1
Snabbinlägg av Joakim

När en tuff kamp blir en fest

Det var i runda slängar ett och ett halvt år sedan Assassins Creed: Brotherhood landade på hyllorna här i Europa. Inte direkt en evighet sen men med tanke på takten som Ubisoft prånglar ut spel i serien ligger jag ändå efter. Det är befriande. Befriande att ta spel i sin egen takt. Jag jobbar på att komma dit. Klara av ett spel i taget.

Har man som jag haft ett längre uppehåll eller om man skulle vara en helt ny spelare så gör Ubisoft det inte enkelt att bara plocka upp ett spel ur serien. Inte nog med att spelen grundas på en minst sagt konspiratorisk grundhistoria så är spelet så fullt med innehåll att man baxnar, det är helt enkelt för mycket att göra. Precis som Fredrik anser jag att det blir överväldigande. Det skapar en obalans i spelet som gör tröskeln allt för hög. Om jag som varit med från början av serien – och som älskade det avskalade – får kämpa mig igenom de inledande tio timmarna, hur känner då inte en stackare som hoppar in som helt ny i den här delen? Nej Brotherhood bjuder inte upp till någon enkel dans.

När de tio timmarna är över och man sakta men säkert ser ett slut i alla sidouppdrag – sidouppdrag som man visserligen inte behöver göra men som om man vill ha hela upplevelse bör göra – ja då växer Brotherhood ut till en fest. När historien inte lunkar på utan blir intensivare, när jag kan njuta av det visuella utan att känna ångesten över allt som ”måste” göras.

Jag som varit i Rom blir mäkta imponerad över detaljrikedomen på stadens mest kända landmärken. Visst jag promenerat runt i Coloseum och bara det är mäktigt men att få möjligheten att sitta högst upp på samma byggnad och blicka ut över 1400-talets Rom är något speciellt. Jag vill påstå att Assassins Creed-spelen tillsammans med GTA IV och Red Dead Redemption är generationens mest imponerande sandlådor.

Slutligen har vi den där lilla detaljen med att avsluta ett spel. Brotherhood levererar ett av de mer kryptiska ”vad fan hände nu”-slut som jag upplevt. Nej inte på det där dåliga sättet man kan göra det på likt Mass Effect 3 utan här pratar vi om ett slut som fick mig att köpa Assasains Creed: Revelations direkt och som får mig att längta till Assassins Creed 3 nu i höst.

Kommentarer

  1. Michel skriver:

    Jag blev imponerad av Assassins Creed (men blev oerhört störd på alla de fantasilösa, repetitiva momenten som nästan fick mig att bojkotta 2:an), jag föll pladask för 2:an (men höll på att gå under av alla sidouppdragen, särskilt de som bara handlar om att hoppa omkring på hustaken och hitta saker). Pusslen i 2:an var något av de roligaste jag gjort i ett sandlådespel. Lite som att läsa Umberto Eco:s ”Foucaults pendel”. De som inte spelat det här spelet – spela tillsammans med någon! Spelet är ju dessutom så vackert att den som tittar på har lika roligt som den som spelar. Glöm inte Amaronen!

    Men sen hände något – 2 nya spel i historien kom med kort varsel och jag har inte spelat dem än. Flerspelsläget behövde i alla fall inte jag. Jag skäms inte, inte ännu i alla fall.

    Jag tror du är en motsträvig completionist Joakim! Jag känner igen mig själv, det är en egenskap som är bra ibland, sämre ibland. Den kan förstöra en spelupplevelse om man inte kan behärska sig.

    De historiska miljöerna är fantastiskt väl utarbetade och i tvåan fick man dessutom mer information om både byggnader och människor (därför att man vet mer om den senare historien helt enkelt). Det enda som saknas i idyllen är stanken från avfall och träck i gränderna, lusten att fly från värmen i folkträngseln och alla ropen från försäljare på marknaden, den kväljande lukten från ruttnande tänder hos mannen du just talade med…

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost