Storspel saknar kärlek!
8

Storspel saknar kärlek!

Tvåtusensju.

Fem år sedan alltså. Det var då Phil Fish påbörjade sitt skapande av Fez. Om han sedan har varit helt ensam i skapandeprocessen under de fem åren som passerat låter jag vara osagt men en kompanjon som alltid varit med honom de gångna åren är kärleken. Kärleken för produkten han skapar.

Phil Fish har under dessa fem åren lagt ner sin själ och sitt hjärta i projektet Fez, det märks. Från att jag startar upp och börjar vrida och vända på världen i sann Paper Mario -anda så strålar kärleken ut genom televisionen och in i mitt hjärta.

Kärleksöverföring.

Insikten som kommer över mig när jag spelar Fez är att ett spel gjort med så mycket kärlek behöver inte vara perfekt. För Fez är inte perfekt. Det finns buggar, det är gigantiskt på ett Metroid sätt som jag annars hatar men som ändå fungerar i Fez. Då varje ny bana jag kommer till skjuter ytterligare en liten pixelpil in i mitt redan förälskade hjärta så förlåter jag.

Vad som också blir tydligare efter mitt besök i Fez men också i spel som Journey, Braid eller för den delen Limbo är hur de mindre produktionerna fängslar mig betydligt mer än de stora så kallade trippel-A titlarna. De med gigantisk budget. Grafik är inte allt. Framför allt saknar dessa gigantiska projekt det essentiella, enligt mig, kärleken.

Visst, jag ska inte vara enkelspårig. Det finns självklart även storspel där känslan av genuin kärlek till spelskapandet skiner igenom. Red Dead Redemption är ett sådant. Alan Wake, Mass Effect 1 eller varför inte Brütal Ledgend kan också nämnas i samma andetag. För att nämna några.

Problemet är, tror jag, att i många storproduktioner idag är antalet involverade så stort att om inte majoriteten av utvecklarna känner starkt för produkten de utvecklar kommer slutprodukten sakna, ja ni gissade rätt. Kärlek.

Slutprodukten må vara hur välpolerad som helst, rent tekniskt kanske till och med ett mästerverk men ändå saknas den där sista lilla pusselbiten. Den bit som försvinner när spel går från att vara något att brinna för att skapa till att vara pengar ut, pengar in.

Tråkig matematik som när Call of Duty nummer fem utvecklas för att det är ”easy money” istället för att satsa på det där lite mer riskabla. Ja listan på denna typ av projekt kan göras lång. Visst har jag förståelse för att utvecklare och utgivare tar den enkla vägen, pengar är alltid pengar. Jag hade bara önskat att samtidigt som de säkra spelen utvecklas hade man kunnat vara lite mer vågad.

Ett exempel är EA och Dice. Det satsades på Battlefield 3, ett spel som troligtvis var enkelt att motivera utvecklingen av. Ett spel som såhär med facit i hand genererat mängder med pengar in. Varför tar man då inte en portion av dessa och chansar lite? Vågar sig på något nytt. Tyvärr blir det troligtvis inte så. Låt oss gissa att Dice släpper något som har med Battlefield att göra även nästa gång och inte Mirrors Edge. Inte speciellt vågat.

Men åter till Fez, Phil Fish och kärleken. Han och övriga små spelutvecklare har i dag ersatt 80-talets Nintendo för mig. Den tidsepok då Nintendo med små medel gjorde spel som strålade kärlek istället för att räkna hem pengar. Det är hos män och kvinnor som Phil Fish som spelvärldens framtid finns. Det är där risktagandet finns men framför allt, där finns kärleken.

Kommentarer

  1. Jonas Mäki skriver:

    Förstår vad du menar och håller åtminstone delvis med. Det finns många riktiga kioskvältare med producenter som är så passionerade man man hänförs av att bara lyssna på dem. Lyckligtvis måste man inte välja och trots att jag själv främst spelar just småspel av samma slaf som Fez, så är det sannerligen inte fel att spendera en kväll framför Call of Duty heller.

  2. V o i dToucher skriver:

    Som kärleksambassadör på Spelkriget gör du ett fint jobb. Liten kärlek är bättre än ingen alls. Och jag håller med om matematiken. Kanske det är lika bra att Dice säljer rättigheterna till Mirror’s Edge till någon av oss så kan vi fortsätta spelserien! Tyvärr verkar de vilja sitta med Faith som en liten docka att ta fram då och då för att visa att de minsann kan göra annat också, om de vill, om de får, om de kan, om de vågar, om de orkar, om de har tid, om de har råd, om de brann tillräckligt för projektet, om de lyssnade mer på spelarna…

    Mirror’s Edge 2, powered by Spelkriget & Amarone! Jocke (kärlek), Frances (sex), Fredrik (grafik), Holmberg (äventyr!). Kan inte bli bättre tycker jag. Fiolerna kan alla älskarna av Faith stå för, tillsammans. Jag kan bistå med Amaronen.

  3. Joakim skriver:

    Jonas: Jag tvekar inte att det finns många producenter som är passionerade över sina storspel. Frågan är bara om de 200 som sen sitter och gör spelet är lika övertygade eller om det bara är ett jobb för dem.

    Men jag håller med dig, man behöver inte välja och storspel har sin härliga charm de också. Dock blir jag oftare berörd av mindre spel på något konstigt sätt.

    Void: Din teori om DICE och Faith som docka känns inte helt dum. Amarone är fan inte illa, vi kör Dice vi tar över!

  4. Holmberg skriver:

    Intressant text som jag verkligen kan relatera till själv. Som jag skrev till dig på Skype så är det här en av de stora anledningarna att jag trivs så vid min PC.

    Du nämner Braid, Limbo och Fez vilket ganska precis innebär 1 spel varannat år. Det kommer såklart några fler än så även till konsoller men på PC-marknaden släpps hela tiden mängder av spel som är skapade av små team med små budgetar och stor passion. Och det är ett härligt fält att vandra runt i.

    Det är klart att det kan vara en häftig upplevelse att sätta sig framför ett välsvarvat AAA-spel och låta sig hänföras. Men ska sanningen fram så är det väldigt sällan jag upplever att budgetskillnaden representeras i motsvarande skillnad i upplevelse.

    Men som också sagt så finns det ju inget som behöver betyda att det ena utesluter det andra. Det är ju en fantastisk tid för spel nu egentligen där det kommer flera stora AAA-titlar och mängder och åter mängder med små spännande indie-titlar.
    Holmberg bloggade nyligen: Förhandstitt: Crusader Kings II

  5. Ina skriver:

    Funderat i ungefär samma banor, speciellt för ett par dagar sedan då jag skulle kolla upp en sak om thatgamecompany. Under http://en.wikipedia.org/wiki/Thatgamecompany#Philosophy hittade jag mycket intressant. Källan till ”Chen does not intend for Thatgamecompany to make ”big budget blockbuster games”, as he believes that the financial pressure would stifle innovation.”
    gav mig ännu mer: http://www.gamesindustry.biz/articles/the-beautiful-game

    Mycket vettiga tankar och åsikter från den mannen. Tror Malmer skulle gilla honom :D

    Det är mest småspelen som gripit tag i mitt hjärta, även om det finns en del undantag också… färre på senare tid dock. Det känns som att det fanns fler storspel med riktig känsla förut, och nu glider det mer och mer isär. Eller så är det bara nåt jag fått för mig.

    Med det sagt är det inte alltid djupa känslor jag VILL ha från mina spel, så världarna får ju gärna samexistera :D Men visst, mer känslor får definitivt plats.

    Men…
    ”Det är hos män och kvinnor som Phil Fish som spelvärldens framtid finns.”
    Det hoppas jag verkligen inte för jag vill se respekt och spel på PC. ;P
    http://www.neogaf.com/forum/showthread.php?t=465642
    http://www.neogaf.com/forum/showpost.php?p=35776638&postcount=87
    Ina bloggade nyligen: Ett inlägg om Journey

  6. Jag är inte säker på att det (bara) handlar om kärlek.

    Snarare tror jag det handlar om rädsla, en brist på vision/er eller en alltför hög vilja att kompromissa med sina idéer och ideal.

    För att låna en populär politisk slogan: ”Alla skall med. Så enkelt är det.”

    Det finns varken tid, råd eller möjlighet att inte ”kunna” nå ut till en så stor målgrupp som möjligt. Rädslan för att råka exkludera spelare på grund av [inbillade faktorer 1-97] är för hög, och viljan att göra Ett-Spel-Som-Passar-Alla resulterar allt som oftast i ett tandlöst spel som egentligen inte passar någon särskilt bra. Motsvarigheten till en bombastisk sommaractionfilm utan direkt substans, kärlek eller tuggmotstånd.

    För många inblandade kockar gör inte en gastronomiskt awesome soppa. Det är betydligt svårare att få ett team på 300 personer att brinna för ett projekt än vad det är att elda upp ett tiotal människor ordentligt. Särskilt när ingen enskild medlem i teamet längre kan överblicka vad slutprodukten ens är, eftersom arbetsuppgifterna är så vansinnigt specifika i dessa stora produktioner och stora teams.

    (Att som artist brinna för, och känna kärlek för, handmodellerade och vältexturerade soffor är kanske svårt utan förståelsen för hur viktiga de är i Resistance 3.)

    Kärleken finns nog där fortfarande, men eventuella unika eller utstickande drag har sandpapprats ner eller gömts bakom en för välputsad fasad.

    Det Fez, Journey och för den delen Bioshock/Mirrors Edge/Demon’s Souls/Dark Souls/Batman: Arkham Asylum/m.fl påvisar är att en konsistent kreativ vision kombinerat med mod, en ovilja att kompromissa med sina idéer och ideal (och kärlek) kan bära frukt.

    Naturligtvis kommer det aldrig sälja lika bra som Modern Warfare. Precis som ingen välproducerad, smart indiefilm ens kan komma i närheten av samma biosiffror som Michael Bays senaste blockbuster.

  7. Robert skriver:

    Att grafik inte är allt ter sig ganska så självklart i en tid där facebookspel och mobilspel dominerar marknaden. Det är mot de här plattformarna som jag nu tror att vi får vända oss ifall vi vill att spel med hjärta ska slå igenom, nämligen på ett format som en majoritet har tillgång till. Lättillgänglighet är det nya inne.
    Robert bloggade nyligen: Tillbakablick v. 14, 15 – Påsk

  8. Spel-Malmer skriver:

    Jag tycker nästan jag ser en trend att många förväxlar hjärta med gullig retrografik och bra soundtrack. Liksom ett ”härligt” spel som peggle är ju egentligen inte så mycket mer än yta.

    Jocke säger att grafik inte är allt. Väldigt många småspel som hyllas tycker jag framför allt hyllas för just sin presentation mer än dess manus eller spelvärld. Det är adorable eller retronostalgiskt. Färgglatt och med fantastisk musik. Men en emotionell scen i ett storspel (ja det finns massor med sådana) är inte det mer djup i den?

    Jag säger inte att det inte finns hjärta i småspel. Jag säger att den finns i massa storspel också, och den saknas i båda två. Det är lätt att förväxla skön presentation med hjärta.
    Spel-Malmer bloggade nyligen: Kärleken till storspelens storspel

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost