När kriget kom till byn
4

När kriget kom till byn

Eftersom namnet på vår blogg är just spelkriget så kändes det naturligt att skriva ett inlägg om just spel och krig.

De senaste dagarna har det uppmärksammats att Danger Close som gör nya Medal of Honor: Warfighter har ett tätt samarbete med vapentillverkare och till och med låtit göra prylar och vapen med logos och liknande från spelet som man också försökt sälja via länkar på MoHs hemsida.

Varje vecka har man på spelets blogg dessutom presenterat en ny samarbetspartner och de har varit allt ifrån glasögontillverkare till gevärstillverkaren McMillan som stoltserar med sin käcka slogan “Shoot to Win”. Att de haft samröre med vapentillverkare är kanske inte så konstigt men det som upprört är när producenten Greg Goodrich i bloggen uppmanat folk att köpa och prova olika vapen.

Magstarkt och lätt osmakligt kan självklart tyckas, men i scenariot där kriget kom till byn får vi nog ta på oss rollen som byfånar om vi på allvar trodde att krigen och krigsspelen inte redan hade en passionerad kärleksaffär med varandra.

I strategispel har det länge varit kotym att ta in riktiga militärer och veteraner som konsulter.

Allteftersom de stora namnen inom militärshooters på allvar börjat eftersträva mer och mer realism så har behovet av att hämta information från verkligheten blivit större. I strategispel har det länge varit kotym att ta in riktiga militärer och veteraner som konsulter och det är inte heller någon nyhet när det gäller spel som Call of Duty eller Battlefield.

Battlefield vände sig bland annat till den tidigare SAS-soldaten Andy McNab och MUSA (Military Entertainment Consulting) för råd och Call of Duty: Black OPs har ett tätt samarbete med tidigare officeren Oliver North som blev kändis med hela världen på 80-talet när han dömdes för sin inblanding i Iran-Contras affären. För oss svenskar är han också den som Imperiets låt ”Balladen om en amerikansk officer” handlar om.

Dessutom kan jag misstänka att det är väldigt svårt att få tag på en stridsvagn när man vill ta reda på hur den rör sig, låter och fungerar inför sitt nya spel. Då är det lätt att vända sig till just vapenindustrin för en hjälpande hand.

Vapenindustrin i sin tur hjälper givetvis gärna till, för ända sedan grafikutvecklingen nådde den punkt där det gick att känna igen vapnet i hjältens hand så är det reklam för dem att vapnen syns i spel, på precis samma sätt som bilindustrin ser reklamvärdet i att synas i de stora bilspelen.

Medan spelen tar hjälp av verklighetens krig för att höja sin dragningskraft så använder även verkligheten spelen för att höja sin dragningskraft, därför är det ingen slump att många arméer runt om i världen skapat sina egna spel för att göra reklam för sig själva och för att vänja nya rekryter till amélivet. Det mest kända exemplet är såklart Americas Army som utvecklas och ges ut av den amerikanska armén.

Spelet släpptes i sin första version 2002 och avsikten var (och är fortfarande) att nå ut till ungdomar för att underlätta värvningen av nya soldater. Armén åker bland annat runt och håller i turneringar i spelet där man passar på att få kontakt med ungdomar i hopp om att de ska anmäla sig för tjänstgöring. Americas Army är gratis och finns att ladda ner via bland annat Steam. Där kan vi tala om få klick mellan gamer och riktigt krig.

Andra som också använder spel som reklam är bland annat: Irans arme, Hezbollah och Ku Klux Klan.

Den amerikanska armén är dock långt ifrån ensam om att inse spels potentiella förmåga att påverka. Andra som också använder spel som reklam är bland annat: Irans arme (Saving the Port), Hezbollah (Special Force) och Ku Klux Klan (Ethnic Cleansing).

Pang! Pang!

Men dessa exempel är väldigt öppna med sin koppling till krig. Mindre tydliga kopplingar går till exempel till spelet Full Spectrum Warrior (Xbox) som egentligen är en uppgraderad version av en simulator som hette C-Force och utvecklades i samarbete med Infanteriskolan i Fort Benning för att användas som träningsverktyg för att lära soldater att leda mindre förband i stadsmiljöer. FSW skapades med andra ord inte med underhålling som huvudmål utan avsågs användas som träning inför krig.

Det är inte heller enbart spel som hämtar sin design från verkliga vapen. Var inspirationen till kontrollen på Challenger II-stridsvagnen (bilden här vid sidan om) kommer ifrån låter jag er bilda er egen uppfattning kring.

Jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma med det här men Jag förvånades nog över den kraftiga reaktionen på Medal of Honors partnersamarbete. Kanske egentligen mest över att reaktionen kom först nu. Ibland tror jag att vi förblindas av mainstreamsspelens underhållningsfokus och missar att det finns andra aspekter med i spel. Vi tror gärna det godaste om den hobby vi älskar och ofta måste vi också ha den defensiva inställningen för att försvara spelen från ogrundade påhopp.

Men samtidigt som vi gärna försvarar spelen mot anklagelser om deras negativa inverkan på oss så talar vi gärna högt om allt positivt de inneburit för oss i livet. Vi glömmer att kraften att påverka är i sig själv en neutral kraft som kan dra åt olika håll beroende på hur vi tolkar och värderar det vi upplever.

Jag tror att vi spelare kan behöva komma ner från våra höga moraliska hästar ibland och inse att spel, lika lite som musik eller film, är ett rent och nobelt medie i sig. Hur roligt och nyttigt det än kan vara att spela, kan vi behöva acceptera att någonstans på vägen kommer även spelmediet trampa i alldeles verklig pöl med blod.

Kommentarer

  1. Michel skriver:

    När upphör spel att bara vara roliga att spela? När kan det vara lämpligt att lyfta fram andra aspekter på spelen vid sidan av deras underhållningsvärde? Det kan tyckas vara svårt att svara på dessa frågor, Holmberg. Någonstans här går väl också en skiljelinje i spelvärlden – mellan de som ännu står i begrepp att underhållas och de som vuxit upp och har haft tillräckligt kul för att kunna svara på ett knippe frågor om sig själva och spelandet.

    Jag tycker liksom du Holmberg att vi ska svara på dessa frågor själva – inte vänta på att t.ex. svenska Försvarsmakten dyker upp på Xboxens dashboard och lägger beslag på frågan med sin slogan: ”Välkommen till vår verklighet” (Xbox live anno 2011).

    När krigsspelen börjar närma sig verkligheten för mycket ökar också mina obehagskänslor. Det är med en viss ovilja jag tar mig fram genom djungeln i Black Ops och underhållsvärdet blir för mig förknippat med en viss skamkänsla. Att sedan ta del av den vapenfetischism som råder i spelarlobbyn online kan man ju en bra dag skratta åt, en annan vilja gråta för mänsklighetens undergång. WTF! – här sitter människor i timmar och ägnar sig åt att utsmycka sina kära vapen med pinuppor och Tigerkamouflage!

    Jag vill inte lära mig namnen på vapnen som jag känner igen som siluetter. Det är först på amerikanska sidor jag fått veta att den magnum jag använt i Left 4 Dead 2 är en ”Desert Eagle”.

    Min ovilja bygger emellertid inte på naivitet, tvärtom. Och jag håller inte med dig riktigt Holmberg när du säger att vi bör komma ner från ”våra höga moraliska hästar”. I det här fallet är ju hästen mer moralisk än vi ;) och det är nog snarare så att vi bör kliva upp på hästen igen och våga tala om de här sakerna (It’s hard to be chivalry without a horse, you know).

    Välkommen tillbaka Holmberg – long time no see! :)

  2. Holmberg skriver:

    Tack för kommentaren.

    Du påvisar i slutet av den ett misstag i min formulering. Det jag egentligen var ute efter var mer att säga att vi bör ta ner själva spelmediet från den pedistal vi ibland ställer den på och se att det utöver ren underhållning kan vara ett verktyg, med allt det innebär.

    Men jag instämmer i att vi bör ställa oss de här frågorna regelbundet. Precis som en bra bok eller andra berättelser kan bjuda oss på en personlig resa där vi lär oss om livet och om oss själva så kan även spel göra det.

    Hur vi påverkas av våra intryck styrs av hur vi tolkar dem. Att veta att vi tolkar dem är ett första steg mot att få något att säga om saken.

    Så ja du har nog rätt i att vi bör ta oss upp på hästen och balansera upp vågskålarna i den här kommunikationsprocessen.

    Tack. Det var ett långt sommaruppehåll :) Men väl behövligt :)
    Holmberg bloggade nyligen: När kriget kom till byn

  3. niklas skriver:

    Självklart existerar sånt här hela tiden – avsiktligt, oavsiktligt. Spelmedia är inte ett media med fler goda människor än i andra medier.

    Det viktigaste med allt, som kanske borde vara en slutpunkt på inlägget, är att vi inte får lägga av oss våra mediagranskande glasögon bara för att vi gillar att spela spel.
    niklas bloggade nyligen: Sleeping Dogs

  4. Oskar Källner skriver:

    Tack för ett riktigt intressant inlägg Holmberg.

    Jag tänker att spel är bara ännu en form av kultur. All kultur och deras olika uttryckssätt kan användas i olika syften. Kolla bara in nazisterna, som var så extremt medvetna om att använda det estetiska i kläder, film, affisher och arkitektur för sina egna syften.

    Spel som kulturform är inte mer befriat från det än någon annan kulturform. Och precis som Niklas säger så får vi inte bli mindre granskande, bara för att vi råkar gilla spel.
    Oskar Källner bloggade nyligen: Tillbaka i sadeln igen

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost