Saga fortsätter sitt skapande av sin adventuremap. Här är del två i hennes genomgång! Mycket nöje önskar hon er!
I dag smäller det! Vem bättre än Conan O´Brian att sätta ord på hur bra det här spelet kommer att vara?
PEPPEN!!!
3 kommentarer
Saga är sedan jul och den fantastiska Minecraft-dokumentären ett hängivet Minecraftfan. Nu gör hon sin debutvideo där hon visar er hennes värld som hon just nu håller på att skapa. Ni får också ynnesten att höra henne snacka engelska vilket ju alltid är internationellt och häftigt.
Besvikelse
Allting var som gjort för en fantastisk avslutning. Chipspåsarna var uppätna, mängder av uppdrag hade genomförts med min trogna besättning, och trots en konstant viskande röst i huvudet som hela tiden sa till mig att spelet kändes opolerat satt jag nu spänd inför slutet. Det kunde bara bli bra. Det MÅSTE bara bli bra. Det var nu alla val jag gjort under de mängder med speltimmar äntligen räknas. Men vänta nu, vem var då den där pojken? Varför betydde allt jag gjort inte ett jävla skit i slutändan? När eftertexterna tillslut rullade satt jag bara där med en tomhet som väldigt sällan uppstår men som infaller, i alla fall för mig, när man blivit blåst. Dragen vid näsan. Bajsad på. Det här är inte bara årets besvikelse utan kanske konsolgenerationens besvikelse, kanske min största spelbesvikelse någonsin (i god konkurrens med att prinsessan inte fanns i det fösta slottet). Det har gått så långt att jag förnekar Mass Effect 3 och dess existens.
Efter att Mass Effect 3 spelats klart försökte jag mig på att spela andra spel men vad jag än spelade så infann sig bara en tomhet. En känsla av att vad jag än spelade och valde så skulle det inte betyda något i slutändan. Mass Effect 3 fick mig att tvivla på om det var värt att vara en gamer, vilket fick mig att sluta spela på sex månader. Det är först nu i november som jag varit stark nog att kasta bort Fifa 13 och ge mig på något annat.
Överraskning
Att spela spel är för mig att uppleva någon form av känsla. Oftast är det glädje men så finns det de där få spelen som får mig att känna något annat. Känslor som jag sällan förknippar med spel utan mer hör ihop med det riktiga livet. Sorg, hopplöshet, samhörighet – sådana känslor som få spel lyckas locka fram ur min, oftast, hjärtlösa kropp.
Journey var det spel som under 2012 lyckades att få mig att känna känslor jag aldrig känt för ett spel tidigare. Att i ena stunden skratta av glädje över den vackra omgivningen för att mot slutet låta en tår rulla ner för min kind. Journey blir vad du investerar i det och ger du spelet hela dig får du så otroligt mycket tillbaka.
Visst, grafik är inte allt här i världen. Mobilspelen lider fortfarande av faktumet att man inte har ordentliga kontrollmetoder, men när nu iPhone/Android-spelen börjar se ut såhär inser jag att vi konsolspelare faktiskt sitter och spelar på hårdvara från 2005…. »
En timme säger kanske inte så mycket om totalupplevelsen men när denna timme bestått i att ständigt småle och en mysig känsla uppkommer i hela kroppen så kan jag inte hålla mig från att dela med mig av glädjen. Little… »
Jag ska inleda texten med att krasst konstatera att jag är en Xbox 360 fan, det tänker jag inte sticka under stolen med. Men gudarna ska veta att jag vill älska min PS3:a och som maskin så gör den många… »
Att förhandstesta ett Fifa-spel är som att testa nästa generations VW Golf-bilar. Det är lite finputsning och småjusteringar men i det stora hela är det mesta likadant. Det är sällan man blir besviken men också sällan man blir upp över öronen chockerad heller. När du sätter dig ner och spelar Fifa 13 vet du vad du får, men ändå inte.
Nyheterna, ja för det finns såklart en rad sådana, är få men väl genomförda. Den största nyheten är något som kallas first touch. Här handlar det om att man från EA:s sida försökt skapa ett mer levande och realistiskt spel. Istället för att alla spelare ”suger” till sig bollen på foten är nu den första bollkontakten avgörande. Vid för hårda passar eller liknande kan bollen studsa ifrån spelaren något vid mottagningen, vilket ger utrymme åt motståndaren att bryta men också möjligheter för den som lär sig vart bollen tar vägen att använder det till sin fördel. I de matcher jag spelade under mina knappa tre timmar med spelet så fungerar detta ypperligt. Visst krävs det att man tar sig tid och övar in hur detta kan användas till sin fördel men när det väl sitter där känns Fifa 13 som ett mer levande och realistiskt fotbollsspel än tidigare.
Även möjligheten att gå in mer fysiskt med kroppen och vinna fördelar tack vare detta, både offensivt och defensivt, har utvecklats till i år. Speciellt effektivt är det att bryta in med kroppen i försvarssituationer med lite större och starkare spelare. Något som känns naturligt och en självklarhet nu när man äntligen har det på plats.
Något jag personligen irriterande mig mycket på i Fifa 12 var att mina AI-killar gärna hade en tendens att springa offside om man inte passade vid exakt rätt tidpunkt. Detta har EA nu jobbat på och förbättrat den offensiva AIn. Både att de ser ett par steg framåt vad som kan tänkas hända men också att de håller koll på offsidelinjen på ett helt annat sätt och kortar ner stegen eller helt stannar upp om de riskerar att springa offisde. En välkommen förbättring som förhoppningsvis minskar antalet avbrott i matcherna samtidigt som effekten av en passning i exakt rätt ögonblick kommer leda till frilägen.
Givetvis har man från EA:s sida även lyssnat på fansen och äntligen lagt till möjligheten att spela för sitt land i Be a pro-läget.
Så på det stora hela är allt precis som vanligt, årets upplaga av Fifa är bättre, mer finputsat och med ett skönare flyt i matcherna än föregångaren. Nyheterna finns där, men är de tillräckligt stora för att hosta upp femhundra kronor? Självklart! Om inte annat vet du att dina polare kommer göra det och vem ska du då spöa?
Demot av Fifa 13 släpps 11e September och spelet finns i affär 27e September.
Detta är ett gästinlägg av min dotter Saga. Hon vill rikta ett stort tack till EA som låter henne besöka dessa roliga tillställningar.
Nu har jag varit på Sims Event för expansionerna Seasons och Övernaturligt. Detta är mina tankar kring spelen. Vi kan ta och börja med Övernaturligt som redan har kommit ut och sedan övergå till Seasons.
Som ni simsfans säkert vet har övernaturligt gett oss en ny figur som inte någonsin har varit med i ett simsspel : Älvan. I övrigt finns också Varulvar, Häxor, Spöken (För första gången i Cas) och Vampyrer (också första gången i Cas). Alla reagerar olika på varandra. Vampyrer ogillar Varulvar och Älvan gör gärna sina allra elakaste skämt mot dem medan häxan och människan kommer bra överens med Varulvarna. Bara eftersom Vampyrer och Älvor har en gemensam fiende betyder det inte att de är bättre vänner för det. Spöken är inte ogillade av någon (förutom en sim med egenskapen fegis kanske) och Häxan är inte heller speciellt ogillad. Det finns dock en sak de alla inte gillar och det kommer 15 november, Seasons.
I och med Seasons blir det nu en lättnad för vampyrer som nu kan vara ute dagtid eftersom det kommer att komma paraplyer. Resten av simarna använder bara paraplyer vid regn och hagel. Det är just detta som alla de övernaturliga inte gillar. I Seasons introduceras även festivaler som exempelvis Halloween. Nya saker är alltid välkommet och med vädret kommer realismen stiga en hel del eftersom det förr bara var soligt. Vädret är alltså ytterligare en fördel för Vampyrerna eftersom de då nog kan vara ute utan paraply mulna dagar.
Nu tänker ni säkert ”är det allt?” men nej, det kommer att finnas flera nya kläder till båda expansionerna och massor med nya grejor! Så vill du ha något nytt något roligt något övernaturligt och vill du gå på mängder av festivaler? Då följer ni min instruktion: köp köp och köp dem båda!!
Saga Sjöberg är en simsgalen tjej på 10år. Hon har spelat The Sims i många år och älskar allt som har med Sims att göra. Just nu blir det däremot massor med Spore som hon precis fått av sin pappa. Även Dragon Age och Portal lockar henne då och då till konsolernas värld.
Max Payne är tillbaka. Full, drogad och jävligt bitter. Å andra sidan, vem skulle inte vara det efter att ha gått igenom samma sak? Som om förlusten av sin fru inte var nog tvingades han även genomlida sin lilla dotters död. Sorg nog för att knäcka riktigt starka män, så även Payne.
I Rockstars tappning har Max flytt New Jersey i ett försök att bli av med sina demoner och börja om på nytt. Nystarten består av ett livvaktsjobb åt den rika familjen Branco i São Paulo. Om det blir den semester som Payne hade hoppats på? Visst, om hans idé av njutning på varmare breddgrader består av bortrövade kvinnor, död och absurda mängder whisky uppblandat med värktabletter så, ja, då är han i sitt eget lilla paradis.
Att Rockstar kan leverera fantastiska produktionsvärden är inget som längre förvånar spelvärlden. Både ljud och bild håller, även den här gången, den höga kvalité som man numera förväntar sig att studion ska förse oss med. Vad som däremot överraskar är att Rockstar med Max Payne tar steget fullt ut och skapar en linjär actionrökare. Tänk Call of Duty med stora doser av självförakt och dålig karma och ni förstår vad jag menar. Här finns nämligen alla ingredienser värdiga ett cinematiskt actionäventyr. Scriptade actionmoment, pang-pang från valfritt fordon och mängder med mellansekvenser, ja här finns hela paketet. Skillnaden är att där Call of Duty-serien tar i från tårna och trots detta bara lyckas leverera ostiga dialoger, en trist historia och karaktärer man känner mindre för än valfri nersupen Big Brother-deltagare, så syr Rockstar ihop det hela på ett utmärkt sätt.
Payne mår dåligt och jag mår dåligt med honom. Han är fullkomligt misslyckad, inte bara som polis utan även som människa. Allt han rör vid förvandlas till Jack Daniels med en touch av värktabletter som sedan sakta rinner honom mellan fingrarna vad han än gör för att ställa allt till rätta.
Så även om jag fler än en gång vill ruska om Max och förklara för honom att åren gått, att det är dags att ta tag i sitt liv, så låter jag det vara. Jag njuter helt enkelt för mycket av att se honom lida. Jag har, den patenterat styltiga kontrollen till trots, förbannat roligt mitt i all misär. Rockstar har åter lyckats förnya sig själva. På köpet följer hela actiongenren med.
Lid Payne, lid för konsten, lid för mig. Jag vill ha mycket mer!
För dig som: älskar att se någon annan lida, dricka och tycka synd om sig själv.
Inte för dig som: har problem med att döda människor som om de vore en ström av myror.