Förlåt, Kafka, du hade också roligt!
9

Förlåt, Kafka, du hade också roligt!

Gästinlägg av Michel.

Det finns en utbredd missuppfattning om att Franz Kafka inte hade roligt. Jag har själv spridit denna bild av honom när jag under slutet av 1980-talet gick omkring med en T-shirt som påstod just detta (”Kafka hade inte heller så roligt”). I själva verket har jag både som människa och spelare av spel mycket gemensamt med Kafka. Jag vågar till och med säga att om han levde idag skulle han antingen själv ha spelat spel eller haft stor förståelse för de som vill ge sig tid till en sådan verksamhet. Hur har jag nu kommit fram till denna uppfattning?

Det första vi bör veta om Kafka är att han var en författare vars böcker, mot hans uttryckliga vilja, till stor del gavs ut postumt av hans närmaste vän (Kafka dog 1924 vid 41 års ålder). Elakt av hans vän kan tyckas. Men han såg storheten i det Kafka hade gjort och vi som älskar att läsa är förstås tacksamma. Hans böcker brändes på bokbålen runt om i Nazityskland 1933. Han ligger begraven på Neuer Jüdischer Friedhof i Prag. Jag har själv besökt hans grav och placerat en liten vacker, vit sten där.

Vem kan inte värdesätta en sömnlös natt framför datorn eller konsolen, även om dagen efter försvinner i ett trötthetstöcken?

Kafka själv såg inte alltid storheten i sitt skrivande. Ett av skälen till hans egen osäkerhet är att han inte ens av sin närmaste familj fick höra något positivt om det han gjorde. Det här är säkerligen något många av oss känner igen. Franz Kafkas egen far, som var en ganska förmögen och despotisk affärsman i Prag, fördömde nämligen sonens skrivande som både fåfängt och oproduktivt.

Vad ska man svara på en sådan anklagelse? Det är förstås svårt att säga i varje enskilt fall. Men Franz själv karaktäriserade sitt skrivande i termer av små försök att undfly just den faderliga ordning som bestämmer vad som är lönt att lägga tid på. Även om han i ett brev till sin far erkänner att hans skrivande nog varit lönlöst i detta hänseende, så säger han samtidigt att det är hans plikt att vaka över det på samma sätt som det är hans plikt att vaka över sitt eget liv. Även om vi idag har lite svårt för begrepp som ”plikt” så är det andemeningen i det han säger vi kan till oss. Det är nämligen friheten som står på spel. Att vara fri och självständig kan bara bli en verklighet om man har inflytande över sitt eget liv. Lever vi bara efter de böjelser, nödvändigheter och krav som påtvingas oss utifrån, ja, då är vi inte fria i ordets moderna betydelse. Hur charmigt är det inte att få agera enligt regler vi ger oss själva? Vem kan inte värdesätta en sömnlös natt framför datorn eller konsolen, även om dagen efter till viss del försvinner i ett trötthetstöcken? Att vaka över sitt skrivande eller sitt spelande, oavsett hur lite nytta vi kan hoppas få ut av detta, gör att vi liksom Kafka kan öppna dörrglipan till frihetens sfär.

För med rätten att erkännas som en fri individ följer normalt också skyldigheten att ge skäl för sina handlingar

Men trots allt detta så förblir den självpåtagna plikten mot skrivandet eller spelandet delvis en flykt, reträtt eller en tillfällig andningspaus från livet i övrigt. För med rätten att erkännas som en fri individ följer normalt också skyldigheten att ge skäl för sina handlingar. Varför då, undrar ni kanske? Jo, därför att våra skäl till varför vi handlar som vi gör också påverkar andras frihet – familjens och i breda termer också de gemensamma skäl vi delar med andra människor i samhället. I Kafkas fall, i hans sfär, skulle han nämligen tvingas övertyga sin far om vikten av det han gjorde, något han erkänner att han inte förmådde. Skrivandet blev i hans fall en form av överlevnadsprocess som var hans egen.

Men med denna vetskap om Kafkas liv kan vi idag göra denna livsprocess till vår egen och utvinna några insikter som gör oss starkare som människor. För min egen del blir denna insikt viktig när jag t.ex. möter ett gåtfullt ointresse eller en djup okunskap om och förakt för spelandet av spel.  Men det blir ännu allvarligare och ett större hot mot min frihet när jag ser en anklagande och nedmonterande syn på det jag väljer att hålla på med på min fritid. Och när spelandet hamnar i helt fel kontext, som i rättegången i Oslo mot en massmördare, ja då hissar jag röd flagg omedelbart.

V o i dToucher, som egentligen heter Michel, är forskare, resenär och egen företagare. Älskar böcker och spel. Kan läsa 5-6 böcker samtidigt men bara spela ett spel i taget. Om han skulle ha en hemsida skulle den heta www.villvaraclimber-pa-heltid-men-the-cashflow-is-a-little-slow-at-times.com. Lärde sig engelska i barndomen genom att ta på sig rollen som Dungeon Master i Advanced Dungeons & Dragons. Kommenterar ganska flitigt på Spelkriget, är Xbox-live-vän med SpelMalmer men har inte lyckats locka honom till flerspelarläget en enda gång.

Kommentarer

  1. Holmberg skriver:

    Har väntat lite med att kommentera för att jag ville läsa igenom en extra gång men jag måste säga att du sätter fingret relativt mitt på en stor del av min relation till spelandet.

    Både i form av flykten och i form av friheten. Att sitta uppe framför datorn sent på natten när de andra lagt sig och tiden är min egen är en tillbakablick på tider i livet då man saknade ansvar eller andra förpliktelser.

    Jag spelar inte så mycket multiplayer heller för då bryts illusionen av den där andra tillvaron. Då är jag här och nu igen tillsammans med andra och kan uppskatta andra sidor av spelandet men det fyller inte längre den där funktionen av paus från tillvaron.

    Jag kan också hänga upp mig på det där med behovet av att försvara vår hobby. Samtidigt som jag ogillar när folk inte förstår poängen med spelande så ogillar jag hur jag själv är dålig på att nöja mig med att förklara att spelandet helt enkelt ”är roligt”. Vi är djupt programmerade i nyttotänket och jag tror vi skulle må bra av att våga säga att vi gillar något helt enkelt för att vi får ut underhållning av det. Det behöver kanske inte alltid vara ”nyttigt” eller ”kulturellt”.

    Jag tror såklart att det finns mycket positivt att hämta i spelhobbyn men det är inte för nyttans skull som jag spelar. Det är för friheten, för flykten.. för nöjet.

    Så jag hoppas Kafka hade roligt ibland. Jag vet iaf att jag har roligt. Både när jag spelar och skriver.
    Holmberg bloggade nyligen: Lyssna på Radiogamer

  2. Frances skriver:

    Jag har alltid känt skuld för mitt spelintresse. Vänner och familj kan fortfarande få mig att skämmas för mitt intresse baserat på att DE inte förstår spelande. Men jag backar inte längre och jag gömmer inte denna del av mitt liv. Jag kanske skäms, men jag håller hakan högt och säger: So what? What is it to you?

    Jag försöker ibland förklara, försvara och inkludera. Jag försöker ge skäl för mina handlingar. Men på senare tid har detta minskat och jag ‘får’ skäl för mina handlingar genom att istället söka mig till de i min gemenskap som förstår mig och delar mitt intresse. Jag har valt att ha roligt.
    Frances bloggade nyligen: Dragon Age: The calling

  3. Pär skriver:

    Oj, vilket inlägg, mer sånt – gillas skarpt! Intressant med kommentarerna från både Holmberg och Frances, för jag känner så väl igen mig.

    Skuldkänslan, nästan skammen, över att hellre sätta sig och spela (alltid singleplayer) än att ”vara ute”, särskilt den här årstiden, är nåt som nästan alltid kommer över mig. Jag rättfärdigar det för mig själv med att det trots allt är ett mer aktivt deltagande än t.ex. film och böcker, men jag förstår egentligen inte varför jag ska behöva rättfärdiga det för mig själv?

    Knepigt. Jag skyller på uppfostran. Nä, stryk det, det är för fasen upp till mig själv! :)

  4. Michel skriver:

    Holmberg: Tack för att du kommenterade – mitt inlägg är ju delvis inspirerat av din användning av ordet ”egentid”. :) Du har helt rätt tror jag när du säger att vi är djupt programmerade i nyttotänkandet. Det är därför spelandet kan framstå som oproduktivt. Att spela spel är inte accepterat på samma sätt som annan underhållning, kanske just därför att det framstår som alltför privat och osocialt i jämförelse med att se på film tillsammans med andra. Därför måste vi kanske närma oss ”problemet” utifrån andra begrepp, som t ex frihet och möjligheten att hitta en privat sfär.

    Frances: Du har också inspirerat mig med din beskrivning av ”Skabbmorsan”, hon som blickat in i den spegel där man brottas både med det egna samvetet och andras förväntningar av hur man ska/bör vara som människa. :) För en social och utåtriktad människa kan spelandet vara mer problematiskt tror jag, men jag tror också att vi alla kan behöva få vila från att vara den människa vi är 90 % av tiden. Du hanterar ambivalensen bra när du väljer att ha roligt! Så brukar jag också göra.

    Pär: Tack för kommentaren och för att du tyckte om inlägget. Risken med att skriva det jag skrev är att jag inför ”risker” som andra inte nödvändigtvis möter. Men jag tror som sagt inte att jag är ensam och du visar ju också tydligt att jag inte är det. :) Jag tycker också att spelandet är mer aktiverande än tv t ex. Jag har slutat att titta på tv sedan länge just för att få möjlighet att ägna denna ”dötid” till att spela istället. Uppfostran ja, förstår din ambivalens. Men jag tycker du hanterar det väldigt bra genom att gå till dig själv. Det är aldrig för sent för att ha en bra uppfostran! :)

  5. Michel skriver:

    P.S. till Redaktörn – jag älskar bilden (och layouten)!

  6. Huruvida Kafka hade det roligt eller inte är väl diskutabelt, men det faktum att han stod upp för sin tro och gjorde något han fick ut något av – det är väl det viktiga i historien. Och det är starkt.

    En kamrat tyckte att han inte hade ”tid” eller ”ork” med saker som inte var ”användbara” (då rörande hobbies). Jag hävdade (kanske) lite snäsigt att en hobby aldrig kan vara oanvändbar, då det är något som (kanske) behövs för just avkoppling, för att stressa av eller för att distrahera en. Allting måste inte vara produktivt, vinstdrivande eller effektivt användande av tid.

    Ibland måste man få stänga av. Stänga in sig i sin egen lilla sfär. Fly undan. Som många andra skrivit använder jag spelandet till det. Och i en föränderlig värld där vi som individer har mindre och mindre kontroll över någonting, i synnerhet vår egen vardag, är det väl ganska skönt att kunna gå in i ett antal andra världar där vi har mer eller mindre full kontroll över händelseförloppen.

    Holmberg ovan ekar även min åsikt om flerspelarspel ganska väl – det bryter helt och hållet illusionen om att jag är i en annan värld och jag dras tillbaks till verkligheten med all dess skabbighet. Anonyma idioter som gömmer sig bakom skärmar och vrålar vulgäriteter får jag nog av i det dagliga livet, jag behöver inte utsättas för det när jag försöker besöka andra världar också.

    Att ‘spelande’ bär med sig skuldkänslor, skam och oförståelse är väl någonting som sakteligen börjat luckras upp. Det är ju långt mer socialt accepterat att spela spel nu än det någonsin varit. Även de som ”växte upp” och slutade spela spel efter Ice Climber-eran och som konstant pikat en om att man borde ”växa upp” och ”sluta löjla sig med leksaker” spelar ju i allt högre utsträckning spel på Facebook och sina smarta telefoner.

    Huruvida det är en vinst, revansch eller upprättelse är jag kanske lite kluven till. Att begreppet ‘nörd’, ‘geek’ och ‘tönt’ blivit socialt accepterade och numera bär en ”positiv” mening har jag väldigt, väldigt svårt att förlika mig med. Det är en alldeles för stort paradigmskifte för att min hjärna ska kunna hantera det på ett rationellt sätt.

    Att ett begrepp som under 80% av min livstid riktats mot mig med hat, förakt och med negativ mening plötsligt ska få en positiv innebörd och är något andra är stolt över att vara är svårt att förlika sig med.

    (Japp, jag gick lite off-topic. :D )

  7. Michel skriver:

    Fredrik: Du gick inte alls off-topic, tvärtom, spot-on som du brukar. Det här med nörd är ju lite roligt, det finns t o m ett nytt ord för att beskriva den som fejkar sig till sin egen nördighet för att få sola sig i glansen = Fnörd! Jag tror det finns grader i nördigheten som snart kommer att upptäckas.

    Jag har valt att tro att Kafka också hade roligt. Visst, hans sjukdom (han led av sviterna efter tuberkulos) och hans relation till sin far t ex gjorde ju livet svårt för honom. Men han uppvisar en stor portion humor i det han skrev, trots att han behandlade svåra ämnen som ”skuld”. Det är emellertid synd att han inte fick uppleva sina litterära framgångar.

    Du beskriver fint tycker jag om nödvändigheten att få fly till sig själv ibland, och att spelvärlden kan vara en bra plats för att möta sig själv på riktigt. :)

    Ett litet passus: Har följt lite av diskussionerna och konklusionerna i rättegången mot massmördaren i Oslo. Igår yttrade sig en av psykiaterna och sa bland annat: ”Jag är helt säker på att spelvärlden kommer att prägla psykiatrin framöver”.

  8. Ina skriver:

    När jag läser sånahär texter på bloggar blir jag lite ledsen. Inte för att texten är dålig på nåt sätt, nejnej. Utan för att blogginlägg ska man gärna kommentera, det blir nog alla blogginläggskribenter mycket glada av. Men jag har ju så svårt för att kommentera den här typen av texter.
    Sånt här vill jag läsa i våra svenska speltidningar istället för i bloggar (där jag föredrar ”enkla inlägg”). Då behöver jag inte kommentera och känna mig dum ;D

    Alltså: Bra text. Tjohej.
    Ina bloggade nyligen: Avklarade spel – vecka 24

  9. Michel skriver:

    Ina: Tack för kommentaren! :) Jag förstår faktiskt vad du menar. Jag kan också hålla med dig om att texten ovan är lite besynnerlig för att finnas på en blogg. Men jag tror att en spelblogg kan innehålla både det ena och det andra utan att förlora fokus på spelandet.

    Sedan att rätten att kommentera också kan upplevas som en skyldighet är ju en uppfattning jag själv underblåst just på denna blogg för ett tag sedan. Förlåt, Ina! ;)

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost