Max Payne 3, recensionen
2

Max Payne 3, recensionen

Max Payne är tillbaka. Full, drogad och jävligt bitter. Å andra sidan, vem skulle inte vara det efter att ha gått igenom samma sak? Som om förlusten av sin fru inte var nog tvingades han även genomlida sin lilla dotters död. Sorg nog för att knäcka riktigt starka män, så även Payne.

I Rockstars tappning har Max flytt New Jersey i ett försök att bli av med sina demoner och börja om på nytt. Nystarten består av ett livvaktsjobb åt den rika familjen Branco i São Paulo. Om det blir den semester som Payne hade hoppats på? Visst, om hans idé av njutning på varmare breddgrader består av bortrövade kvinnor, död och absurda mängder whisky uppblandat med värktabletter så, ja, då är han i sitt eget lilla paradis.

Att Rockstar kan leverera fantastiska produktionsvärden är inget som längre förvånar spelvärlden. Både ljud och bild håller, även den här gången, den höga kvalité som man numera förväntar sig att studion ska förse oss med. Vad som däremot överraskar är att Rockstar med Max Payne tar steget fullt ut och skapar en linjär actionrökare. Tänk Call of Duty med stora doser av självförakt och dålig karma och ni förstår vad jag menar. Här finns nämligen alla ingredienser värdiga ett cinematiskt actionäventyr. Scriptade actionmoment, pang-pang från valfritt fordon och mängder med mellansekvenser, ja här finns hela paketet. Skillnaden är att där Call of Duty-serien tar i från tårna och trots detta bara lyckas leverera ostiga dialoger, en trist historia och karaktärer man känner mindre för än valfri nersupen Big Brother-deltagare, så syr Rockstar ihop det hela på ett utmärkt sätt.

Payne mår dåligt och jag mår dåligt med honom. Han är fullkomligt misslyckad, inte bara som polis utan även som människa. Allt han rör vid förvandlas till Jack Daniels med en touch av värktabletter som sedan sakta rinner honom mellan fingrarna vad han än gör för att ställa allt till rätta.

Så även om jag fler än en gång vill ruska om Max och förklara för honom att åren gått, att det är dags att ta tag i sitt liv, så låter jag det vara. Jag njuter helt enkelt för mycket av att se honom lida. Jag har, den patenterat styltiga kontrollen till trots, förbannat roligt mitt i all misär. Rockstar har åter lyckats förnya sig själva. På köpet följer hela actiongenren med.

Lid Payne, lid för konsten, lid för mig. Jag vill ha mycket mer!

För dig som: älskar att se någon annan lida, dricka och tycka synd om sig själv.

Inte för dig som: har problem med att döda människor som om de vore en ström av myror.

Kommentarer

  1. Jag hade lite svårt för Max Payne 3. Kanske för att jag hamnar i ”Inte för dig som: har problem med att döda människor som om de vore en ström av myror”-gruppen. :P

    När det gäller ett regelrätt krigsspel har jag inga problem med att det kommer våg efter våg efter våg med fiender, men här kändes det väldigt konstigt. Vem man än gjorde sig ovän med så hade de en egen privat armé vars enda mål tycktes vara att ha ihjäl just Max Payne. Det kändes efter ett tag så överdrivet att jag själv började komma på förklaringar som band samman den maffiafamilj som man bråkade med i New York med de miliser och gäng som man bråkade med i São Paulo. Jag var helt övertygad om att Max Payne inte bara – helt random! – kunde förarga privatarmé efter privatarmé efter privatarmé hela tiden, men det kunde han visst och det gjorde mig lite less på storyn.

    Sedan tycker jag att spelet förlorade mycket av den lekfullheten som jag vill minnas att de tidigare spelen dröp av i sitt gameplay, oavsett hur dyster storyn var i spelen. Max Payne 3 var så svårt att bullet time mer handlade om överlevnad än om att få spelaren att känna sig awesome, vilket jag tycker var lite synd. Jag använde mest slow motion när jag satt bekvämt bakom skydd, för att få in headshots, än för att göra vansinniga bullet time-hopp bland alla fiender och känna mig som en gud när de inte hade en chans.

    Sedan: åh, karaktärerna i spelet. Rockstar ödslar ju ingen tid på att göra sympatiska karaktärer, utan etablerar snarare merparten av karaktärsgalleriet som rika, odrägliga snorungar. De karaktärer som jag trots allt utvecklar något slags band till får alldeles för lite tid i rampljuset, och oftast spenderas tiden med att jaga efter personer som jag inte har några känslomässiga band till.

    Men det är ju kul att man kan ha olika åsikter. :D
    Sebastian Åkerberg bloggade nyligen: Egress, del 2: Frågan som aldrig får ställas

  2. Joakim skriver:

    Sebastian: ”Max Payne 3 var så svårt att bullet time mer handlade om överlevnad än om att få spelaren att känna sig awesome, vilket jag tycker var lite synd.” Jag håller med dig till viss del. Vissa partier var galet svåra även på normal. När jag körde om körde jag på enklaste svårighetsgraden och då var det mycket roligare.

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost