SPOLIERVARNING – Denna text innehåller spoilers för Dragon Age 2. – SPOILERVARNING
“You know what I remember? When he read to me, stupid things, dragons and hero. He didn’t turn a page until I reached over and took his hand. That big man made every step of the story my choice. I loved that.
He died of the wasting in a Denerim ward. Those last weeks I read to him. I had to take his hand to turn the pages and I couldn’t tell if he was too weak or if it was the old game…
I don’t know why I’m telling you this…
Don’t let anyone tell you when to move on. Take their hand and say, ‘My choice.’ That’s all I have. I’ll miss her too.”
När Aveline säger detta till Hawke skulle hon lika gärna ha kunnat titta rätt in kameran och vänt sig direkt mot mig, brutit den fjärde väggen och berättat hur det fungerar när man spelar spel. ”The game wouldn’t turn a page until I reached over and took its hand.” Detta är en av de viktigaste stunder i min upplevelse av Dragon Age 2. Det är inte bara en väldigt fin berättelse hon delar med Hawke, som precis förlorat sin mor, utan även en av de stunder där min aktning för Aveline som karaktär befästs i cement. Hon är briljant skriven och har en fantastisk karaktärsutveckling med stort djup. Men det speciella i denna dialog är att det är en exakt beskrivning av hur jag upplever BioWares skapelse Dragon Age. Berättelsen fortskrider bara när jag böjer mig fram och tar tag i dess hand för att vända blad.
Vi får en äkta reaktion - en sörjande Hawke. Detta är briljant!
En vanlig kritik mot västerländska fantasyspel är det att den karaktär du skapar inte har någon bakgrundshistoria. Oftast är man någon med minnesförlust eller så består bakgrunden av några rader om ens klass och ras och för att sedan inte beröras något mer. I Dragon Age 2 blev det plötsligt uppenbart hur mycket folk förväntade sig detta och vissa hade svårt att ta sig an Hawke och göra denne till sin egen.Själv njöt jag att få en protagonist likt de jag får i litteratur och film med ett utseende, röst och bakgrund. Jag fick ju ändå sida för sida bestämma vilken personlighet Hawke skulle ha och hur Hawke skulle reagera på det som skedde runt omkring. Istället för evil, neutral, good får vi besluta personlighet utifrån diplomatisk, humoristisk, aggressiv och den ton du använder mest styr bland annat bemötande och extra dialogval och lösningar på problem.
Hawke genomgår en enorm utveckling från akt ett till slutet. Från att inledningsvis komma helt utarmad som flykting till en helt ny stad så kämpar Hawke för att skapa ett liv åt sig och sin familj. Man har lämnat allt och har inget förutom ett trångt litet skyffe i slummen. Hawke visar en drivkraft som jag tycker är intressant och som gör att jag förstår varför Hawke tar på sig alla möjliga ströjobb för att investera i och kunna bege sig iväg på en expedition. Expeditionen som ska ge familjen en ny framtid.
Berättelsen som skapas kring detta av Varric gör allt mer trovärdigt. Plötsligt köper jag att Hawke skulle dra omkring och leka springpojke för några silver, för Varric har skapat ett rykte som gör att folk vänder sig till Hawke för hjälp i olika frågor.
I akt två forsätter detta beteende, men nu är det större frågor, det börjar bli politiskt. Hawke har inte bara skapat en förmögenhet utan även börjat röra sig i kretsar där Hawke blir inblandad motvilligt i olika aspekter i Kirkwall. Jag köper att Hawke blir tillfrågad om hjälp och att Hawke även hjälper. Det är en boll som satts i rullning sedan akt ett. Det som däremot tilltalar mig är Hawkes motvilja; ofta får man möjligheten att sarkastiskt eller argt motsäga sig och klaga på att man är allas springpojke.
Just de reaktioner Hawke har på alla händelser når sin kulmen och briljans när dennes mor blir mördad. Vår hjälte sörjer. All död och alla hemskheter är inte bara saker som går protagonisten förbi utan vi får en äkta reaktion – en sörjande Hawke. Detta är briljant! Det är något som jag ofta saknat i spel: känslosamma reaktioner på allt som händer. Dessutom blir Hawke tröstad av sina närmaste vänner. Citatet i början av texten är från Avelines kondoleanser vid just detta tillfälle. Det känns plötsligt väldigt levande, realistiskt och mer trovärdigt. Jag känner med min hjälte och här kan jag som också förlorat både syskon och förälder leva mig in i karaktären jag spelar.
Varric, som med sin berättelse om Kirkwalls Champion utgör berättelsens inramning, är ett genialt drag av BioWare. Vad är sant, vad är påhittat? Vi lär oss under spelets gång att Varric själv varit en bidragande faktor till att bygga upp det ryktet Hawke fått. Hawke är något av en ofrivillig hjälte som i början av berättelsen endast agerat av ren nödvändighet, men som i slutet har utvecklats genomskinligt och skickligt till en betydelsefull politisk faktor. Det mesta av detta är troligen Varrics skapelse.
Men Varrics inramning av berättelsen innebär också att jag lätt kan förkasta sådant jag inte gillar som rena påhitt av Varric. Det är det här som jag tycker var ett smart drag av författarna. Vi får stöd i vår upplevelse av berättelsen då vi kan rationalisera bort saker som inte riktigt klickar i berättelsen.
Den gulliga naiva lilla tjejen är en livsfarlig apostate och blodmagiker, den spinkiga dystra lilla alven med dålig hållning är en grym krigare, dvärgen med bössan rakar sig. De är inte enbart de svartvita fantasystereotyper vi är vana vid.
Något som är typiskt för David Gaider är världar där inget är enkelt, där det inte finns något svart och vitt, där inget är helt gott eller ont och där vi kan alla förvänta oss tragedier som är läskigt påminnandes om vår verklighet. Det är näst intill omöjligt att veta hur ens val kommer att påverka berättelsen. Jag var ganska frustrerad första gången jag spelade då jag förväntade mig vissa reaktioner av mina gruppmedlemmar men sedan gjorde de något helt oväntat.
Det var inte förrän jag lärde känna dem som jag insåg vilka de var och varför de reagerade som de gjorde. De är inga enkla personligheter utan styrs av sina egna bakgrunder och sina egna agendor. Dessa agendor är aldrig helt i linje med hur den protagonist du skapar fungerar och det kan ge intressanta motsättningar eller tillfälle för samförstånd. Detta är så pass invävt i spelets natur att spelet förlorar en stor bit av sin spelbarhet och charm om man inte förstår detta system.
Dina gruppmedlemmar talar dessutom sinsemellan och du förstår att de träffas vid sidan och har egna förhållanden. Det är inget nytt och kallas för party banter. Men i Dragon Age 2 finns en extra dimention om man tar sig tid att stanna upp och lyssna. Det är inte bara att de reagerar på platser ni besöker , händelser de är med om och att de drar egna anekdoter då och då. Man kan även höra hur deras inbördes relationer utvecklas vid sidan om Hawke. De blir också vänner sinsemellan. Specifikt innebär detta att de inte följer dig som en skock får utan får egna liv vid sidan av de uppdrag ni utför tillsammans.
Min favoritrelation är den som skapas mellan Fenris och Isabela. Om Hawke inte inleder en stadig relation med någon av dessa två så blir det uppenbart att Fenris och Isabela inleder en relation och blir ett kärlekspar. Även interaktionen mellan Isabela och Aveline är fantastisk. Aveline börjar såsmåningom tollerera Isabelas retsamma attityd mot henne och skämtar även tillbaka.
Gaiders värld är politisk, religiös och komplicerad. Personerna man möter är äkta personligheter och därför trovärdiga. Kulturen i denna del av världen är sin egen och visas upp i miljöerna och människorna. Dragon Age: Origins är fint invävd i denna berättelse och de val du gjort där påverkar det spel du spelar nu.
Alla karaktärer har olika personligheter, och de är inte enbart de svartvita fantasystereotyper vi är vana vid. Vi vill kanske inte tro att den gulliga naiva lilla tjejen är en livsfarlig apostate och blodmagiker, att den spinkiga dystra lilla alven med dålig hållning är en grym krigare, eller att dvärgen med bössan rakar sig och är intresserad av mode. De är inte stöpta i den klassiska fantasymall de blivit anklagade för. Det är uppfriskande.
Dragon Age 2 må ha anklagats för att vara framhastat, men ta ett steg tillbaka och se i stället på berättelsen. Den känns både genomtänkt och väl bearbetad, och är invävd i såväl miljöerna och personerna.
Jag njuter verkligen av stämningen som skapats i Kirkwall med omnejd. Jag älskar den grafiska stilen, ljuden i stadsdelarna, musiken; men stämningen kommer även av människorna som lever i staden. När Hawke vandrar genom Kirkwall med sina vänner är det inte en helt tyst stad och död stad. Förbipasserande talar till varandra och ibland svarar även de du har i ditt party dem. Genialt!
Det är en historia om en stad, inte om en värld. Det finns ingen anledning för Hawke att bege sig ut och resa runt som the Warden gjorde i Origins. Det var ett medvetet val, gjort av Gaider och hans team. Inte på grund av tidsbrist utan därför att de ville berätta denna historia i kulissen av en stad. En mer intim berättelse.
Detta var så briljant skrivet och trovärdigt invävt i berättelsen att jag faktiskt upplevde "a stand up and cheer moment".
Intimitet är för övrigt min favoritpunkt och det finns hittills endast en spelutvecklare som uppfyller mina stenhårda krav när det kommer till skapandet av relationer. BioWare skapar inte enbart romanser utan även vänskapsrelationer som är djupa och känslosamma.Hawkes vänner har som jag tidigare nämnt egna agendor och intressen och de argumenterar gärna med Hawke. Gör man något de inte gillar kan man räkna med en motreaktion. Vid tillfällen blir det bråk och vill det sig riktigt illa kan en vän bestämma sig för att lämna Hawke och aldrig mer komma tillbaka. Motsatsen är också där. Om Hawkes vän känner så pass mycket samförstånd med Hawke kan personen välja att stå vid Hawkes sida trots att Hawke gör något denne annars inte skulle gilla. Man kan se ett tankeutbyte och en vilja att byta åsikt, åtminstone för en stund.
Systemet med vän/rival är nytt, men det känns mer trovärdigt och genomtänkt än gilla/hata eller vän/fiende. Man kan mycket väl anses vara vän med någon man inte delar religiösa, politiska eller intressen med. Det kan vara den mest intressanta typ av vän. Är man tillräckligt god vän kan man kanske även tänka sig att se genom fingrarna om personen gör något man egentligen inte riktigt gillar. Men skulle det visa sig att personen kliver över en linje så kommer man utan att tveka klippa banden och avsäga mig vänskapen.
Under berättelsen skapas en fantastisk relation till dessa människor som Hawke möter på vägen. En av de största händelser jag någonsin upplevt i ett spel kommer från Dragon Age 2 och just i samband med en vänskapsrelation. En händelse som berörde mig djupare än något spel någonsin gjort. En av mina närmsta vänner ljög för mig, utnyttjade mig och fick mig att känna mig extremt förrådd. Detta var så briljant skrivet och trovärdigt invävt i berättelsen att jag faktiskt upplevde ”a stand up and cheer moment”. Vi kan tacka författaren Jennifer Hepler för Anders och hans terrorism!
Jag undrar hur många som borde stannat upp och lyssnat på party banter eller som klickat förbi dialogerna istället för att njuta av hur fint sammansvetsade samtalen varit? Jag undrar hur många som missat att uppfatta den subtila ”personlighetsskapelsen” som Hawke genomgår i varje kapitel tillsammans med sina vänner? Hur många ser bara en uppdragslista utan att se hur uppdragen hänger ihop som helhet? Hur många klickar bort mellansekvenser där viktiga punkter förklaras och underbyggs? Dessa personer kan inte ha spelat ett bra spel. Jag vill påstå att det är omöjligt. Viktigast av allt är berättelsen.
Jag kan inte bestämma hur just du upplever dina spel eller hur du gillar att spela. Jag tänker inte köra ner mina åsikter i halsen på dig. Men har du inte tagit del av berättelsen tycker jag dina åsikter om ett bra eller dåligt spel är irrelevanta. Jag kan kanske få dig att förstå vad jag tycker är viktigt och bra i spel och varför jag anser att Dragon Age 2 är ett av de bästa spel som någonsin skapats. Någonsin!
*Sträcker på sig*
*Mjukar upp nacken*
*Djupt andetag*
Okej, nu är jag redo >:3
Dragon Age 2 är mycket, bland annat ett intressant experiment, känslomässigt starkt och en stor besvikelse. Du har skrivit en mycket vacker text om hur välskrivna karaktärerna är och det tänker jag inte ställa mig emot. Karaktärerna i Dragon Age 2 är fantastiska och det är definitivt spelets allra starkaste kort. Synd bara att det är det enda kort som Dragon Age 2 har i handen.
Den övergripande handlingen i DA2 är förvisso fylld av politiska intriger och människoöden, men berättelsen om Hawke går aldrig förbi första akten i historieberättande. Hen förlorar allt och måste kämpa för att bygga upp sitt liv från grunden, sen blir det gjort och historien om Hawke går på tomgång samtidigt som resten av världen går vidare. Under tiden som Grey Warden från DA:O lyckas ena tre folkslag, hitta en legendarisk relik, besegra en demon och dess arme plus att han enar landet under en ny kung; Vad har egentligen Hawke gjort? Hen har utforskat en grotta och köpt en fin lägenhet.
Tack vare den experimentiella metoden att berätta historien på får vi tidigt veta om en profetia som Hawke stämmer väl in på och vi får veta att hen sannolikt kommer få vara med om magnifika stordåd. Varför får vi inte höra den berättelsen istället? Hela DA2 är bara en inledning för vad som komma skall och när jag trodde att berättelsen skulle ta ett ordentligt kliv framåt var allt slut. Det är troligtvis det största antiklimax jag har varit med om i spelväg.
Jag tänker se förbi spelets designmässiga brister såsom återanvändandet av miljöer, helt enkelt för att jag vet att detta är ett resultat av den extrema tidspress som Bioware faktiskt hade på sig när de utvecklade spelet. Vad jag däremot inte kan se förbi är att spelaren aldrig får ett långsiktigt mål. Ska man försöka göra en liknelse mellan DA2 och en bok har berättelsen om Hawke ca 28 kapitel men vi går igenom max tre här och resten får vi vänta på till nästa spel. Dragon Age 2 är en väldigt intressant inledning men den saknar allting därefter och det måste definitivt ses som en stor hädelse, speciellt när det handlar om rollspel.
Men kudos till Anders som har lyckats påverka mig mer genom att förråda mig än vad någon har lyckats med sedan den gamle ledaren i Fallout. Jag hatar dig Anders, men jag kommer inte kunna glömma dig.
Hamsternator bloggade nyligen: Videorecension – Tokyo Jungle
Aww Mattias, <3
Där skiljer våra ideer om berättelsen åt. För mig var detta berättelsen om hur Hawke blev the Champion. Jag håller med om att det kan vara en brygga, en bakgrundsberättelse till hur allt gick åt helvete i Thedas och speciellt var det startade. Vi har helt enkelt skillda åsikter på story arcen här. Detta är Hawkes berättelse, sedan i Dragon Age 3 är det dags för efterföljderna av dessa händelser.
Denna mindre, mer intima berättelse är fin den med. Allt behöver inte vara storslaget episkt. Dessutom hela denna berättelse slutar lika episkt som DAO, dvs hela världen påverkas av det som händer på slutet.
Du säger att de inte gör något och drar upp allt som man gör i DAO. Well what about; Under denna berättelse hinner de med en expedition, hitta en lyrium idol som driver folk till vansinne, rädda en hel stad från en invasion från Qunaris, sedan än en gång rädda hela staden från Templars och Mages efter att ens bästa vän har visat sig vara en terrorist, slutligen ena hela staden innan man precis som the Warden (om din Warden lever) försvinner i tomma intet.
Jag spelade igenom Dragon Age 2 inte mindre än 4 gng, gjorde jag detta för jag tyckte det var kul att kasta magier eller svinga svärd? Nej, nej, nej, nej, nej, nej och åter NEJ. Det var inget roligt system.
Karaktärerna, dessa underbara fantastiska karaktärerna. Jag håller med om vartenda ord du säger. Relationerna, snacken, valen man har är fantastiskt.
Jag har en mycket djupare relation med Hawke än med Warden. Jag skulle kunna sätta fingret på Hawke’s personlighet långt mycket bättre än min Warden som är en ganska anonym person som kanske är en människa, alv eller dvärg.
Ja Hamstern, vad har egentligen Hawke gjort?
Utvecklats från en flykting som har förlorat allt till att ta kontrollen över en stad som är den viktigaste utposten för handel i regionen.
Nja, kan väll vemsomhelst :b
Och detta jävla slut, sällan har någon gjort mig så förbannad som Anders, hade det inte varit för Ser Pounce-a-lot….
(for funises tycker jag dessa teorier är sjukt intressanta: http://dragonageheadcanons.tumblr.com/tagged/whoa )
Uppfriskande att se någon som verkligen uppskattar DA2. Jag har själv aldrig tillhört pöbeln som brutalt hackat sönder det, snarare har spelet blivit bättre efter hand.
Jag hoppas att Bioware fortsätter utveckla karaktärs relationerna till tredje spelet, gärna att de sneglar lite på hur det utfördes i ME3.
Är det ingen som faktiskt läser vad jag skriver!? ”Under tiden som Grey Warden från DA:O lyckas…” Jag snackar om en tidsperiod. Jag säger att karaktärerna är fantastiska men att berättandet runtom brister och erat försvar är ”karaktärerna är skitbra!!!”, vilket jag inte har sagt emot.
Det är karaktärerna som är spelets esse och den spelas ut till sin fulla potential. Det jag säger är att allt annat i spelet lider av problem; en del stora och en del små. DA2 är uppdelat som om det vore ett episodbaserat spel från Telltale men utan ett tydligt mål. Bioware är skitbra på rollspel men DA2 är definitivt deras svagaste spel den här generationen.
Hamsternator bloggade nyligen: Videorecension – Tokyo Jungle
Mattias, jo jag förstod. Och jag håller inte med. Jag tycker berättelsen visst lyckas. Det är på ett mer intimt plan, inte världsomspännande (förutom slutresultatet). En liten glass är lika god som en stor glass. Dina argument är konstiga. Big epic setting = Awesomeness. Small intimite setting = lame.
Att du missat ”målen” är ditt problem (skippade du lite dialoger och cutscenes kanske?
), för mig är hela upplägget perfekt och jag tycker det flyter på fint. Förstår inte varför ”tiden” är ett problem? Gillade den uppdelningen och hur Hawkes utveckling följde tiden. Ser verkligen inte alls vad som är problemet.
Finns liksom inte en chans att du lyckas övertyga mig. Berättelsen är grymt bra.
(När det kommer till andra brister (som samma grotta, samma karta etc) så bryr jag mig inte. Spelet är spelbart och bra i övrigt, finns så mycket värre spel. Så tänker inte ens bemöta det där.)
Tack för fin artikel, håller med om i princip allt du säger så det ska jag inte kommentera. Men jag och min syster som har spenderat hur många timmar som helst med att diskutera DA2 in i minsta detalj har en intressant teori som jag ville dela med mig, som fick mer vatten på kvarnen efter att ha läst det du skrev:
Folk som har stor familj och/eller lägger stort värde vid syskon- och andra familjerelationer tycks generellt sett ha uppskattat Hawke betydligt mer än dem som inte faller i den kategorin. Jag kände att Hawke var en mer ”hel” karaktär än i de flesta andra spel jag spelat, samtidigt som jag själv kunde forma hens personlighet. Det tror jag har med familjen och bakgrunden att göra. Samma sak gäller Spacer-Shepard i ME som har en mamma man kan få prata med i första spelet. Önskar mig mer sådant i rollspel, framförallt när det är så himla bra gjort som i DA2.
Bokmärker din blogg så att jag kan kika mer på den vid tillfälle.
Orkar inte läsa allt, men instämmer till fullo med det Hamsternatorn skrev där högst upp. DAO var så mycket mer än uppföljaren, även om jag tycker att tvåan var helt klart bra med.
Momiji, så kan det mycket väl vara. Ska fundera på saken. Som jag skriver ovan har jag själv förlorat ett syskon och en förälder så jag kan relatera till sorgen och förstår Hawke.
Max, Vill bara poängtera att jag inte ställer DAO mot DA2. Jag har aldrig varit intresserad av att analysera sönder skillnaderna. För mig finns det inget att jämföra, de är en enhet, en värld. De är Dragon Age. Båda är lika bra på olika sätt.
För mig känns hela ”x är bättre än y” oviktigt. Jag vill bara dela med mig av mina känslor kring DA2.
En kärleksfull textvägg som gör mig förstummad och ordlös för en gång skull. Det känns SÅ rätt att du skrev den Frances och delade den med oss. Tack!