Dragon Age: The Stolen Throne
11

Dragon Age: The Stolen Throne

Jag har återigen fått uppleva Ferelden genom boken Dragon Age: The Stolen Throne. Man skulle kunna tro att detta är berättelsen om Kung Maric och hans trogna anhängares kamp för att ta tillbaka Ferelden och störta den tyrannkung Orlais placerat på tronen. Men även om detta är vad som händer i bakgrunden så är detta egentligen berättelsen om ett triangeldrama, lojalitet, förräderi, plikt och kärlek.

Detta känns troget BioWare

Historiskt utspelar sig händelserna trettio år innan Dragon Age: Origins och kompletterar väl den lore vi får genom spelet. Ferelden är under ockupation av det Orlaisiska Imperiet och rebelldrottningen har blivit lurad i en fälla och mördad. Fereldens folk är splittrade och förtryckta. Prince Maric är den man som måste samla och ena följare och köra ut den ockuperande makten. Men det är en osäker ung man och alla odds är emot honom.

Händelserna följer prince Maric som tillsammans med sin trolovade Rowan Guerrin och den fredslösa Loghain kämpar för att hålla sig ett steg före Orlais och stärka Fereldens rebellarme. Boken är full av action och berättelsen spännande, med några inslag som jag kan se utspelas i ett Dragon Age spel. De strider och bataljer som utspelas är inte direkt vassa och häftiga utan mer avbrott väl utplacerade för att hålla tempo. De stora slagfält, som vi som kan vår lore förväntar oss, skummas över och ignoreras.

Det är känslorna och relationerna som har den mest framträdande rollen

Däremot så är det känslorna, relationerna och den personliga utvecklingen som har den viktigaste och mest framträdande rollen. Detta känns troget BioWare. En historia som gör mig påmind om de klassiska engelska sagorna utspelar sig. Det finns olika sätt att älska en människa på och vi får känna på dem här. Kärleken som är lojal, kärleken som är passionerad och kärleken som är en plikt. Kärlek mellan partners, kärlek till en vän och kärlek till en ledare och land.

Det jag älskar mest med denna berättelse är hur Marics syn på sig själv och hur andras syn på honom presenteras. Maric är en väldigt osäker ung man men andra ser honom som otroligt karismatisk och kompetent. De följer honom inte enbart av lojalitet mot hans släkte utan även för att han inspirerar och leder. Författaren David Gaider har verkligen lyckats få mig att känna att vi får följa händelserna genom olika människors perspektiv och jag får en perfekt trovärdig upplevelse.

Detta är inte en bok för dig som vill bygga upp lite lore innan du tar tag i spelet. Det är en bok som komplement till de som älskar Dragon Age och världen och som vill ha mer lore. Det är en bok för Dragon Age fans, som är förlåtande läsare och som bara vill ha lite mer av allt de känner till och älskar. Som fristående novell så har boken många brister och det är långt ifrån ett mästerverk. Jag har precis haft en period då jag läst en hel del skräp och då blir denna bok i jämförelse riktigt tillfredställande. Jag har fått min Dragon Age-abstinens tillfälligt mättad.

Kommentarer

  1. Michel skriver:

    Jetlag, sömnlös och törstig efter Spelkriget kommer jag hem till Sverige. Jag möts av en text av Frances som har 0 kommentarer! 0! Jag blir uppriktigt ledsen! Kanske är Twitter på väg att döda bloggen som fenomen i alla fall. Snart kommer fem rader ord eller en mening längre än 10 ord betraktas som en ogenomtränglig vägg av text. Är det så vi vill ha det?

    Frances är en fantastisk skribent. Ni andra läsare som också tycker det, skriv det här! Om ni tycker att hon inspirerar er, så skriv det nu! Om ni tycker att hon gör fel saker, skriv det här.

    Frances, vad kul att du har läst de här böckerna och vill berätta om dina upplevelser! Jag har inte vågat läsa böckerna själv, om jag ska vara ärlig. Kanske är jag inte lika förlåtande som du när det gäller böcker (lol)! Jag är egentligen som du, jag kan läsa både det ena och det andra. Men om du kände mig skulle du skratta. Du skulle säga att jag är en snobb som försöker skydda mig från dålig litteratur. Du skulle säga att det inte går att skydda sig från dåliga influenser. Kanske skulle du också säga att du är ett bra exempel på det. Du skulle heller aldrig låta mig glömma att jag på 80-talet gick omkring med en T-shirt som sa: ”Kafka hade inte heller så roligt”.

    Trots det, så tycker jag att du på ett bra sätt visar hur svårt det är att jämföra litteratur och spel. Men du beskriver relationen bok och spel jättebra. Du är förlåtande till boken därför att du älskar spelet (Dragon Age). Boken är sekundär, i det här fallet. Varför? Jo, därför att du skulle kunna skriva boken bättre själv! Varför tror jag det? Därför att du, som du skriver (The Silent grove), egentligen inte vill riskera att dina vänner i berättelsen kan leva vidare utan dig. Kanske är du lite narcissistisk (inget fel med det, lol), men du förmedlar ju det viktigaste – fantasins betydelse.

    Men frågan är om boken behövs i det här fallet? Jag kan ju inte svara på det, eftersom jag inte läst böckerna?

    Ett bra spel behöver sällan ytterligare stöd utöver spelupplevelsen, tycker jag. Men en dålig bok kan behöva en bra spelupplevelse. Om jag får välja en bra spelupplevelse framför en dålig läsupplevelse, så väljer jag det tidigare.

    Om jag får välja skulle man göra bra läsupplevelser till bra spel. Men det kommer vi nog aldrig att få se i en värld där de bästa spelen anses vara de som säljer bäst.

    Men jag är glad att du fått din Dragon Age-abstistens mättad, det har tyvärr inte jag fått. Jag väntar inte ens på en dlc som väl knappast kommer? Under tiden läser jag Cloud Atlas, av David Mitchell.

  2. Holmberg skriver:

    En snabb fråga är om det här också är något man bör ha spelat igenom Dragon Age II för att ha ordentlig glädje av?
    Holmberg bloggade nyligen: Dragon Age: The Stolen Throne

  3. Frances skriver:

    Michel, välkommen tillbaka. Har du klättrat? :) Nu kommer jag aldrig låta dig glömma din Kafka t-shirt. ^^

    Än en gång är detta mitt sätt att få mer. Mer lore och mer värld. Det finns få spel jag har ett sånt behov av att få mer av. Dragon Age kommer jag aldrig få nog av. Baldur’s Gate kommer jag aldrig få nog av. Fallout kommer jag aldrig få nog av. Jag kommer ta allt som serveras även om det är skit, för jag kan inte få nog.

    Tack för allt fint du säger om mig. :)

    Holmberg, detta är en prequel till Dragon Age Origins. Så nej, du behöver inte ha spelat DA2.
    Frances bloggade nyligen: Dragon Age: The Silent Grove

  4. Jag håller med helt i påståendet ‘Det är en bok som komplement till de som älskar Dragon Age och världen och som vill ha mer lore‘ då de båda första böckerna (ej läst den tredje än) egentligen är ganska miserabel dussinfantasy rent språkligt. Det är snudd på mer förutsägbart och klyschigt än Devid Eddings.

    Men Gaider lyckas trots allt finna sin egen lilla hörna. De bygger ut Dragon Age, den senaste ‘blighten’ och de karaktärer man stöter på i spelen på ett schysst sätt. Jag läste både Stolen Throne och The Calling mellan Origins och Awakening och jag ‘tror’ det är rätt sätt att göra saker på. The Calling och Awakening hänger ihop hyfsat snyggt. Eventuellt får man lite dåligt samvete av att läsa Stolen Throne beroende på vilka val man gjort i Origins. Eventuellt. Vissa karaktärer målas ut betydligt mer flerdimensionellt i boken iallafall.

    Utan tidigare kärlek eller respekt för karaktärerna eller världen tror jag inte man får ut särskilt mycket av böckerna. Ska bli intressant att dyka ner i tredje boken. Behöver bara ta mig igenom Bioshock-boken först. Den har legat och väntat längre. :-)

  5. Dodo skriver:

    Jag har köpt denna boken för ett bra tag sen (1 år?) och läste början och tröttnade ganska fort. Jag hade läst The Calling precis innan och den gillade jag verkligen. Men TST var svår att komma igång med. Får se om jag orkar göra det i framtiden, DA2 var tyvärr en grym besvikelse i mina ögon, och då blir svårare att köpa kringprodukter och känna samma glädje eller glöd.

    Nu blir det att läsa lite trevlig D3 lektyr istället :)

  6. Michel skriver:

    Tack Frances, och ja: men nu är jag trött på snö och is för den här säsongen. Nu vill jag ha sommar och gå barfota! Jag förstår känslan av att vilja ha mer, att inte vilja släppa taget om karaktärer och miljöer helt. Jag ska nog försöka hitta nåt ex till hängmattan i sommar. Tack också till Fredrik för tipsen.

  7. Michel skriver:

    Efter en liten snabb undersökning av Twitter (via Spelkriget) inser jag att jag har rätt när jag tror mig veta skälet till spelbloggarnas död i Sverige, lol eller inte. Det är en liten värld, och Twitter gör den ännu mindre. Adieu Spelkriget. explewd/Fredrik – din blogg blir det nästa offret för creepy me, muwahahahahahahaha… :) , lol.

  8. Frances skriver:

    Fredrik, jag har inte spelat awakening ännu, men läser the calling nu. :)

    Dodo, jag är nu mitt i the Calling och tyvärr är den inte alls lika bra enligt mig som The Stolen Throne. Mer om det i ett kommande inlägg. :)

    Michel, Jag har alltid undrat om du fanns på Twitter. Hojta till när du skapar ett konto. :-D
    Frances bloggade nyligen: Dragon Age: The Silent Grove

  9. Michel skriver:

    Frances: Twitter verkar ta så mycket tid från annat! Jag avslutade mitt FB för länge sen av just den anledningen och kan nu ägna mig åt att köpa deras aktier istället. Men visst hojtar jag till. :)

  10. Ina skriver:

    Det här är den typen av berättelser jag gillar (alltså motsatsen till den där serien ;D). Här får man mer utan att det känns fel eller opassande för ens egen story… det sker ju innan! :D (berättelser kan bli bra även om de sker samtidigt eller efter, bara man gör det snyggt. hehu).

    Det var rätt längesedan jag läste denna bok, men jag minns att jag älskade den. Slukade både denna och andra boken på rekordtider. Omnomnom.

    ”Som fristående novell så har boken många brister och det är långt ifrån ett mästerverk.”
    Jag är en såndär som aldrig ser sånt här. Tänker inte på det, letar inte efter det, känner inte efter. Alla och inga böcker är mästerverk för mig. Alla böcker är böcker och jag läser dem alla på samma vis och ser inte på dem olika för att de är skrivna på olika vis osv. Antingen är de intressanta eller så är de ointressanta. Ignorance is bliss. :D

    Nu måste jag läsa om böckerna och skaffa tredje. Tack för att du med denna text fick mig peppad på att läsa om!

    ”Frances är en fantastisk skribent”
    Japp! Det är alltid lika kul att läsa Frances nörderier <3
    Ina bloggade nyligen: Guild Wars 2 Stresstest

  11. Frances skriver:

    Ina, tack. :)

    Den tredje boken är SUPAH! Jag slök den på ett dygn. Ska väl skriva om den också. Hm…
    Frances bloggade nyligen: Zombies, Run!

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost