tusan!

Vi springer vidare över Lake Bresha, strider på strider avlöser varandra och mellan dessa njuter jag av omgivningarna! Plötsligt får jag en känsla som jag nyligen upplevde när jag spelade Fallout New Vegas, det bubblar till i hjärtat och jag inser att jag börjat bli förälskad. En tidig förälskelse jag vet, en förrädisk sådan likt ett nyförälskat par som efter ett tag inser att det kanske inte är så roligt att han smaskar när han äter. Men just nu, just nu är jag kär och det är underbart!

Dina bröst är som svalor som häckar… nynnar jag av ren kärlek.

Plötsligt hittar vi Serah, hon som vi kommit för att rädda från början men som nu är fast i en kristallform. Lightning hamnar nu i någon underlig grå värld som på något sätt ger henne klarhet i vad Serah vill, jag som spelar får inget veta. Snow som skiter i allt vill på alla sätt rädda henne och struntar i vad Lightning säger. Lightning ger nu Snow en rak höger. Kickass!

Hon är inte bara vacker, hon är stark också.

Mitt i våra interna strider om vad kristallkvinnan faktiskt vill och inte vill blir vi attackerade av en jätterocka, en sådan som attackerade Lightning och Sazh i början av spelet. Vi får nu lära oss användandet av Tactical Points, just nu kan vi bara Libra som upptäcker fiendernas svagheter. Äntligen en strid som kräver lite taktik! Jag lyckas ändå besegra rockan direkt men inser nu varför valet ”auto-battle” finns. Det är rätt mycket annat att hålla reda på under strid. Byta Paradigms, Tactical Points och ja vad kommer komma mera? Det får gärna sluta nu jag klarar inte av att hålla reda på fler saker.

Vi lämnar Snow som vill hacka loss Serah från kristallhavet. Lightning vill ta oss vidare hon är rädd att om vi stannar hos Serah kommer vi att dö. Samtidigt som Lightning och de andra tar sig vidare lär jag mig att Lightning är besviken på Searah och att hon aldrig berättade om sitt Fokus och vad det faktiskt var som hon skulle utföra. Vi kommer nu in i något som visar sig vara ett tempel, allt bygger upp för en stor strid. Det bara känns i hela spelet. En bit in i templet drar Vanille såklart iväg före, jäkla unge! Det måste vara något som är allvarligt fel med henne. Woha! En stor drake möter oss!! Här kommer striden! Jag bara visste det!

Åh jag älskar verkligen drakar! Dom är så coola!

Vad som möter mig nu är spelets hitintills bästa strid. Det som till en början verkar vara en simpel strid utvecklar sig till något där jag tvingas använda alla mina nyfunna kunskaper för att besegra besten! Det är Libra, det är Paradigmskiften och mitt i allt byter draken skepnad.

-It´s charging up! -Charging up for what? -Its last moments!

Kunde inte sagt det bättre själv Lightning! Tillslut står vi där, slayer of dragons! Värmen inombords har bara ökat såhär långt! När ska det bli segare? Tristare? Försöker att dämpa mig själv är bara 5 timmar in i spelet.

Belöningen för att ha slaktat drake visar sig vara ett skepp av något slag som vi skall försöka att använda, vart det nu är Lightning för oss. Har hon sagt det? Jag har nog tappat bort mig.

Tillbaka till Snow nu, han hackar loss på Serah. Snow blir omringad av mängder med soldater. Det är över nu! Snow orkar inte, han håller på att dö! Plötsligt lyser Snows L´Cie-märke upp och frambringar några som hjälper honom! De frambringade går vid namnet Eidolon. Nu börjar jag seriöst få hjärnkramp! Detta är alltså ytterligare en kraft?? Fuck jag klarar ju bara att hålla typ två saker i minnet så jag var ju lost redan innan. Detta kommer bli jobbigt.

För att ta över Eidolons kraft gäller att spöa skiten ur den tydligen, lätt? Knappast! Vilken hjälp det var då! Vi hjälper dig för att sedan döda dig. Om och om igen. Till slut klurar jag ut hur jag ska göra och med hjälp av en påhejande Saga lyckas Snow äntligen få kraften! Lyckan är kort då Snow strax efter striden blir tagen av några som bevittnat vår strid med vår Eidolon. Vilka är de? De verkar vara från Cocoon men har hjälp av en L´Cie? De för med sig Serah också.

Mitt huvud bara snurrar. Hjärtat bultar dock!

Över till min älskade Lightning som nu tagit med sig de övriga på skeppet de hittat och flyr, en scen som för övrigt får mina ögon att tåras av hur vackert det här spelet är! De ser det dom kallar Sanctum Fal´Cie innan de blir nedskjutna och kraschlandar, tillbaka på Cocoon. Det går inte bra det här.

Lightning och Hope går själva och lämnar Sazh och Vanille ensamma. Tillbakablick igen. Vi får se Vanille vid fyrverkerierna och Lightning som förklarar för sin officer att hon fyller 21år nästkommande dag, hon får veta att hon ska bli befordrad.

Återblick till dag 13, Lightning vill på tåget till Purge, allt för att rädda sin syster. Soldater får inte följa med och för att få göra detta säger hon upp sig från armén. Hon väljer alltså att bli Purge för Serah.

Hope blir lämnad av Lightning men blir snabbt ikappsprungen av Sazh och Vanille som följt efter dem. Hope saknar sin mamma och verkar hata sin pappa. Sazh är övertygad om att han ska få hem honom och återförena honom med sin pappa och lovar därför detta. Hope verkar inte överlycklig.

Ja mina vänner där lämnar vi Final Fantasy XIII för den här gången! Vart är egentligen Lightning på väg? Vilka har tagit Snow och framför allt, kommer jag klara av stridssytemet som börjar likna en cockpit på en Boeing 747. Nästa vecka får ni veta mera!

Speltid: 6h
Kapitel: 4

Veckosummering v. 30

Text: Spelkriget

Lördag morgon! Känn på det! Det är nu dags att stiga upp och göra frukost. Lördagar är perfekt för att göra en riktigt lyxig sådan med allt du kan tänka dig! Har inte tidningen kommit? Frukta ej! Spelkriget har haft en produktiv vecka fylld med godbitar att läsa!

Radioaktiv Radio

Frances kickade igång veckan med att förklara sin kärlek till Fallout New Vegas och radiostationerna i synnerhet. Tråkigt nog tvingas hon inse att hon är tvåbarnsmamma och lägger nu spelet åt sidan.

Final Fantasy XIII – Dagboken del 1

Familjenspel drog igång sitt gigantiska projekt att klara av senaste delen i Final Fantasy, nämligen del tretton. Familjenspel som är en total novis formligen älskade inledningen.

Final Fantasy XIII – Dagboken del 2

Del två i den slutgiltiga fantasin tog oss till nya förvirrade former då Familjenspel försökte förklara inledningen på detta åttiotimmarsepos. Efter detta blir det fokus på att ta sig ett antal timmar in i spelet, allt för att göra er ännu mer förvirrade.

Höstspel

Spelfokus kom ut med ett nytt avsnitt av sina sommarspecial. Denna gången pratade det glada gänget om spelen de längtar efter i höst! Vilka spel kan det vara?

En surgubbe tar sig an Potter

Familjenspel, Spelkrigets egna surgubbe, vågade sig på Harry Potter and the Deathly Hallows part 2. Något som, med facit i hand, borde ha givit en tapperhetsmedalj. Kort och gott kan man säga att han var sådär härligt syrlig som bara Familjenspel kan vara.

För mycket av det goda

Spel-Malmer avslutade veckan med att vända på dygnet och ge sig hän med Assassins Creed Brotherhood. Något han älskade men ändå kände var lite för mycket av det goda.

Final Fantasy XIII – Dagboken dag 2

Text: Joakim

Texten nedan kan innehålla spoilers och läses helt på egen risk.

En viss press infaller, när första delen av dagboken är ute och många verkade gilla så ökar mina egna krav på dagboken. Vill spela mer för er skull. Komma vidare. Jag ropar på Ida att komma och sätta sig. Vi måste ju se vad som händer.

Senast hade alla huvudpersoner tagit sig mot det som kallas Fal´Cie. Alla med olika mål och anledningar att vara där. Det pratas om att varelser vid namn L´Cie finns där inne. Vilka är dom? Varför finns dom här?

Jag anar att alla kommer sammanstråla inne i Fal´Cie.

Hope och Vanille går mig på nerverna. Hope mumlar hela tiden om att han har något att säga till Snow. Självklart springer de på varandra i Fal´Cie och Hope får inte ur sig ett skvatt. Är han efterbliven? Han och Vanille är verkligen ett udda par. Hon verkar ha någon form av bokstavskombination och han är blygare än dvärg med samma namn.

Striderna börjar redan bli tråkiga.

Hope och Vanille stöter på L´Cie, det visar sig att de är någon form av Zombies(?). Snow hjälper dem ur knipan och de tre blir nu ett team. Snabbt över till Lightning som man förstår är här för sin syster Serah. Serah är även Snows fästmö. Varför har de inte givit sig ut efter henne tillsammans?

Äntligen förklaras L`Cie begreppet. Tydligen blir människor utvalda till att bli L´Cie, de får ett uppdrag (fokus) att utföra. Om detta inte genomförs blir man en L´Cie zombie. Vad händer om man utför sitt uppdrag? Känner att frågorna bara hopar sig såhär i inledningen av spelet.

Förvirrad.

Känner mer och mer att striderna bara är en ursäkt för att det hela skall ta lång tid. Varför måste jag strida mot en i taget även om jag ser fyra, fem fiender i närheten av varandra? En fiende är ingen match! Vill ha lite utmaning.

Vaggas jag in i en säkerhet som så ofta i JRPG för att sedan plötsligt möta en kickass fiende?

Lightning hittar Serah! Snow, Hope och Vanille kommer dit samtidigt. Serah lever! Det är tydligt att hon är en L´Cie, hon är alltså fienden. Serah säger att vi ska rädda Cocoon-världen.

WTF!!

Serah förvandlas till kristall, vad är det som händer? Tydligen är det det som sker om man utför sitt uppdrag. Vilken loose-loose situation. Bli zombie eller bli kristall. Lightning gråter, Snow är arg. Hope står och trycker i kjoltyget till Vanille. Lightning ger sig fan på att Serah går att rädda och ger sig upp till den som styr Fal´Cie. De övriga suckar men följer efter. Vi är nu samlade hela gruppen.

Vi möter den som styr Fal´Cie. Det visar sig vara någon form av kristallrobot. Invaggad i att det hela ska bli en lätt strid anfaller jag utan att tänka och dör för första gången i spelet. Det visar sig att de roterande armarna på Fal´Cie snubben var rätt dödliga. Andra försöket, byter helt strategi och ger mig bara på armarna. När dessa är borta måste Fal´Cie återskapa sina armar och blir försvarslös. Då passar jag på att gå till hård attack! Ett par omgångar med liknande strategi och ett par hälsodrycker senare är Fal´Cie förstörd.

Var inte Fal´Cie mäktigare än såhär?

Hela gruppen blir nu fångade i någon form av drömvärld. Vi blir alla märkta? Det verkar som vi alla blir L´Cie!?! Vad händer? Fal´Cien störtar ner i Lake Bresha, en del av Cocoon. Hela havet förvandlas till kristall. Är chockad över att det händer så mycket i inledningen. Kommer det fortsätta i det här tempot? Jag är redan gravt förvirrad och har svårt att hänga med.

Ytterligare ett hopp, vi får en tillbaka blick som kallas dag 11. Snow och Serah är i, vad jag antar, deras hemstad. De ser lyckliga ut även om Serah inte vet hur hon ska berätta för Lightning att hon blivit L´Cie. De blickar upp mot fyrverkerierna och Snow friar! De ser lyckliga ut. En kyss.

Min sambo gråter.

Vi vaknar upp i Lake Bresha. Det är här jag lämnar mina nyfunna vänner för den här gången. Hur ska det gå? Kommer striderna att fortsätta vara enformiga eller läggs det snart på ytterligare en dimension i dessa? Kommer Hope att tala ur skägget? Frågorna är många, stay tuned!

Speltid: 2,5h
Kapitel: 2

Final Fantasy XIII – Dagboken dag 1

Text: Joakim

Texten nedan kan innehålla spoilers och läses helt på egen risk

Jag är sent ute. Det är först 24/7 på min födelsedag som jag får för mig att dra igång Final Fantasy XIII. Jag har suttit i otaliga timmar, nåväl, och hört hur Spel-Malmer och JeppeJoy (Glädjepojken) suttit och vurmat för spelet samtidigt som de i nästa andetag har spytt ut sin avsky över vissa karaktärer. Det verkar onekligen riktigt intressant.

Jag lägger fram en rad spel på vardagsrumsbordet precis som jag brukar. Det är nämligen inte jag som väljer spel i familjen utan jag utgår nästan alltid från min sambo och hennes vilja. Det blir roligast så då det leder till att hon sitter med när jag spelar, vi delar upplevelse och umgås.

Både jag och sambon tvekar om Final Fantasy XIII. ”Det ska ju vara så långt” säger sambon som argument mot. Jag som nog är aning mer sugen säger att kan jag spela 50 timmar Fallout New Vegas kan jag allt spela detta också. Vi enas om att ge det en chans. Tycker vi inte om lägger vi ner.

Tre skivor installeras … please wait.

Det hela inleds med en av de maffigaste inledningar jag sett, jag gapar över hur fantastiskt det hela ser ut.

WOW Det är så vackert!

Vad jag förstår är tjejen på tåget Lightning. Hon sparkar stjärt bland de beväpnade vakterna. Jag förälskar mig i smyg i henne direkt. Vågar jag säga det till sambon hinner jag tänka när hon utbrister: ”Alltså Lightning vill jag fan ligga med!”. De orden känns befriande för nu kan jag utan problem avslöja min tidiga förälskelse i henne.

Hon är så vacker.

Inledningen sker i rasande tempo, det är tåg som spårar ur. Mekaniska rockor(?) attackerar det nyss urspårade tåget och tillsammans med sin vän Sazh försvarar sig Lightning samtidigt som jag får en snabb genomgång av stridssystemet.

Puh det verkar hyfsat enkelt, inget The World Ends With You. Orkar inte hålla reda på för mycket!

Tempot minskar inte direkt efter inledningen utan nu drar jag framåt i vackra linjära världar med Lightning och Sazh. Det matas på med strider. Jag får verkligen en bra introduktion till hur systemet fungerar. Enkelheten att bara välja auto-battle är skön samtidigt som jag, om jag vill, kan ge mig på att ge egna order. Klockrent! Lightning förklarar att hon är ute efter The Purge Fal´Cie. Jag är lost. Inser av Sazh reaktion att det inte kan vara bra.

Klipp, byte av karaktär.

Vi lämnar Lightning och Sazh därhän och fokus vrids mot en typisk japansk snygging. Snow Villiers är precis sådär cool som bara killar i JRPG:er kan vara (alltså mest överdrivet tuff och mer töntig). Snow och hans polare verkar vara någon form av motståndsrörelse som utan att tveka ger sig på de pansarbeklädda vakterna. Snow med enbart sina händer till vapen!

Sjukt cool han är!

Snow och hans vänner möter upp ett gäng med, vad jag antar är, helt vanliga familjer. Dessa är av någon anledning på väg till Pulse. Av vad jag förstår är världen delad på klassiskt Japanskt vis i en övre och undre del. Pulse verkar vara en av dessa dit folk skall flyttas. Fram tills hit i spelet har jag ändå varit förskonad från riktigt ostiga ögonblick men här får man sitt första. En kvinna som vill visa sig stark ställer frivilligt upp för att slå tillbaka mot vakterna med orden ”Mothers are tough”. Att hon sedan går och dör ganska direkt visar sig bara vara en del av historien. Nu är hennes son Hope en del av Snows problem.

Tempot ökar ytterligare och byten av huvudkaraktär skiftar ofta nu.

Alla karaktärer som har introduceras under de första timmarna försöker nu av olika anledningar ta sig mot Fal´Cie. Lightning och Sazh av oklar anledning. Snow för att leta efter någon vid namn Serah. Hope och hans vän Vanille följer efter Snow. Hope har något att berätta för Snow som det verkar.

Det är här jag lämnar dem alla med en stark fundering kring varför jag inte har påbörjat detta tidigare. Det har onekligen börjat riktigt spännande. Men visst det är en lång väg kvar på äventyret!

Hoppas ni följer med på resan!

Speltid: 1,5h.
Kapitel: 1.

Kan man lära gamla hundar att sitta?

Text: Frances

Igår införskaffades en Xbox 360 Slim och jag tänkte skriva ner mina första intryck innan de blir besudlade av andra människors åsikter av vad jag borde känna. Eftersom jag inte riktigt hade råd att köpa alla spel jag ville eller spela så länge igår så blir detta endast baserat på sånt jag borde få uttala mig om, själva konsolen och inte spelen jag testat. Så vad tycker en Xboxoskuld efter den första natten?

När man öppnar lådan och tar bort skyddshöljet runt Xboxen så luktar det verkligen plast och fabriksnytt. Lådan är supersnygg med sina mjuka sidor och det kändes lite skumt att gå från vitt till svart, lite syndigt sådär. Men det lär vara sista gången jag tänker på det, för det som spelar roll är funktion och inte design. Efter lite pysslande och sura miner över att man inte fick med en HDMI kabel så fungerande allt och vi började spela.

Första spelet blev Kinectimals och min 4-åring fick vara försöksobjekt. Kinecten kunde inte hitta henne och ställa in sig på hennes lilla kropp. Den tyckte hon stod på knä och kunde inte känna av hennes vinkning. Tillslut så fick pappa hoppa in och göra avläsningen och sedan kunde hon köra igång. Polletten trillade inte riktigt ner och vi var tvugna att hela tiden påminna henne om att backa, och vilken hand hon skulle använda. Det enda hon ville göra var att gosa med katten. Konstigt nog gick det bra för henne att spela trots skillnaden i storlek mellan henne och pappa. Jag testade också lite och tyckte att det var svårt att sikta och träffa rätt när jag skulle kasta boll. Sådant kunde man mycket enkelt göra med Wii, speciellt med motion plus.

Efter barnens läggdags blev det dags för en stund Mass Effekt. Det blev en mycket kort stund då min make efter att ha blivit nedmejad blev lite ~~kinkig~~ anti och sa att han inte gillade att spela med kontrollen. För mycket att hålla reda på samtidigt. Vi kom till en scen precis i början där man ser jätterymdskeppet (efter the digging site). Vi var femshep och jag var superhypad. Jag får helt enkelt spela det själv. Bioshock som hade inhandlats för jag trodde att maken skulle vara intresserad vill han spela men på PC, så det var lite snopet.

Jag gav mig inte och laddade upp min guldklimp Final Fantasy XIII som jag äntligen ska få spela. Vilken grafik, det var en helt suveränt. Jag lägger aldrig märke till grafiken när jag spelar på Wii och bara ibland när jag spelar PC-spel. Helt plötsligt så förstår jag min makes ~~noobighet~~ ovana, att gå från muspekare och tangentbord till en handkontroll är inte lätt. Jag har alltid tyckt att det var lite småknepigt att komma in i Nintendo classic-kontrollen, Wiikontrollerna är superenkla och PCkontroller är överlägsna. Nu hann jag inte spela mer än 15 minuter innan vi var tvungna att bryta för att ta hand om barn. Under dessa 15 minuter så använde jag inte andra knappar än styra och trycka på grönt A.

Jag kan väl villigt erkänna att jag tidigare inte sett charmen i Xbox. Jag har varit först och främst en PC-spelare och då och då kört Nintendo och så har det varit större delen av mitt liv. Jag har spelat spel på Xbox hos vänner, men då har det nästan uteslutande varit partyspel. Jag inser att jag kommer vara tvungen att lära mig kontrollen på något sätt. Behöver öva mig mycket och vet inte riktigt vad jag ska testa på. Eller ska jag bara kasta mig in i ett spel och dö tusen gånger tills jag lärt mig? Kan man lära gamla hundar att sitta?

Förväntan på vägen mot potentiell katastrof

Text: Fredrik

Så här strax innan E3 kan det vara på sin plats att blicka lite framåt. Det kommer ju komma en rad utannonseringar och spelnyheter i samband med mässan, och det finns då vissa spel man vill kasta ett extra öga på. Den här gången tänkte jag lista tre spel som jag är jättepeppad inför, men som också är lite utav osäkra kort – spel som kan gå från hoppfullhet och förväntan till total katastrof.

Silent Hill: Downpour

Jag har aldrig spelat ett Silent Hill-spel. Och ärligt talat är jag inte särskilt intresserad att gå tillbaka och spela dem heller. Det kommer tillräckligt mycket bra spel i den här generationen för att jag skall klara mig. Skall jag vara ännu mer ärlig så vet jag inte heller så mycket om Downpour heller. Horror med mer fokus på psykologisk horror än ren action. Spelmekaniskt en varierat mellan action och flykt. Nånstans mellan Silent Hill 2 och Homecoming vad jag förstått, vad det nu betyder.

För mig är det dock något som känns rätt med det här spelet. I bilderna känns atmosfären helt rätt, och spelet har även hjälp av den klassiska spelregeln att regn är samma sak som bra. Det finns inte mycket att gå på, men det jag vet känns dock riktigt trevligt.

Men det kan samtidigt gå helt åt skogen. Jag minns Alone in the Dark, ett spel jag verkligen såg fram emot som såg hur lovande som helst ut i förväg. När spelet väl kom var det en katastrof. Lägg till det att det är en Tjeckisk utvecklare, vilket bådar för bra teknik och design men kan vara lite mer osäkert kort på speldesignbitarna, om man nu skall se till stereotyper.

I vilket fall verkar de medvetna om både förväntningar och arv, vilket är lovande om något. Musiken görs av kompositören av Dexters musik, så åtminstone musiken kommer vara lysande.

Tomb Raider

Tomb Raider har startats om mer eller mindre ett antal gånger. Resultatet har mötts med ganska varierande mottagande. Men den här gången tror jag faktiskt de nailar det.

Det vi ställs inför är en helt ny Lara med ett lite annorlunda förflutet. Det är lite utav en ursprungsberättelse i stil med Batman Begins. Skitigt och rått. Lara själv ser mer realistisk ut och mycket mindre serietidningsaktig. En mänskligare Lara kort och gott. All good and well.

Vad kan gå fel då? I ett sånt här spel är kontrollen livsviktig. Det är lätt hänt att det antingen blir för ostyrt så det är omöjligt att hoppa som man vill eller också är det alldeles för uppstyrt och det känns mer som att man spelar Guitar Hero än ett tredjepersonsspel. En svår balans.

Utöver det så finns en rad saker som kan gå fel när man startar om ett varumärke. Vi får hoppas de inte tittat allt för mycket på andra spel utan hittar en egen identitet. I vilket fall så ser det lilla man sett ruskigt bra ut. Om nu bara titeln kunda vara något som var hyffsat unikt googlingsbart.

Final Fantasy XIII-2

Många klagade på Final Fantasy XIII. Jag var inte en av dem. Jag gillade stridssystemet, som var en mycket bra blandning av effektivitet och strategi. Speciellt flera av bossarna krävde både flinka fingrar och paradigmskifte i rätt tid. Världen var även vacker och karaktärerna var charmiga. Speciellt var jag svag för Lightning – en fantastisk hjältinna. Trots ett stort mythos, eller kanske snarare på grund av, så kändes storyn tyvärr dock lite ofokuserad.

Vilket för mig till FFXIII-2. Den direkta uppföljaren. Eftersom jag gillade det förra spelet så känns det lovande med uppföljaren. Det känns även intressant med att spelet verkar behandla den osynliga världen, eller någon form av mörkervärld. Kommer Lightning kämpa för att behålla balansen i världen? Kommer vi få se de stora gudaväsendena Muin, Etro och Buniberzei? Peppad!

Men samtidigt kan det bli helt kass. Jag gillade Final Fantasy XIII, men är också ganska nöjd med det som det spelet gav. Mer av samma känns meningslöst och onödigt. Det får gärna vara liknande, men några radikala förändringar krävs också för att det skall bli intressant. Och det är dags för historien att få lite fokus också. Annars kan det vara.

Veckans speltriss [v. 18]

Text: Fredrik

Gudaväsen. En klassisk beståndsdel i många episka berättelser, så även inom spel. Veckans tema för speltrissen är ”God”, vilket jag valde att tolka med den engelska betydelsen.

Balder

Balder är guden som är älskad av alla, och det är hans död som sätter igång självaste Ragnarök. Too Human bjöd på en intressant twist på den klassiska nordiska mytologin, som jag uppskattade, trots stora brister. Många ogillade Too Human, men några få av oss såg ett bra spel under den höga tröskeln och den dåliga balansen. Efter 110 timmar och flera genomspelningar finns där ännu mycket kärlek i mitt hjärta.

”The Aesir are the warm breeze that melt the ice.
We are the Wolf!
Asgard shall free the world from cold stagnation.
We are the Bear!
With a runic vision, a single purpose becomes clear.
We are the Aesir!
By our hand, Humanity shall be saved!”

Metatron

Få spel ser så annorlunda ut som El Shaddai: Ascension of the Metatron. Det är även lite unikt i att det ger sig på en såpass obskyr karaktär från de gammeltestamentliga texterna som just Enok.

El Shaddai betyder Guds smorde och syftar på just Enok som är unik i det gamla testamentet – i viss mån tillsammans med Mose – i det att han aldrig riktigt dog utan bara vandrade så nära Gud att tillslut så bara han försvann. Utombibliska legender talar dock om att Enok blev ärkeängeln Metatron, vilket förutom att det låter som värsta Transformern, också blev bakgrunden till det här spelet – Enoks resa från människa till ärkeängeln Metatron. Kanske inte en gud direkt, men alltså helt klart på temat.

Lindzei

I Final Fantasy XIII är världen full av gudaväsen, så kallade fal’cie. Det som dock inte framgår så tydligt i själv spelet är mycket av den mytologi som ligger bakom hela Fabula Nova Crystalis – det universum spelet utspelar sig i. Nedan följer en översättning av grundmytologin (källa), som även finns som youtubeklipp.

Att representera mytologin i bildform fick den här gången bli Barthandelus egna bild av en av mytologins huvudgudar – Lindzei – som en moder, och där han ser sig själv som en fader.

Once upon a time, a god ruled the world.
He was called Buniberzei.
Buniberzei defeated his mother, the goddess Muin,
and took control of the world for himself.
Muin disappeared into the unseen world – the invisible world.

Buniberzei was a god with many troubles.
The world, it was certain, was destined to die.
He believed this was a curse laid on the world by his mother Muin. Buniberzei knew he had to destroy her.
To do this, he must search for the door. The door to the invisible world where his mother waited.

Using his will alone, he created the first fal’Cie.
First, he created fal’Cie Pulse.
The duty he laid on him was to open the world,
and search for the door to Muin.
Next, he created fal’Cie Etro.
But it was a mistake. Unknowingly,
he created her exactly in the image of Muin.
Buniberzei feared her, and gave Etro no power of her own.
Instead, he created fal’Cie Lindzei.
The duty he laid on him was to protect Buniberzei from all who might seek to destroy him.
Buniberzei gave Lindzei one special duty.
To wake him once the time came.
Then he turned to crystal, and fell into an endless sleep.

Pulse wished to expand the world,
so he created many fal’Cie and l’Cie.
Lindzai wished to protect the world,
so he created many fal’Cie and l’Cie.
But Etro was powerless, and could do nothing of her own.
Lonely, she thought of her mother, who she so resembled.
Etro tore at her body, letting her blood flow to the earth, and disappeared from the visible world.
From that blood, torn from her body, sprung humankind.
Creatures that were born, only to die.

The destruction of the visible world was no curse, only fate.
The world was divided into two halves,
the visible and the invisible.
If the balance between these two were destroyed,
the world itself would be destroyed.
The goddess Muin could do nothing to stop this fate.
She was being swallowed into the chaos of the invisible world.
Just before her last moment, Etro came to her side.
Muin told Etro that she must protect the balance of the world, before slipping into the chaos forever.
But Etro was foolish, and didn’t know the meaning behind Muin’s words.

Etro was lonely,
but she felt affection for those humans who live only to die.
As they died, she smiled, and gave them chaos.
The chaos Etro gave them, the humans named “heart”.
Their hearts would become their power,
but the humans did not yet know this.
Soon, they called Pulse the all powerful ruler. Lindzei they named their protector, and Etro… Etro they named ‘death’.
The humans lived on the world, hold chaos inside them.
Because they held chaos so close, the world once again was in balance.

And Buniberzei still sleeps. A crystal. Until the end of forever…

Årets spel. Plats 5

Text: Fredrik

Så var det äntligen dags att utse årets fem bästa spel! Jag kommer nu under de närmaste fem dagarna lista just de spel som jag själv anser är årets fem bästa. Det är således en subjektiv lista, med det främsta kriteriet för att hamna på listan är hur bra totalupplevelsen är. Så ett spel kan ha en fantastisk grafik och kontroll men ändå missa listan därför att totalupplevelsen inte var bra nog. Upplevelsen är således större än direkta produktmässiga kvalitéer. Men nog om det, för det är dags att presentera årets femte bästa spel!

Final Fantasy XIII

Utvecklare: Square Enix
Utgivare: Square Enix
Släpptes: 9:e mars

Ett tåg rusar genom landskapet. Med på tåget finns en person som jag inte känner sen tidigare. Men ändå anar jag något speciellt. Hon kallar sig för Lightning, och kommer bli en av mina favoritrollfigurer någonsin. Men det vet jag inte vid detta tillfälle. Då är det främst den underbart vackra miljön som fångar mitt intresse.

Kort därefter når jag en sjö som kristalliserats mitt i vad som närmast kan beskrivas som en storm. Det är fantastiskt vackert och min haka är vid detta tillfälle fast planeterad på golvet.

Men inte bara det visuella imponerar. Ju längre jag kommer in i spelet desto mer inser jag hur fantastiskt bra stridsystemet är. Här är det inte minitiöst micromanagement som behövs utan istället ett väl uttänkt övergripande strategi kombinerat med närvaro i stunden och att snabbt reagera och anpassa sig till det som händer just nu. Det är väldigt tillfredsställande. Samtidigt akompanjeras de imponerande striderna av fantastisk stridsmusik.

Det som ändå gör att Final Fantasy XIII placerar sig så här bra på listan är dock inte i dessa mycket fina detaljer, utan hur det hela kommer samman i en historia med alltid en liten överraskning på lur. Varje karaktär man möter bär på ett mysterie som sakta med säkert nystas upp, ofta med oväntade vändningar och nya mysterier redo att nystas upp och fogas samman med det andra man vet.

När det visuella är så bländande vackert, striderna så roliga och storyn svetsar samman allt så gör det mindre att rollfigurerna ständigt gör psykoanalys på sig själva och inser att det de tidigare insåg var något de gjorde bara för att fly smärtan var något de insåg bara för att ytterligare kunna fly ifrån smärtan (pust!). För då spelets starka teman av att förlåta sig själv och andra är så viktiga och fint levererade blir sådana detaljer blir något man sätter upp som japansk känslomässig övertydlighet och sedan bara njuter av resten.

För njuter, det gör jag, och därför blir Final Fantasy XIII mitt femte bästa spel i år.

Nästan, men ändå inte…

Ett spel var bra, och gav mig stor underhållning och bjöd på flera enormt speldesignmässigt snygga nyheter och grepp, det var bara inte tillräckligt bra för att komma in här på listan. Jag känner dock ändå att det förtjänar att nämnas, då det lätt glöms bort. Spelet är Splinter Cell: Conviction.

Med hjälp av en nyskapande och fantastiskt rolig cover-mekanism och smart belöningsystem var det en fröjd att lägga sitt spelande på en mer strategisk nivå än mer flinkt tumvridande. Storyn presenterades på ett smart sätt genom projektioner i världen istället för de mer vanliga mellansekvenserna, och det blev speciellt effektivt när huvudpersonen Sams känslor projicerades på väggarna som ord.

Spelet var även väldigt snyggt, om än med lite låg upplösning. Speciellt utomhusmiljöerna, som när man går genom ett Washington efter en viss händelse. Nu är jag dock lite partisk när det gäller skuggorna i spelet, då det använder sig av en teknik delvis baserad på ett paper jag skrev för en grafikteknisk journal, men spelets skuggmodell är riktigt imponerande. Inte likt Alan Wake, men riktigt snyggt är det ändå. Vissa rollfigurer var dock gräsliga i hur de såg ut, men huvudpersonen Sam Fisher var dock riktigt snyggt gjort.

Det är dock ett spel som är över aningens för tidigt, även om ett robust tvåspelarläge finns. Dessutom så blir det snabbt irriterande att fienderna pratar så fruktansvärt mycket hela tiden, avslutandes varenda mening med ”Fisher”. I övrigt är dock röstskådespelet top-notch. Spelet är alltså bra, men når inte hela vägen fram.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 5:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Victoria Saade.

Årets rollspel

Text: Fredrik

Mass Effect 2

Utvecklare: Bioware
Utgivare: EA
Släpptes: 28 januari

När det gäller rollspel finns det på det stora hela två skolor. Dels finns det de som ser rollspel som en genre som definieras av sin mekanik och hur den följer mer eller mindre de spelsystem som etablerats av vanliga penna och pappersrollspel. Den andra skolan är de som mer ser rollspel som något där man spelar en roll och ens beslut formar hur ens äventyr tar sig an med konsekvenser beroende på de val man gör, och hur spelmekaniken är utformad har mindre betydelse. Själv hör jag till den senare skolan, och väger just valen och konsekvenserna högre än spelmekaniken, och har således inte några problem med förändringar i denna.

Därmed är valet av årets rollspel nästan löjligt enkelt. Det finns bara ett spel som på ovanstående premisser blåser både sockarna och hatten av mig som spelare. Det är det helt fantastiska Mass Effect 2.

Förbättrat på i stort sett varenda punkt ifrån föregångaren och så finslipad i sin spelmekanik att jag ställer mig frågande vilket jag tycker är en roligare shooter: Gears of War eller detta. För med just rollspelsinslagen och de biotiska krafterna man kan tillämpa så är skjutandet väldigt dynamiskt och varierat.

Men det är detaljer. För det som lyfter Mass Effect 2 över all konkurrens är just rollspelandet. Hur valen man gör får konsekvens, inte bara i detta spelet utan in i framtiden till Mass Effect 3. Därmed känns varje val viktigt och varje beslut måste vägas mellan vad som är bra för stunden och vad som är nyttigt på lång sikt. Samtidigt måste jag väger in hur just min Shepards personlighet är utformad. Hon kan ju inte gå emot sin natur allt för mycket. Tillsammans får man en spelupplevelse vars motsvarighet inte finns att hitta någon annan stans än hos Bioware.

Så valet var lätt. Årets rollspel är utan tvekan Mass Effect 2.

Runner-up: Final Fantasy XIII

Det är oerhört vackert, det är ljuv musik och det är svultsigt som få spel. De linjära momenten tilltalade mig också mycket, så det finns helt enkelt inte så mycket att klaga på, utöver kanske den extrema övertydligheten i känslor då kanske.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets rollspel’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

Årets ljud och musik

Text: Fredrik

Årets ljud: Battlefield: Bad Company 2

Utvecklare: DICE
Utgivare: EA
Släpptes: 4:e mars

Våra svenska DICE har länge varit kungar på ljud och i Bad Company 2 så fortsätter de brilljera. Vapenljuden är som vanligt perfekta med hårt smatter och tyngd. Explosioner och ja, allt är i stort sett flawless. Men det är inte allt.

När många andra utvecklare bara spelar upp ljud och mixar dem så jobbar DICE lite som man jobbar med bild och olika exponeringar när det kommer till ljud. De har helt enkelt high-dynamic range även på ljudet, och anpassar sedan ”exponeringen” av ljudet så att det blir en jämn och fin ljudmix. Är det en stor explosion som går av precis jämte örat så hör du inte den lilla gräshoppan som lurar i gräset. Men när det blir lugnt och du ligger och lurar med ditt snipergevär då anpassar sig hörseln efter vad för ljud som finns och du mycket riktigt plockar upp den lille gynnarens små ljud.

Lägg till det massa bra effekter som öronpip och lågpassfiltrering och ljudbilden blir inget annat än lysande.

Årets originalmusik: Final Fantasy XIII

Utvecklare: Square-Enix
Utgivare: Square-Enix
Släpptes: 9:e mars

Final Fantasy har alltid varit kända för sin musik, och de gör oss inte besvikna den här gången heller. Det är orkestralt blandat med syntetiskt och när det är som bäst är det mycket vackert. Blandat i fin kompott där även lite sång får plats. Det passar spelet perfekt och det är inte utan att man blir lite halvmjuk i hjärtat ibland. Själva stridsmusiken är också något alldeles extra. Att man kan höra samma låt om och om igen utan att tröttna på den utan istället uppskatta den är verkligen en bedrift, och jag tycker den är osedvanligt bra i jämförelse med många andra JRPG jag spelat.

Kort och gott, riktigt bra musik till ett bra spel.

Bubblare: Årets soundtrack: Alan Wake

Som en liten bubblare dyker även Alan Wake upp med årets soundtrack. Med ett perfekt urval av låtar att avsluta varje episod samt det sköna orginalspåret The Poet and the Muse är det en fräsh och modern fläkt in i spelvärlden.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ljud och musik’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.