Mass Effect 3 är ett svårt kapitel för mig. Så mycket jobbiga känslor finns kopplade till besvikelsen som var slutet, och även om extended cut räddade mycket av det som var trasigt så har det varit svårt att bara glömma allt som var helt uppåt väggarna trasigt med orginalslutet. För mig får jag väl tillägga då, eftersom det tydligen finns några som gillade slutet som det var från början.
Men så kom nu det första ”riktiga” nedladdningsbara paketet. Leviathan. Efter att ha spelat igenom de timmar det tog att ta sig från början till slut så känns det faktiskt mycket bättre. Och på något sätt så får jag känslan av att för varje DLC bioware släpper till spelet desto mer kommer jag glömma hur ruttet det kändes kring orginalslutet. För Mass Effect 3: Leviathan är riktigt, riktigt bra.
Förutom att man får bra mycket mer bakgrundshistoria till reapers så är är även själva spelet lite annorlunda uppbyggt med ledtrådar som ska undersökas och kombineras för att utesluta olika stjärnsystem att resa till och liknande. Visst, det är inte världens svåraste pussel direkt, men det skapar variation och ger lite annorlunda ton till spelandet. Något som är välkommet.
Inte att förglömma är heller hur Leviathan – i likhet med de nedladdningsbara paketen till Mass Effect 2 – har snyggare grafik och mer dynamiska miljöer än dess huvudspel. På sina ställen är det väldigt snyggt. Tyvärr når slutet av paketet inte riktigt upp till ambitionerna.
Så i det stora hela får Leviathan en stor köprekommendation. Även om det fortfarande känns lite bittert att det är det slut vi fick som utvecklas vidare och att de inte gick på spåret med mörk materia som hintades om i både Mass Effect 1 och 2.
inte spelat me3 sedan jag såg sluttexterna första gången. Alltså,inte upplevt vare sig nytt slut eller DLC. Men börjar klart bli sugen
niklas bloggade nyligen: Bröderna Grimm
Det verkar som att folk är hyfsat nöjda med Leviathan. Kul.
Själv känner jag mig dock fortfarande väldigt klar med ME3. Shepards berättelse tog slut för mig efter min strid mot Reapers och jag känner mig inte jättesugen på att återvända in i den striden igen. Hur bra uppdraget än är så är den slutgiltiga konsekvensen ändå mer war assets, och det kriget är slut i min bok. Om något skulle locka mig tillbaka så vore det nog någonting ganska skiljt från Shepards uppdrag i ME3.
Jag tycker dlc:n tillförde mycket till bakgrunden – utan att spoila alltför mycket fick vi lära oss något nytt. Mycket prisvärd dlc.
Fredrik: Jag vet att du är lite traumatiserad av att serien är slut – jag är också klart tagen av det. Jag vet inte om det kan fungera som en tröst, men det går att gå tillbaka till serien och se den med lite nya ögon.
Själv har jag påbörjat ME 2 med att spela en Adept på Insanity mode. Fantastiskt roligt, men bara för de som gillar riktiga utmaningar! Men i detta mode ser man också ME-seriens stora styrka rent spelmekaniskt. Man måste verkligen tänka efter och planera varje större strid, välja rätt medhjälpare och vara beredd på att omträna sina powers och byta runt lite grand. Varför inte testa Fredrik (jag tror mig veta att du inte spelat på Insanity)? Bara för utmaningen, snarare än berättelsen?
Michel: Jag testade lite på insanity faktiskt. Kom en bit. Men jag dog så sjukt mkt. Är inte så flink i fingrarna.