Årets spel – Sammanställningen
32

Årets spel – Sammanställningen

Under hela december har flera fristående spelbloggar var för sig utsett årets spel i en rad olika kategorier. Nu har jag sammanställt alltihopa och vi kan nu äntligen se vilket spel som blev årets spel. Dels i de olika kategorierna och dels totalt sett. Läs vidare för att se vem som vann årets spel enligt den svenska spelbloggosfären.

Läs mer »

God Jul och Tack!
10

God Jul och Tack!

Under hela december har det bloggats som aldrig förr på svenska fristående spelbloggar. Anledningen är ett litet julkalenderprojekt som jag med lite hjälp drog igång och som nu i och med julafton är avslutat. Tillsammans har vi mer eller mindre presenterat en bred bild av vad svenska fristående spelbloggare anser var just årets bästa spel i olika kategorier. Jag har stått för min del som du kunnat läsa här på bloggen.

Nu när allt är över är det en viss lättnad som infinner sig. Jag måste inte längre sitta uppe sent för att hinna klart en blogginlägg inför nästa dag och jag behöver inte sålla och vikta bland alla spel jag spelat i år för att hitta just guldkornen.

Det är också med stor tacksamhet jag går ut ur det här projektet. Det vart lyckat, främst tack vare alla fina bloggar som deltagit. Inför nästa år skall konceptet förhoppningsvis utökas med kanske ännu fler bloggar och bättre struktur. I år var ju lite utav ett experiment. Så ett stor tack till alla killar och tjejer som deltog och ett stort tack även till alla läsare.

Nu återstår bara att sammanfatta alla inlägg från alla bloggar och hitta den definitiva vinnaren i varje kategori. Detta kommer jag presentera så fort det är klart, vilket borde ske i mellandagarna. Tills dess:

Ett stort God Jul på er allihop!

Bloggarna som deltog:

Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets spel. Plats 1
5

Årets spel. Plats 1

Nedanstående är som du ser ett långt inlägg. Kanske det längsta jag skrivit. Det har sin förklaring i att det är mer än en motivering till årets spel. Det är också ett utforskande av min syn på spelet och en kärleksförklaring. En sådan kan bara göras i antingen en koncentrerad kärnfull mening eller med väldigt många ord.

Mass Effect 2

Utvecklare: Bioware
Utgivare: Electronic Arts
Släpptes: 28:e januari

”What could I possibly be suggesting? I mean, a young woman gets rescued by a dashing commander who lets her join his crew and then goes off to save the galaxy? How could she possibly develop any kind of interest in him?” - Tali’Zorah vas Normandy

Med risk för att få min älskade fru jagande efter mig med Hattori Hanzōsvärd och hämnd i blick så måste jag erkänna att genom denna serie har jag utvecklat lite utav en mindre crush på besättningsmedlemen Tali’Zorah. Fast det är nog att överdriva, men jag har aldrig stött på en karaktär i ett spel som tilltalat mig så mycket. Kanske är det för att hennes kultur är så intressant eller för att det är lite mystiskt med att man inte ser hur hon egentligen ser ut. Men antagligen är det nog för att hon på många sätt påminner mig om just min fru (yay! där räddade jag nog delvis mitt äktenskap, fast det blir nog straffkommendering till diskhon en månad framöver).

Det här är just symptomatiskt för Mass Effect-serien. Oavsett vad som händer, vad man än gör och vad som än sägs så är världen uppfyllt av karaktärer som är oemotståndligt intressanta. Vid stunder kan en och annan vara lite platt och ibland kan någon vara väldigt förutsägbar, men det gör inget för genom allt så genomsyras varenda större karaktär av något mystiskt som gör dem så svåra att motstå. De har något som är svårt att åstadkomma, men som man känner igen direkt när man ser det. De har karisma.

Det är här så här jag måste närma mig Mass Effect 2. Med en kärleksförklaring. Rent tekniskt kan jag prata om spelmekanik, design och detaljer och komma fram till att de skiner alla och tillsammans skapar de årets bästa spel. Men det vore att närma sig spelet från fel vinkel för min del. Det får komma senare. För när det kommer till Mass Effect måste jag tala ifrån hjärtat först. För det är där det finns. Det är där det verkar och ruvar. På ett sätt kan man tro att det då blir immunt mot kritik, men jag tror att det är ändå så att det man tar nära sitt hjärta synar man desto mer nogrant och ser brister i. Men kärleken gör att man också kan se bortom bristerna.

Jag vet inte vad det är med just Mass Effect 2 som gör att det talar så till mitt hjärta. För dels finns där brister – om än mycket små – och visst kan man tycka att själva huvudstoryn eller slutbossen är rätt så banal, men jag tror att det finns något just i det som tilltalar mig. För när spelet på ett otroligt snyggt sätt varvar personliga uppdrag med att tvinga in en i obligatoriska uppdrag som bryter av det öppna berättandet så infinner sig ett mått av känsla att det man gör är viktigt och brådskande. En enkel grundhistoria som görs intressanta saker med inom ramberättelsen är alltid något som tilltalar mig.

Men det är såklart inte allt. För det som ändå är det som gör Mass Effect 2 oemotståndligt för mig är ändå utan tvekan själva världen. Varenda detalj, om det så är en planet, en ras eller några ord om en kontrollmetod för datorer har en historia, ett kontext och ett sammanhang. Allting hänger ihop och är sammansvetsat med korsreferenser till varandra och med sina egna små mikrovärldar inom den stora världen. Alla har sina egna agendor och motiv vilket reflekteras i handlingar som inte är direkt onda eller goda. Även huvudfienden i sig har en agenda som man ännu inte är helt säker på att den är helt igenom ondskefull. Kallt kalkylerande möjligtvis, men inte ond för ondskas skull.

Även en helt syntetisk rollfigur som Legion är inte utan en tydlig personlighet och motiv trots att den drivs av konsensus mellan logiska enheter. Med ett helt alternativt sätt att tänka är det en unik karaktär som trots att den inte borde ha någon direkt karisma är mig otroligt intressant. Speciellt mot Talis varma och passionerade livsinställning skapar den kontrast och får mig att tycka om dem båda så mycket mer.

Spelet har även gett mig en stor kärlek till min egna Shepard. Jag utsåg henne tidigare till årets rollfigur, och det är hon sannerligen värd. Med ett röstskådespel fyllt av nyanser av ironi, sarkasm och hjärta kan jag inte tänka mig någon rollfigur jag spelat som varit mig så tilltalande. Shepard hon är inte som mig, eller ens som jag skulle vilja vara, men hon har, precis som de andra rollerna i spelet en oemotståndlig karisma vare sig hon är hård eller mjuk.

Men låt oss gå tillbaka till början. När Mass Effect 2 släpptes befann jag mig i Hong Kong på en filminspelning. När ni andra fick lära känna Miranda och Jacob var jag i en filmstudio på den märkligaste inspelning jag varit på, i staden Guangzhou, inne i Kina. Men det är en annan historia. Efter en lång resa kom jag tillbaka och fick då en veckas ledigt för att återhämta mig. Denna vecka spenderades intensivt med Mass Effect 2. När jag var klar fanns bara en tanke i mitt sinne: Det här är det bästa spel jag spelat. Någonsin.

När tiden går och andra spel kommer emellan är det dock lätt att glömma dessa känslor och glömma att de faktiskt var äkta. För mig. För det är naturligtvis omöjligt att säga att ett spel är det bästa någonsin. När jag tänker på det så tror jag nog inte heller det är så att Mass Effect 2 är det bästa spelet jag spelat. Jag kommer inte på vilket det skulle vara som är konkurrenten, men det är lätt att med tidens gång förminska gamla spelupplevelser.

Men när jag känner efter i hjärtat inför att skriva den här texten och ser vad som finns där så hittar jag, ihop med minnen om the Garden of Kadesh från Homeworld, just Mass Effect 2 och en mängd små fragment som kan tyckas obetydliga i sig själv, men som för mig är små beståndsdelar som sammanfogas till att skapa en bild av årets bästa spel och kanske det bästa jag spelat någonsin. Är det objektivt? Nej verkligen inte, men det är så det känns.

Om vi för en liten stund lämnar hjärtats varma och trygga slag för att titta på själva spelet finns här även ett helt fantastiskt spel. Efter att ha renodlat och skalat bort onödigt bagage från första spelet finns nu en kärna kvar av helt fantastisk shootermekanik och rollspelande. Likt Gears of War är det en tredjepersons covershooter, men trots att Mass Effect 2 främst är ett rollspel så tycker jag det ändå överglänser Gears och de flesta genrekamrater som ett rent actionspel. För där  de flesta andra spel nöjer sig med att skjuta på fiender när de behagar titta upp ifrån sitt skydd så lägger Mass Effect 2 på flera lager av intressant speldesign med fiendernas barriärer och sköldar samt ens biotiska krafter och en rad andra specialegenskaper som man kan använda strategiskt. Det har även en squadmekanik som för en gångs skull faktiskt fungerar i praktiken.

Den stora miljövariationen och det strategiskt intressanta och varierade spelsystemet samverkar till att skapa en tredjepersonskjutare som i min mening faktiskt är roligare och mer varierande än tungviktare som Gears of War som inte har det massiva rollspelande som Mass Effect 2 bjuder på. Det som man möjligtvis kan sakna är fler stora och intressanta bossfighter. Man tycker ju att med hela galaxen som spelfält borde det finnas fler stora varelser med lysande pulserande svaga punkter i gult att skjuta på.

Men vad gör det när man får ta en Krogan genom sin rite of passage, återförena syskon, förföras av en seriemördare, försvara Tali i rätten och knäppa The Illusive Man på nosen? Vad mer kan jag säga?

Det här är mitt favoritspel på hela Citadellet. Keehla se’lai!


Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 1:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets spel. Plats 2
9

Årets spel. Plats 2

Äntligen är det dags att avslöja toppen på min lista. Imorgon kommer vinnaren, men idag så är det dags för det spel som då kom tvåa. Egentligen skulle det för min del lika gärna kunnat vara delad etta. Jag har in i det sista bollat och inte kunnat bestämma mig för vilken ordning det slutligen skall bli, men efter mycket inre diskussion och ventilerande med min fru så kände jag ändå att så här blir bäst. Så det är med stor glädje och med många trumpeter jag presenterar årets näst bästa spel.

Alan Wake

Utvecklare: Remedy
Utgivare: Microsoft Game Studios
Släpptes: 14:e maj

Jag får gå tillbaka till mina naiva ungdomsår för att hitta ett spel som huggt tag i mig på det sätt och inte släppt greppet som Alan Wake gjorde. Jag spelade det i sällskap med min fru, och det blev likt en följetång där det över en rad kvällar var hon och jag i soffan och naturligtvis herr Wake på projektorn.

Från första episoden till den sista satt vi där helt fängslade. Med extramaterialet – speciellt den sista – växte spelet ännu mer, och jag var helt betagen av berättelsen, miljöerna och alla mysterier och plottwists.

Gång på gång överraskar spelet, och man vet aldrig riktigt vad man skall tro om det som händer. Det är oerhört smart berättat med flera lager och nivåer av berättande, och aldrig tas man för en idiot som spelare. Till det kommer en stor mängd väl avvägd humor mitt uppe i allvaret. Allt i perfekt avvägning så det känns fräsht och inspirerande.

Men spelet är mer än bara klassiskt berättande. Med en annorlunda och finurlig spelmekanik där ljus samspelar med vanliga vapen känns även själva spelandet väldigt roligt och unikt. Det är en skör balans mellan att ta hand om fienden rakt framför ögonen och den som just håller på att krypa upp bakom ryggen. Man får ständigt hålla uppsikt och strategiskt lysa och växla mellan sina fiender vilket förstärker känslan av utsatthet och ökar spänningen rejält. Ibland är det bättre att fly än att försöka vinna på klassikt vis.

Alan Wake bjuder även på ett av årets bästa presentation med ljuseffekter som inte har någon like i något spel idag. Stämningen som skapas med ljus i Alan Wake går nästan att ta på, så tät är den. När sedan soundtracket sätter igång med en mix av bakgrundsmusik och vanliga låtar är bilden komplett. Speciellt en specialskriven låt för spelet är riktigt klockren och det händer att jag lyssnar på den då och då utanför spelet och minns tillbaka.

Extramaterialet i form av två ytterligare episoder som släpptes detta året är även helt fantastiskt och jag ser dem som obligatoriska tillägg till spelet. Den sista episoden är ovanligt bra, full till bredden av finurliga idéer och sekvenser som verkligen tar Alan Wake-upplevelsen till nya höjder.

Jag pratar mig ofta varm om att upplevelsen av ett spel är mycket viktigare än de rent produktmässiga kvalitéer som för det mesta upptar större delen av de recensioner man läser på de flesta spelsiterna. För mig är det spelet gör med mig mycket viktigare än om någon spelmekanisk detalj inte är helt perfekt. Alan Wake är inte perfekt, men är för den skull inte dåligt rent produktmässigt. Det är en av de bästa titlarna i år på det planet för mig.

Men där Alan Wake dock skiner som mest är i totalupplevelsen, vad som händer i mig när spelmekaniken möter utforskandet av miljöerna och fogas samman genom ett vansinnigt bra berättande. För när Alan Wake har sina absolut bästa stunder finns där inget i år som kommer i närheten för mig. Inklusive årets bästa spel. Alan Wake är en unik upplevelse och det är med en hårsmån det missar förstaplatsen.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 2:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar

Årets spel. Plats 3
7

Årets spel. Plats 3

Castlevania: Lords of Shadow

Utvecklare: Mercurysteam
Utgivare: Konami
Släpptes: 7:e oktober

Det är lätt att avfärda Lords of Shadow som en billig God of War-kopia, men då gör man sig själv en stor otjänst. För när God of War och många andra spel bara samlar ihop diverse mytiska begrepp i en stor smältdegel och låter det bli en ursäkt för att ha lite olika monster att slå på så gör Lords of Shadow något annat.

Ihop med det tillfredsställande stridssystemet och ljuvlig design så bygger de en sagovärld med hjälp av klassiska mytiska väsen där berättelsen är en väv av dunkla motiv och stark symbolik.

När andra spel försöker imponera mig med mer och större brutalitet och våld så målar Castlevania upp sin storslagna värld med en ständig blick inåt – vad som händer i hjärtat. Det blir en historia om stark kärlek och hopp i hopplöshet och förlåtelse för det oförlåtbara. Symboliken är som sagt stark och för den som tänker ett steg till finns många subtila nivåer av berättande.

Till det så är miljöerna är bland de vackraste jag sett och förstärks av musiken som passar perfekt. Striderna är fantastiskt roliga och det finurliga magisystemet gör att det håller och känns fräsht genom hela det långa spelet.

När eftertexterna rullar har jag gapat av häpnad flera gånger och kämpat genom horder av fiender utan att tappa modet. Och jag har framför allt blivit betagen av berättelsen. Därför förtjänar Castlevania: Lords of Shadow sin tredje plats på min lista av årets bästa spel.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 3:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.

Årets spel. Plats 4
6

Årets spel. Plats 4

Limbo

Utvecklare: Playdead
Utgivare: Microsoft Game Studios
Släpptes: 21:a juli

Vad skriver man om ett spel som jag redan sagt så mycket om? Vad skriver man om ett spel som är oerhört enkelt i sin spelmekanik, ingen tydlig story och enkel, men snygg grafik?

Det bästa är nog att inte säga särskilt mycket. För Limbo är ett spel som skall upplevas. Det skall, likt nästan alla spel, spelas i ett lagom mörkt rum med minimalt med andra störande ljud. Sedan skall man bara supa in atmosfären och låta fantasin flöda fritt i vad som har hänt.

Med de orden lämnar jag dig, kära läsare, till att antingen minnas dina äventyr i Limbo eller, om du inte spelat det, gå och ladda ner spelet och uppleva det själv. För det är en speciell upplevelse som gör att det förtjänar min fjärdeplats.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 4:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.

Årets spel. Plats 5
8

Årets spel. Plats 5

Så var det äntligen dags att utse årets fem bästa spel! Jag kommer nu under de närmaste fem dagarna lista just de spel som jag själv anser är årets fem bästa. Det är således en subjektiv lista, med det främsta kriteriet för att hamna på listan är hur bra totalupplevelsen är. Så ett spel kan ha en fantastisk grafik och kontroll men ändå missa listan därför att totalupplevelsen inte var bra nog. Upplevelsen är således större än direkta produktmässiga kvalitéer. Men nog om det, för det är dags att presentera årets femte bästa spel!

Final Fantasy XIII

Utvecklare: Square Enix
Utgivare: Square Enix
Släpptes: 9:e mars

Ett tåg rusar genom landskapet. Med på tåget finns en person som jag inte känner sen tidigare. Men ändå anar jag något speciellt. Hon kallar sig för Lightning, och kommer bli en av mina favoritrollfigurer någonsin. Men det vet jag inte vid detta tillfälle. Då är det främst den underbart vackra miljön som fångar mitt intresse.

Kort därefter når jag en sjö som kristalliserats mitt i vad som närmast kan beskrivas som en storm. Det är fantastiskt vackert och min haka är vid detta tillfälle fast planeterad på golvet.

Men inte bara det visuella imponerar. Ju längre jag kommer in i spelet desto mer inser jag hur fantastiskt bra stridsystemet är. Här är det inte minitiöst micromanagement som behövs utan istället ett väl uttänkt övergripande strategi kombinerat med närvaro i stunden och att snabbt reagera och anpassa sig till det som händer just nu. Det är väldigt tillfredsställande. Samtidigt akompanjeras de imponerande striderna av fantastisk stridsmusik.

Det som ändå gör att Final Fantasy XIII placerar sig så här bra på listan är dock inte i dessa mycket fina detaljer, utan hur det hela kommer samman i en historia med alltid en liten överraskning på lur. Varje karaktär man möter bär på ett mysterie som sakta med säkert nystas upp, ofta med oväntade vändningar och nya mysterier redo att nystas upp och fogas samman med det andra man vet.

När det visuella är så bländande vackert, striderna så roliga och storyn svetsar samman allt så gör det mindre att rollfigurerna ständigt gör psykoanalys på sig själva och inser att det de tidigare insåg var något de gjorde bara för att fly smärtan var något de insåg bara för att ytterligare kunna fly ifrån smärtan (pust!). För då spelets starka teman av att förlåta sig själv och andra är så viktiga och fint levererade blir sådana detaljer blir något man sätter upp som japansk känslomässig övertydlighet och sedan bara njuter av resten.

För njuter, det gör jag, och därför blir Final Fantasy XIII mitt femte bästa spel i år.

Nästan, men ändå inte…

Ett spel var bra, och gav mig stor underhållning och bjöd på flera enormt speldesignmässigt snygga nyheter och grepp, det var bara inte tillräckligt bra för att komma in här på listan. Jag känner dock ändå att det förtjänar att nämnas, då det lätt glöms bort. Spelet är Splinter Cell: Conviction.

Med hjälp av en nyskapande och fantastiskt rolig cover-mekanism och smart belöningsystem var det en fröjd att lägga sitt spelande på en mer strategisk nivå än mer flinkt tumvridande. Storyn presenterades på ett smart sätt genom projektioner i världen istället för de mer vanliga mellansekvenserna, och det blev speciellt effektivt när huvudpersonen Sams känslor projicerades på väggarna som ord.

Spelet var även väldigt snyggt, om än med lite låg upplösning. Speciellt utomhusmiljöerna, som när man går genom ett Washington efter en viss händelse. Nu är jag dock lite partisk när det gäller skuggorna i spelet, då det använder sig av en teknik delvis baserad på ett paper jag skrev för en grafikteknisk journal, men spelets skuggmodell är riktigt imponerande. Inte likt Alan Wake, men riktigt snyggt är det ändå. Vissa rollfigurer var dock gräsliga i hur de såg ut, men huvudpersonen Sam Fisher var dock riktigt snyggt gjort.

Det är dock ett spel som är över aningens för tidigt, även om ett robust tvåspelarläge finns. Dessutom så blir det snabbt irriterande att fienderna pratar så fruktansvärt mycket hela tiden, avslutandes varenda mening med ”Fisher”. I övrigt är dock röstskådespelet top-notch. Spelet är alltså bra, men når inte hela vägen fram.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 5:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Victoria Saade.

Årets saknad
4

Årets saknad

Imorgon ger jag mig på att börja bestämma årets fem bästa spel, med den rafflande finalen på självaste julafton. Men innan dess är det tid att titta tillbaka lite.

Det är mycket som hänt under året. Det har varit ett fantastiskt spelår med många bra titlar. Ett och annat spel var en besvikelse och några andra visade sig ganska snart inte hålla måttet. Men i det stora hela har detta året varit riktigt bra, och väsentligen mycket bättre än förra året. Men det är endå med viss saknad jag går vidare in i 2011. Och det är det jag vill uppmärksamma i det här valet av kategori. Vad var det jag saknade under året som gick?

För att ge ett utförligt svar på den frågan måste jag gå tillbaka till 2008. Närmare bestämt den 29:e februari. I lite brist på spel att ta mig an vid just det tillfället så kollade jag lite på gametrailers och stötte på en recension av ett spel jag knappt hört någonting om. Det var i en genre jag aldrig spelat innan, och jag kände mig lite osäker på om jag skulle våga ta mig an ett spel av den typen. Men jag tog mod till mig och la en beställning på webhallen för att hämta ut spelet, lyckligt ovetande om att det faktiskt var releasedagen av spelet.

Väl hemma tog jag bort plasten till spelet och med lätt darrande händer satte jag i skivan i min Xbox 360 och möttes snart av ett imponerande intro och ett spelsystem som fick mig fast nästan direkt. Det blev ett starkt minne. Det var jag, Kaim, Jansen och Seth och spelet var det japanska rollspelet Lost Odyssey.

Efter att jag slutligen klarat spelet var jag, trots några mindre brister, hungrig efter mer. Jag köpte mig några fler japanska rollspel till min 360, men ingen av dem kunde fånga den emotionellt starka stämning som Lost Odyssey bjöd på. Istället föddes ett hopp om en uppföljare.

Detta hopp närdes av diverse rykten, dels om att Mistwalker jobbade på ett nytt JRPG (som sedan visade sig vara The Last Story till Wii) samt dels att japanska FeelPlus jobbade på ett stort rollspel för Microsofts räkning. Men det har sedan blivit tyst. FeelPlus kanske jobbade på något, men det kan mycket väl ha lagts ner. Microsoft satsar på Kinect, och chansen för ett emotionellt starkt japanskt rollspel som fortsätter i samma anda som Lost Odyssey minskar för var dag som går.

Och det är här saknaden kommer in. För det här året kändes nästan som det sista året som man borde hört något mer. Jag hoppades med stor förväntan att åtminstone något rykte skulle slinka ut från Tokyo Game Show, men där var helt tyst gällande Lost Odyssey 2. Om spelet skall komma i den här konsolgenerationen i rimlig tid efter det förra spelet så borde något litet rykte smitit ut som talar om en fortsättning på den storslagna berättelsen om den odödliga Kaim.

Årets saknad är således bristen på ett utannonserande eller åtminstone ett rykte. Det var det jag saknade mest det här året. Och som det ser ut nu kommer saknaden fortsätta i minst ännu ett år tills dess Lost Odyssey är ett kärt minne hos oss som spelade det, men okänt hos den stora massan som hellre viftar med armarna framför en kamera eller samlar ihop till stora dödskombos i svordomsfestivalen Bulletstorm. Själv skall jag då kanske sitta och så för en dag, minnas scenen i slutet på skiva ett och drömma om att kanske en dag kommer jag få uppleva samma sak igen, fast då med bra grafik.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i en helt valfri kategori: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets shooter
3

Årets shooter

Call of Duty: Black Ops

Utvecklare: Treyarch
Utgivare: Activision
Släpptes: 9:e november

För egen del har jag aldrig varit ett stort fan av Call of Duty serien. Jag spelade såklart det första Modern Warfare och gillade det, men blev också besviken över att kampanjen var så kort. Då jag inte är särskilt förtjust i att spela online var det enbart en trevlig upplevelse, men inte mycket mer. När Modern Warfare 2 kom så struntade jag helt sonika i det då kampanjen ryktades ha ungefär samma längd som det tidigare.

Men så drog hösten ihop sig, Halo Reach var en besvikelse för mig, och plötsligt såg Black Ops riktigt intressant ut. Att det även skulle komma med stöd för 3DTV var också något som lockade.

När det väl kom blev jag dock ändå väldigt positivt överraskad. Kampanjen hade en ordentlig längd, var extremt varierad, men kändes ändå förvånansvärt tydlig och klar i sitt berättande – trots hoppandet i tid och rum. Det var linjärt och nästan som en rail-shooter men tempot och känslan är i det närmaste perfekt.

När det kommer till 3D-funktionen så lämnar den ibland en hel del att önska på grund av många riktigt dåliga val i implementationen. Trots det är inlevelsen det skapar i spelet något enorm och när man kommit förbi de första banorna, som lider mest av de problem som finns, så är det helt fantastiskt. En sten slutar vara en platt polygonklump med taskig textur utan blir istället något i det närmaste verkligt. Jag ser fortfarande att det är en polygonklump, men närvaron av stenen är ändå högst påtaglig. Känn kraften mellan dig och stenen, som Yoda säger.

Black Ops är det spel i serien som satte Call of Duty tillbaka på kartan för mig. Det var polerat, snyggt och framför allt intensivt genom hela kampanjen. Flerspelarläget är säkert jättebra, men för egen del kunde jag inte bry mig mindre. Dessutom finns det mängder av helikoptrar i Black Ops vilket automatiskt höjer betyget ett halvt steg hur man än bär sig åt. I 3D är de även extra spektakulära.

Runner-up: Singularity

En verklig överraskning och ett riktigt bra spel. Trots små brister så är spelets kontroll, atmosfär och story nog för att väga upp. Det är också riktigt snyggt. Spelet har även riktigt bra tempoväxling och stor variation i hur man måste angripa olika problem. Speciellt bossfighterna skiner även lite extra starkt.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets shooter’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets äventyr
7

Årets äventyr

Castlevania: Lords of Shadow

Utvecklare: Mercurysteam
Utgivare: Konami
Släpptes: 7:e oktober

Att utse årets äventyr kan vara lite klurigt då det dels är en ganska diffus och bred kategori samt att det som är det största äventyret inte naturligtvis måste vara årets bästa spel. Så är det i detta fallet, då jag utsett det otroligt majestätiska mastodontäventyret Castlevania: Lords of Shadow till årets äventyr.

Spelet i sig är riktigt roligt och har en stridssystem med oväntat djup. Att sedan de mångbottnade och symbolrika sluten lyfter spelet till hög höjd skadar inte heller. Men den främsta anledningen till detta är just ett stort äventyr att uppleva ligger faktiskt väldigt mycket i variationen av miljöerna. Där finns snö, grönbetäckta ruiner, stora slott, karga stenlandskap och vacker prunkande skog. Speciellt en sektion med het lava rakt under där man klättrar är särskilt minnesvärd och kanske en av de häftigaste scenerna i år. Allt med underbar och konsekvent, men varierande design.

Historien som målas upp är även större och svulstigare än allt eventuellt motstånd man kan tycka huvudkaraktären Gabriel Belmont kan mana fram, men ändå kämpar han på till slutet till den slutgiltiga konfrontationen där allt ställs på sin spets i ett otroligt mastodontartat slut. Castlevania: Lords of Shadow är inte årets absolut bästa spel – även om det är ruskigt bra – men det är framför allt ett hejdundrans äventyr!

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets äventyr’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.