Vi vill presentera vår nya vapendragare, Sebastian Åkerberg. Han drar inga vapen och han är inte vår. Men han är en av oss och med pennan som är mäktigare än svärdet så är han en man som kan hantera intryck och ge oss väggar av text. Egentligen har han varit en av oss sedan start, bara inte vetat om det själv. Nu är det missförståndet uppklarat och vi presenterar med glädje:

Sebastian Åkerberg

Jag förvånas gång på gång över hur naturligt Spelkrigets utveckling alltid känts. Ska Spel-Malmer och Familjenspel slå ihop sig och bilda något nytt? Why, givetvis. Vilken utmärkt idé. Tre väldigt olika perspektiv som tillsammans bildar något ännu starkare, ännu bättre.

När Mattias började gästblogga tyckte jag på samma sätt att han alltid kändes som en naturlig förlängning av bloggen, med sitt egna perspektiv som kompletterade de som redan fanns. När han så småningom togs upp i gemenskapen fullt ut blev jag inte ett dugg förvånad. Det kändes, återigen, fullt naturligt.

På samma sätt har jag själv alltid dragits mot Spelkriget. När jag i våras hade en extra text som jag inte visste var jag skulle publicera den så var det enda alternativet att lägga upp den här. Att bli en spelkrigare kändes som det naturliga steget att ta, och förhoppningsvis känns det lika naturligt för er som läsare.

Så vem är jag? Jag heter Sebastian Åkerberg och skriver vanligtvis på Spelvärldspareringar. Jag har en förkärlek för djupa och moraliskt grå berättelser i spel och är precis lika hopplöst kär i Black Isle och Obsidians spel som Frances är i Biowares. Jag ska försöka att inte fanboya sönder Spelkriget, men om ni säger att något annat spel än Planescape: Torment är världens bästa kommer ni att hamna i trubbel.

Jag och Frances diskuterade skillnaderna i hur vi ser på och uppskattar spel, och kom fram till att hon allra helst vill bli tillfredsställd medan jag lika gärna blir fascinerad av dem. Kanske ger det en bra bild av vem jag är, och hur jag är både som spelare och skribent. Jag är en sådan där konstig typ som tycker att Dear Esther är ett av årets allra bästa spel för att det är ”stämningsfullt”, och tycker att det ofta (och ganska rättvist så) kritiserade Alice: Madness Returns var förra årets kanske viktigaste spel för att det berättade en mörk historia fantastiskt väl.

Bra spel kommer hela tiden. Fascinerande spel är mer sällsynta, och mer värda att belysa. Det är det jag försökt göra på egen hand, och det är det jag vill göra här.