De bortglömda treorna

Text: Joakim

Just när ni trodde att 2011 var summerat, året hade räknats in och det enda som återstod var för oss på Spelkriget att summera ihop ”Årets spel 2011″ slänger jag ur mig ytterligare en kort lista. En högst personlig sådan, vilka uppföljare med siffran tre blev trist nog bortglömda. De var nödvändigtvis inte bäst, men oj vad jag hade roligt med dessa treor under 2011.

Marvel vs Capcom 3
Åh slagsmålsspel har en liten men speciell plats i mitt hjärta. Jag har aldrig varit mycket för de slagsmålsspel där balans och vikten av att nöta in kombinationer varit i fokus. När andra spelade Street Fighter II älskade jag och polarna Clay Fighter på SNES mest för att det var roligt mer än bra.

När ett fightingspel fokuserar på att vara lätt att ta upp för nybörjaren och bara hamra på knapparna och med enkelhet fyra av en visuellt häftig kombo, ja då älskar jag det. Precis där i det relativt enkla och visuellt häftiga landar Marcel vs Capcom 3. Det är bara att sätta kontrollen i händerna på valfri person och hon/han är igång och sparkar röv direkt med häftiga kombinationer som resultat. Men varför Capcom valde att ta med Mega Man Zero istället för originalet övergår mitt förstånd. Oavsett var Marvel vs Campcom 3 årets fightingspel för egen del, bara för att jag hade så roligt!

Dirt 3
Att placera ett bilspel på min topp 10 lista över årets bästa spel kändes svårt då spel jag oftast känner något bestående för har en story som på så vis håller det kvar i mitt medvetande. En story har inte Dirt 3 men det stoltserar med att vara ett av årets snyggaste spel rent grafiskt. Tillbaka i del tre var mer fokus på Rally vilket jag älskade, samtidigt hade Codemasters slängt in ett Gymkhana-läge där trick med sin rallybil var den enda rätta. Lägg till en riktigt bra kontroll och addera fantastiskt många timmar med bilkörande och du har årets bästa bilspel i dina händer. Dirt 3 var fantastiskt roligt och en av treorna som faktiskt levererade, om ni tillåter, på alla cylindrar i år.

Mest efterlängtat 2012

Text: Spelkriget

Spel-Malmer

Jag chockar absolut ingen när jag säger att Mass Effect 3 är mitt mest efterlängtade spel för nästa år. Utan konkurrens. Ärligt talat är det nog mitt mest efterlängtade spel någonsin. Men jag är samtidigt lugn och avslappnad i det. Finns ingen hysteri och galenskap i det (eller?). Jag är bara trygg och lugn i vetskapen om att jag kommer få en spelupplevelse utan dess like. Har svårt att tro att något annat spel under nästa år kan toppa det för mig.

Mass Effect 3 släpps 9 mars 2012

Frances

Jag känner att jag inte riktigt kan beskriva min längtan efter Kingdoms of Amalur: Reckoning utan att utbrista i sång och dans. För att förstå min hype och för att förstå varför ni också borde vara peppade kan ni läsa mina intryck efter ett par timmars spelande som jag tidigare skrivit om på Spelkriget.

Men summan av kontentan är att det är en värld som lockar, ett stridsystem som verkar ballt och ett talangsystem som är klassiskt men med en underbar mixa och mingla-twist. Jag vill kasta mig in i denna värld och få uppleva berättelser.

Omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg omg!

Kingdoms of Amalur: Reckoning släpps 9 februari 2012

Familjenspel

Ni no Kuni: Wrath of the White Witch är ett Japanskt rollspel som utvecklas i samförstånd mellan Level-5 och Studio Gibli.

Spelet och handlingen kretsar kring den unga pojken Oliver vars mamma dör när hon räddar honom från att drunkna. En docka som Oliver fått av sin mor får liv av hans tårar och denna dockan lär Oliver magi som i sin tur ger honom möjlighet att resa till den parallella världen Ni No Kuni. Väl där kanske Oliver kan återse sin kära mor?

Jag ska inte påstå att jag kan allt om varken Gibli eller Level-5 men när skaparna bakom mästerverk som Spirited Away och min absoluta favoritserie Professor Layton slår sig samman är det svårt att inte bli uppspelt!

Ni No Kuni släpps tidigt 2012.

Årets 2:a bästa spel

Text: Spelkriget

Spel-Malmer

Det var både en yttre och inre resa som årets andra bästa spel, Dead Space 2, bjöd mig på. Den yttre resan genom ett levande samhälle som rasar samman till att mot slutet vara helt förlorat och den inre resan när huvudpersonen Isaac Clarke kämpar med inre demoner och konstiga syner. Tillsammans skapades årets mest intressanta spelresa.

Det var även årets mest atmosfäriska spel, som tog det föregångaren etablerat och drog till ännu en nivå. Inte för att Dead Space riktigt känts som ett skräckspel för mig, men i Dead Space 2 blev det många gånger riktigt obehagligt. Fast det är inte negativt. Det är ett kittlande obehag. Man kände sig verkligen aldrig trygg, och älskade det.

Mycket gjordes rätt i Dead Space 2. Storyn var bättre berättad, ljudet fortsatt fantastiskt, grafiken förbättrad och variationen större. Som grädde på moset fick man även en fantastisk mental present – på sätt och vis inslagen – som spelare av första spelet när en viss sektion i spelet nåddes.

Det finns en anledning att den enda spelserien min annars ospelande bror spelar heter Dead Space, för detta var ett av årets absoluta höjdpunkter.

Spel-Malmers lista så här långt

-
Dead Space 2
Resistance 3
Batman: Arkham City
Uncharted 3

Familjenspel

Det var Batman Arkham Asylym som, tillsammans med de senaste Dark Knight filmerna, fick mig rejält intresserad av Batman igen. Visst har han alltid varit lite av en favorit men så djupt ner i Batman som nu har jag aldrig dykt.

Där Batman Arkham Asylym kom som en blixt från klar himmel, ett spel som jag idag rankar som något av denna generationens bästa, så hade Arkham City betydligt högre förväntningar att axla.

Rocksteady mötte denna förväntan med att slänga in alla tänkbara skurkar och på förhand var jag smått tveksam. Vad skulle hända med det ändå relativt linjära upplägget från del ett? Det kastades all världens väg skulle det visa sig och istället fanns här sidouppdrag till dödagar och lika många gåtor att knäcka som medelsvensson knäcker julnötter. Ändå lyckas Batman Arkham City att hänföra mig och få mig att känna att jag inte behöver göra precis allt för att få en fullgod upplevelse.

Precis allt är förfinat och putsat på, röstskådespelarna levererar och världen målas upp precis så mörk och vacker som jag tänker mig Gotham City. Batman Arkham City är kanske inte bättre än sin föregångare men likväl årets näst bästa spel. Lika välsvarvat som Catwomans rumpa!

Familjenspels lista så här långt

-
Batman: Arkham City
Rayman Origins
Dead Space 2
Resistance 3

Idag har följande bloggar skrivit om årets 2:a bästa spel: Spelkriget, Aftonstjaerna, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Spelkänsla, Slashdoublejump, Vill vara gamer, Megazine, Spelföräldrar, QN2, EmmyZ, Zejho, Mediabloggen, Peter Ahonen, Hifi Lofi

Årets 4:e bästa spel

Text: Spelkriget

Spel-Malmer

Ett av årets mest efterlängtade spel var uppföljaren till Rocksteadys debutspel Batman: Arkham Asylum. I årets variant, Arkham City, är det nu en hel stadsdel som blivit till fängelse och den tightsklädde läderlappen ska återigen rädda natten.

Som i det tidigare spelet är det verkligen de färgstarka karaktärerna som stjäl showen. Speciellt så gillar jag såklart Jokern, men även andra fallar mig i smaken och vinner mitt hjärta. Framför allt så är Talia al Ghul någon som står ut, trots ett ganska begränsat deltagande. Mr. Freeze är även en höjdare, och kontrasten mot Schwartzeneggers tolkning med ”What killed the dinosaurs? – The ice age!!!” är milsvid.

Spelet är dock inte utan brister, och det är främst i öppenheten jag finner dem. Det är inte utan att tankarna går till Assassin’s Creed, fast utan den seriens gatuliv och dynamik. Dock är det oerhört störande med allt som pockar på ens uppmärksamhet hela tiden på ett sätt som föregångaren inte gjorde. Är det inte en telefon som ringer eller en politisk fånge som skriker på hjälp så är det ännu en av The Riddlers myriader av troféer som blinkar.

Men på det stora hela är det ett riktigt roligt och ofta intressant spel vars slut – utan tvekan det bästa i år – drar in det på en fjärde plats, även om det inte är lika bra som föregångaren.

Spel-Malmers lista så här långt

-
-
-
Batman: Arkham City
Uncharted 3

Familjenspel

Det finns en viktig aspekt av spel, bortsett från att det ska vara roligt, som är en av de stora drivkrafterna för mig när jag sätter mig ner och spelar. Det jag pratar om är att spelet måste lyckas förmedla en stämning, en stämning som tar tag i mig och suger mig in i tv:n. En stämning som mig att uppleva spelet jag spelar istället för att bara vara en observatör. Visst spel som är under tio timmar kan mycket väl leva på att ha en relativt intetsägande värld men för att jag skall vilja komma tillbaka under en längre tid måste det finnas något speciellt där, något extra.

Att både suga mig in i världen och vara roligt var något som årets fjärde bästa spel lyckades storstilat med. Dead Space 2 förmedlade en tryckande hemskhet där jag som Isaac Clark stampade och lemlästade Necromorphs på löpande band. Denna gången hade visserligen Visceral Games dragit upp mängden action rejält mot del ett men aldrig så att man kände sig säker, nej tvärtom. Jag var precis som tidigare konstant rädd och jag led mig igenom Dead Space 2. Jag led med ett leende på läpparna något som jag bara upplevt i Dead Space tidigare.

Något som greppade tag i mig lite extra var att man nu valt att förflytta handlingen från en ganska så opersonlig rymdfarkost där det första Dead Space utspelade sig till att man nu fick uppleva skräcken på nära håll. Necromorphs har skoningslöst gett sig på både barn och gamla. Ingen lämnas för att överleva.

Testa att möta en hord med små barn inuti en kyrka samtidigt som du endast har ett fåtal skott kvar utan att det lämnar lite spår i kalsipperna. Klarar du det är du betydligt mer rutinerad på skräckspel än undertecknad.

Familjenspels lista så här långt

-
-
-
Dead Space 2
Resistance 3

Idag har följande bloggar skrivit om årets 4:e bästa spel: Spelkriget, Mediabloggen, Spelföräldrarna, Spelkänsla, Aftonstjaerna, Vill vara gamer, Sätrapôjk, Peter Ahonen, Midnite Gamer, Megazine, Kraid, Slashdoublejump, Zehjo, EmmyZ

Årets 5:e bästa spel

Text: Spelkriget

Familjenspel

Med 3D eller utan så var ändå Resistance 3 lite av en överraskning för mig. Dels för att det var länge sedan jag spelade den första delen i serien och för att varken den eller det jag spelat av del två lämnade mig med något speciellt intryck. Men också för att Resistance 3 rent grafiskt är ett av de mest levande spelen jag spelat i år. Variationerna i miljöerna var fantastiska och sällan har träd vajat snyggare eller regn sett bättre ut. Hela 50-tals estetiken tilltalade mig, det var förbluffande vackert att bara gå runt bland söndertrasade hem. Jag rotade i kylskåp och tittade på fler soffor än jag borde. Att i hemlighet önska att jorden skulle gå under och se ut som i Resistance 3 är såklart inte helt sunt så jag nöjer mig med att slå på min PS3:a och uppleva härligheten där istället.

Resistance 3 är dock inte bara yta, det var befriande att äntligen spela en shooter som inte bara handlade om att vara ultrarealistiskt, inte ytterligare en militärshooter med standardvapen. Här finns en rad roliga vapen att slakta Chimeras med och utan att man som spelare tänker på det tvingas man använda dem alla. Slutligen har vi det härliga sättet man hanterar liv i Resistance 3, att våga gå ifrån det som mer eller mindre blivit en standard i spel idag med återhämtning av liv och istället helt och hållet kör med bandage och plåster. En eloge till Insomniac Games som gjort årets femte bästa spel. Ett spel som sorgligt nog många avfärdat som ytterligare en uppföljare.

Familjenspels lista så här långt

-
-
-
-
Resistance 3

Spel-Malmer

När ett spel sätter en ovanligt hög standard är det svårt att överträffa det. Förhoppningarna låg på topp inför Uncharted 3, och rent tekniskt blir man inte besviken. Tyvärr håller inte alla delar av spelet samma nivå som föregångaren, vilket gör att det inte når mer än en femteplats. En hög placering för alla andra spel, men åtminstone två pinnhål lägre än väntat för Uncharted 3. Men det är ett väldigt bra spel, som efter siktningspatchen blev mycket bättre (man måste dock manuellt slå på denna siktning i menyn) än hur det var på lanseringsdagen. Striderna gick då från tröttsamma till underhållande. Kombinerat med fantastiska miljöer, underbar musik och mysiga karaktärer så är det en vinnare.

Nästan.

Jag saknar djupare och mer grävande i karaktärerna. Cloe och Elena är knappt med, och Sully får visserligen screen-time, men tiden används inte särskilt väl för att gå på djupet. Kort och gott så känns Uncharted 3 som ett spel med ett hantverk ingen annan kan mäta sig med, fast samtidigt rätt så fegt. De hade kunnat göra så mycket mer. Men roligt att spela, ja det var det.

Spel-Malmers lista så här långt

-
-
-
-
Uncharted 3

Idag har följande bloggar skrivit om årets 5:e bästa spel: Spelkriget, Vill vara gamer, Spelkänsla, Aftonstjaerna, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Peter Ahonen, Megazine, Kraid, Zejho, Mediabloggen, Spelföräldrarna, EmmyZ, Hifilofi

Årets nykomling/nya IP

Text: Spelkriget

Årets nykomling/nya IP känns som kanske den absolut svåraste kategorin att utse i år. Visst har ett antal nya spelserier dykt upp men hur många av dessa har egentligen berört oss det här gyllene året fyllt av uppföljare med siffran tre i namnet? Det känns som om man måste vända blickarna mot indiespelen för att hitta guldkornen bland nykomlingarna och där har Spelkriget inte varit och vaskat.

Spel-Malmer

Finns verkligen ingenting att nämna för mig. Det har varit uppföljarnas år. Jag har inget emot uppföljare, men åtminstone ett nytt universum kunde jag väl ändå fått?

God tvåa: Ingenting 2: Tomhet Unleashed. Samma, fast större och mer bad-ass.

Familjenspel

Det känns som om jag har blivit en upprepande skiva, en gammal vinylskiva med hack i. Ja ni kan väl vid det här laget gissa vad som kommer som årets nykomling? Såklart blir det Thor: God of Thunder. Thor tog mig med storm, det hade underbar grafik, trevlig speldesign, knepiga bossar men framför allt så hade spelet välutvecklade karaktärer. Jag njöt av det hela från start till mål, det var en känslomässig resa på alla sätt. Thor är ett av de få spelen under 2011 som inte hette något med siffran tre i sig, ni hör ju själva Thor: God of Thunder. Något som känns befriande i en värld där allt handlar om att tjäna så mycket pengar och inte göra något unikt.

Thor heter egentligen något helt annat.

<3 CATHERINE! <3

Idag har följande bloggar skrivit om årets nykomling/nya IP: Spelkriget, Megazine, Spelvärldspareringar, Vill vara gamer, Spelkänsla

Årets utvecklare

Text: Spelkriget

Vi gillar såklart att prata om spel. Men spel är inte bara något som trillar ner i brevinkastet av sig själv. Bakom ligger en utvecklare som med blod, svett och pizza lagt ned sin tid och själ i att skapa den spelglädje vi söker. Här är våra val.

Familjenspel

Atlus är en utvecklare som för de flesta Japanälskare är välkänd sen tidigare. För egen del är det först på senare tid jag verkligen lagt märke till dem på allvar. I år har Atlus rosat marknaden med underbara Catherine som inte bara var originellt utan också rejält utmanande, både för hjärnan och hjärtat. Atlus gör sin egen sak utan att vara tillrättalagda eller hålla oss spelare i handen. Atlus är bäst på karaktärer och känslor i spel. Atlus är NES-svårt i lyxförpackning. Vad mer kan jag säga än det jag redan sagt om Catherine? Nu inväntar jag bara Persona 4 till Playstation Vita!

Spel-Malmer

För egen del tycker jag egentligen ingen utvecklare har stått ut på något märkvärdigt sätt i år, men det finns en som åtminstone har imponerat lite på mig. Det är den tyska spelstudion CryTek, som ligger bakom Crysis 2. Deras senaste spelmotor, CryEngine 3, är ett kraftpaket utan dess like. Jag tittar på konkurrenter, såsom Unreal Engine och Frostbite, och trots att dessa är kompetenta så når de inte upp till CryEngine 3 när det kommer till ren och skär bildkvalité och komplexiteten på realtidsljussättning. Speciellt på konsol, där Frostbite 2 i min mening ser rent bedrövlig ut. Flera kan ha missat det, men årets på många sätt absolut snyggaste spel var just Crysis 1 som släpptes i en konsolportning för nedladdning nu i höstas. Vad som händer, både tekniskt och estetiskt, i det spelet är makalöst. Speciellt med tanke på att det även går lika bra i 2D som i 3D. Jämför jag med konkurrenterna så är de inte i närheten av vad som händer i Crysis 1 på 360. Långt i från. Och på PC går motorn inte av för hackor heller med sina realtidsreflekterande material och avancerade DX11-effekter.

Idag har följande bloggar skrivit om årets utvecklare: Spelkriget, Midnite Gamer, Spelkänsla, Kraid, Megazine, Spelvärldspareringar, Peter Ahonen, EmmyZ

Årets röstskådespelare

Text: Spelkriget

De får ofta inte så mycket uppmärksamhet. De står inte på utsidan av boxen. Men en bra röstskådespelare kan förändra allt. Det som gör skillnaden mellan en platt karaktär och någon man minns i åratal. Vilka röster får Spelkrigets röst?

Familjenspel

Jag gör det enkelt för mig och gör en repris från igår, ja i alla fall delvis. Årets röstskådespelare går utan tvekan till Mark Hamill för hans tolkning av Jokern. Ingen kan (Heath Ledger kunde) porträttera Batmans ärkefiende så bra som Hamill. Rykten och olika uttalanden har hintat om att detta kan vara Marks sista gång som Jokern, om detta stämmer så slutar han verkligen med flaggan i topp!

God tvåa: Stephen Merchant gör en fantastisk Wheatley i Portal 2. Med humor, cynism och en dos av elakhet är han den starkast lysande stjärnan (förlåt GLaDOS) i Portal 2 och en av de stora anledningarna att jag faktiskt i slutändan kan tycka att Portal 2 ändå blev ett okej spel. Valve vet verkligen hur man skriver intressanta och humoristiska dialoger och Stephen levererade dem oklanderligt.

Frances

En underbar dialog kan falla platt utan en underbar skådespelare och en sådan hittar vi bakom rösten till Varric i Dragon Age 2. Skådespelaren heter Brian Bloom och har en lång resumé på spel han gjort röster för. Bara i år: F.E.A.R. 3, Gears of War 3, Rage, Uncharted 3, Call of Duty – Modern Warfare 3.

Men det är i rollen som Varric har han charmat mig så tårarna sprutat av skratt och jag har förlåtit den lilla dvärgen allt ont han gjort (ljuger och ställer till det som han gör). Hans röst passar så väl till denna karaktär och han lyckas prestera en av de viktigaste rollerna i Dragon Age 2, den nyckelroll som lyfter hela spelet. Jag har kommit att älska denna fula, kluriga lilla dvärg av hela mitt hjärta men det är bara för att Brian Bloom gör rollen all rättvisa. Vilken röst och vilken talang!

Spel-Malmer

”Why can’t we be more like the Kilrathi — addicted to conflict, the only meaning of life being found in death?! Tell us all, Admiral! Is that the price of freedom?!”

Han blev visserligen på ett sätt odödlig som den naive Luke Skywalker, men för mig var det ändå först i den FMV-tunga rymdstridssimulatorn Wing Commander IV Mark Hamill blev en del av mitt mentala bibliotek med skådisar som inte är topp-of-the-line, men ändå mycket älskvärda. Citatet ovan är på något sätt för evigt etsat i mitt minne. I Wing Commander spelade han visserligen en helt annan roll än unge Skywalker, men det var fortfarande i bekannt territorium. Som Jokern i Batman är det dock en helt annan roll och det är nästan omöjligt att höra att det är han. Men nog är det Mark Hamill alltid, och det inte bara på grund av en färgstark karaktär som han sticker ut. Nej, med ett briljant röstskådespel har Hamill hittat en egen identitet för Jokern.

Följande bloggar har idag bloggat om årets röstskådespelare: Spelkriget, Midnite Gamer, Kraid, Spelkänsla, Spelmolnet, Kulturbloggen, Spelvärldspareringar, Megazine, Peter Ahonen, Slash Dubble Jump, Zehjo, Ett glas juice

Årets bästa manliga/kvinnliga karaktär

Text: Spelkriget

Debatten kring om det heter rollfigur eller karaktär är lika hård som den om hur ordet kex uttalas. Vi på Spelkriget har givetvis tagit ställning i frågan, men inte bara det. Vi har även utsett årets bästa manliga och kvinnliga karaktärer. De som sticker ut. Orsaken kan variera. Kanske är de annorlunda mot alla andra. Kanske är de bara oerhört älskvärda, eller rent av motbjudande, men spännande.

Frances

Bästa kvinnliga

Utnämningen årets kvinnliga karaktär går till Aveline Vallen, född Aveline du Lac. Hon är en karaktär i Dragon Age 2 som har fascinerat mig från första sekund. Hon är den första kompanjonen man träffar och jag blev så intresserad av motsättningarna mellan min mage och denna kvinna som var en krigare och gift med en Templar att jag hade med henne från början till slut. Det var aldrig något sexuellt över det jag drogs till, även om hon har en sexuell drift och ett eget behov av kärleksliv, utan mer hela hennes personlighet. Jag ville se hur hon skulle utvecklas – och utvecklas gjorde hon mer än någon annan kvinnlig karaktär jag har haft nöjet att spela tillsammans med i ett spel.

Hon känns som en naturlig, realistisk kvinna, stark i sin tro på vad hennes plats i livet är, hur hon kan bidra till något bättre samtidigt som hon inte är rädd för att hålla sin ståndpunkt och hålla fast vid sin egen agenda. Hon kan säga ifrån men ändå våga visa sina svaga sidor och be sina vänner om hjälp. Hon är realistisk i den värld hon presenteras men jag kan se henne i vår värld också. Hon är trovärdig och ett föredöme för hur kvinnliga spelkaraktärer kan skapas.

Hennes utseende är fantastiskt! För första gången på länge har jag stött på en kvinna som presenteras full av skavanker men ändå så otroligt attraktiv för att hon är stark i sin roll. Hon är inte en sexeh motha fucka, hon är fräknig, risig i håret och har en haka som Jay Lenno skulle avundas. Hon får dessutom ha på sig kläder som är praktiska! Ingen klyfta, ingen mage och inga nakna ben, utan praktiska kläder. Det är inte en grafisk miss med hennes uteseende, hon är en normal människa och inte ett baby face så lång ögat kan nå, men ändå är hon den av alla kvinnliga karaktärer som framställs i bäst dager och hon får ta mycket plats i berättelsen.

Vi snackar alltså inte ett hjälplöst våp, hennes make dör inte i början av spelet för att göra henne tillgänglig för en romans utan för att starta upp hennes en egen story och hennes egen motivation. Detta fortsätter genom hela spelet då hon lever sitt eget liv och för sin egna utveckling. Hawke finns där som en vän och för att hjälpa henne. Hon uttrycker flera gånger att den hjälp hon ger Hawke är för att hon tror på hjälten och för att Hawke är en god vän, men hon håller inte alltid med honom, Flera gånger säger hon ifrån när något är fel enligt henne och Hawke får anpassa sig eller vara beredd på att ta skit. De har tillsammans mycket i bagaget. Hon tror på sig själv som yrkesutövare men vågar vara svag och be vänner om hjälp.

En sak jag lärt mig leta efter i spel är dialoger mellan kvinnor helt själva där utvecklarna låter dem tala om någonting annat än den manliga hjälten.Dragon Age bjuder på många roliga dialoger mellan gruppmedlemmarna och deras konflikter med varandra är riktigt väl utförda. Jag älskar att detta händer i bakgrunden när man spelar ett Dragon Age spel och i Dragon Age 2 så har även gruppmedlemmarna dialoger som visar hur deras relationer mellan varandra utvecklas och ändas. De går igenom mycket tillsammans. Aveline har flera samtal med Isabela och Merrill och de handlar inte bara om sex, män eller Hawke.

Bästa manliga

Papadrillo som är som himmelen, hel galet är din famn, min dagliga dos av Christer gief nau plix och förlåt mig mina syndiga tankar.

Christer Engström har detta år svept med mig i en storm av fantastiska, medryckande inslag om spel på Press2Play och Gameplay. I skjorta eller smoking gör han sig bäst och förutom att vara kittligt het så har han de finaste egenskaper en människa kan ha; Han är en engagerad och dedikerad gamer. Han bjuder frikostigt på sig själv och jag har förtrollats, fängslats och förtjusats av hans upplevelser och intryck. Han blir ett extra sinne som bjuder in och sätter extra piff på spelvärlden. Det är äkta kärlek till spel som genomstrålar denna man. Man kan inget annat än att älska tillbaka!

Spel-Malmer

Bästa manliga

Kan man säga att en robot är en man? Kanske inte, men rösten till Wheatly i Portal 2 är manlig nog för att kvalificera in den lilla runda roboten till kategorin årets manliga karaktär. För trots hela robotgrejen och brist på oviktiga saker som, tja du vet, en fysisk kropp så kompenserar Wheatly dessa brister med oerhört mycket karaktär och personlighet. Han är inte bara där som någon som lättar upp stämningen, utan är verkligen någon man inte kan låta bli att älska från första stund till sista bildrutan. Ingen karaktär i år har varit så lätt att älska.

Bästa kvinnliga

Kvinnliga: Aveline är, precis som Frances säger, egentligen fantastisk, men för mig personligen så måste det klicka någonstans också. Det gjorde aldrig Aveline. I samma spel fanns även Merill, men trots mycket tid investerad i den relationen kändes det som om hon bara blev ointressantare och ointressantare ju mer man lärde känna henne. Men så fanns där en pirattjej som inte bara blev del av min rollspelsbesättning utan även stal mitt gamerhjärta. Isabela hade en på ytan enkel personlighet och var en ganska skön person att ha med sig. Men med tiden växte relationen och hon visade sig vara inte bara älskvärd humorspruta utan också en riktigt fin vän. Nej, det blev ingen romans med Isabela. Men det spelade ingen roll. Hennes vänskap var värd så mycket mer, och jag var glad att ha henne vid min sida i sista striden. Min goa vän.

Familjenspel

Bästa manliga

Det skulle vara så enkelt att säga Batman. Han är ju stor, starkt och helt fantastisk bästa av alla seriehjältar. Men tro det eller ej så väljer jag att utnämna Batmans ständiga antagonist, Jokern, till årets manliga karaktär. Dels för att han är så äckligt skruvad att man inte kan annat än älska honom men också för att Mark Hamill, som återigen gör Jokerns röst, levererar en fantastiskt rollprestation. Jokern är på fler än ett sätt sjukare än någonsin i Batman Arkham City.

Bästa kvinnliga

Catherine är den där vackra, rätt enkla kvinnan i Vincents liv, den han är otrogen med. Men hon är relativt kravlös och i slutändan inte speciellt intressant som person. Istället finns där Vincents partner Katherine. Hon vill alltid Vincents bästa, på gott och ont, hon tar hand om honom lite för mycket. Hon vill verkligen att det ska vara hon och Vincent för evigt. Den komplexa bilden som målas upp av Katherine gör henne till både den mest intressanta och bästa kvinnliga karaktären i år. Även om jag verkligen avskydde hennes sätt att vara genom hela Catherine.

Följande bloggar har idag bloggat om årets bästa manliga/kvinnliga karaktär: Spelkriget, Megazine, Kraid, Peter Ahonen, Midnite Gamer, Spelkänsla, Explewd, Hifi Lofi, EmmyZ, Spelvärldspareringar, Spelmolnet, Vill vara gamer, Kulturbloggen Sätrapöjk

Årets bärbara/mobil

Text: Spelkriget

Det här med att spela bärbart vare sig det är på en ”klassisk” bärbar konsol eller någon av de mängder smarta mobiler som nu finns i överflöd så handlar det oftast om en snabb ”fix”. Det gäller främst att roa men också att döda tid, allt beroende på plats och mängden tid. Vad är det som har varit värt att plocka upp i bärbart format i år?

Familjenspel

Jag är väl medveten om min ensidighet när det gäller bärbart. Visst det finns mängder med spel på både DS och PSP men jag är en dålig konsument. Jag är inte speciellt intresserad av Mario-spelen (även om både Super Mario Land 3D och Mario Kart 7 verkar bra), jag spelar numera nästan uteslutande bara Professor Layton på min DS och när ett nytt spel i serien har släppts i år kan inte valet falla på något annat spel. Spelet jag pratar om är såklart Professor Layton and the Last Specter. Visserligen har pusslen i den fjärde delen inte utvecklats nämnvärt men det viktigaste, en fantastiskt berättad historia, finns kvar. Ännu en gång faller jag pladask för den bärbara gentlemannen och hans äventyr. Ännu en gång har Level 5 lyckats.

God tvåa: Det kanske känns löjligt att välja Wordfeud som ett av de allra bästa bärbara spelen i år men när ett spel på så många sätt får precis ALLA att spela och ha roligt ja då värmer det gott i själen för en gammal (nåja) spelare. Oavsett om de som spelade var gamers eller ej så hoppas jag innerligt att det kanske ändå öppnade ögonen för många vad ens smartphone faktiskt kunde användas till.

Frances

I år fick jag en iPhone och jag har hunnit testa en hel del spel. Contre Jour som är utvecklat av Mokus och publicerat av Chillingo (EA) är det spel jag vill lyfta fram här och ge utmärkelsen årets bärbara/mobil. Det har gjort starkt intryck på mig på alla plan, grafiskt, ljudmässigt och spelmässigt. Det är ett pusselspel som engagerar och är riktigt FINT! Det är dessutom farligt beroendeframkallande och jag tycker att det är ett måste i var mans mobil.

God tvåa: Jag förälskade mig i peka/klicka mysteriet the Secret of Grisly Manor som påminde mig så mycket om min ungdoms peka-klicka spel. Så roligt och tillfredsställande med så enkla medel.

Följande bloggar har idag bloggat om årets bärbara/mobil: Spelkriget, Slash Double Jump, Midnite Gamer, Kraid, Vill vara gamer, Aftonstjaerna, Mats Nylund (FZ.se), Spelmolnet, Megazine, Zejho