Det är jag som är den
9

Det är jag som är den

Ibland då och då hör man i podcasts eller läser i bloggar och forumposter hur folk ojar sig med kommentarer som ”Vem fan köper ett spel som Black Ops till en 13-åring?” Det går såklart att byta ut det mot valfri ålder under 16 och vilket FPS-spel som helst men det väsentliga är just frågeställningen ”Vem fan…?”. För varje gång frågan ställs så tänker jag för mig själv: ”…men det är ju jag…” För det är det. Men jag vet inte egentligen om jag verkligen är så nöjd med att vara den.

Precis som med mycket annat i livet är jag lite ambivalent inför det här med lämplig ålder. Jag tror helt enkelt inte riktigt det går att sätta en siffra på när man är mogen att spela vissa spel. Alla utvecklas mentalt i olika takt och hos en och samma specifika person så mognar olika sidor av personligheten i olika takt. En 13-åring kan vara ett litet barn en dag när hon inte får det spelet hon vill ha eller hon kan vara mogen och avstå spelet för att få råd till något dyrare en annan dag. Möjligheten att en person är olämplig att uppleva ett spel eller en film kanske ökar ju yngre den är men det måste i slutändan avgöras av någon som står personen nära.

Sen är jag dessutom lagom skeptisk till om det verkligen är så hemskt med de där våldsamma FPS-spelen. ”Våldet är så grafiskt och realistiskt” brukar det ju heta men i min erfarenhet så brukar tydlighet bara minska den egna emotionella investeringen i det man ägnar sig åt. De riktigt otäcka skräckfilmerna är ju de där man inte får se det onda. Det är osäkerhet och ovisshet som är oroande och det som gör att vi engagerar en del av oss själva i att ”hjälpa” upplevelsen.

När jag var liten spelade jag till exempel ett krigsspel som hette Commando Libya och som i dagens mått antagligen inte ens kan sägas föreställa människor. Men i mitt huvud var dom människor lika mycket som soldaterna i Battlefield 3 är människor för 13-åringen här hemma. Kanske mer till och med för det var jag själv som applicerade mänskligheten på de små bruna pixelklumparna. Dessutom gick bonusbanorna ut på att man skulle skjuta ner fångar som stod längs en vägg, vilket känns mer diskutabelt än grafiken i moderna krigsspel.

Så nu låter det säkert som att jag är rätt nöjd med att vara den som köper Black Ops till en 13-åring men det är faktiskt någon annanstans skon klämmer. Det känns nämligen som att jag blivit påtvingad min inställning i den här frågan. Precis som i så många andra moderna familjer så finns det nämligen föräldrar utanför den vanliga hembilden som fattar beslut om vad som är lämpligt på egen hand och kvar står man bara med valet att envist förbjuda det som är tillåtet varannan helg eller att tillåta det själv också.

Hos oss valde vi att tillåta det och istället försöka jobba för att avdramatisera våldsamma/otäcka spel och filmer istället för att det skulle bli något förbjudet och spännande som skulle upplevas i hemlighet i det skydd av det andra hemmet. Jag tror det är en fungerande lösning och jag tror 13-åringen har koll på att våld är dumt även om han spelar Battlefield ibland på kvällarna.

Antagligen hade det fungerat liknande här hemma om vi fått bestämma”själva” också men det grämer mig att inte veta. Det här med spel skulle ju vara min grej. Mitt område där jag skulle komma med insiktsfulla och väl genomtänkta inlägg i uppfostran för omväxlings skull. För ärligt talat så är uppfostran lite som att skjuta från höften. Man får ingen förvarning om vilka ställningstaganden som ska tas innan det är dags men just när det gällde spel och lämplighet så visste jag ju så väl att det skulle bli en fråga men istället för att få ta itu med hela situationen så blev man inträngd i ett hörn och fick försöka göra det bästa möjliga av det.

Om det blev bra eller dåligt får man väl aldrig veta men nu när ni undrar vem det är som köper våldsspel till barn så vet ni. Det är jag som är den.


Kommentarer

  1. Henrik Blomgren skriver:

    Enkel lösning: Sitt med barnen när de spelar/kollar på film med åldersgräns. Förklara att det inte är ”riktigt”.

    Det funkar liksom. Så jag blev uppfostrad. Att kolla på Predator när man är en 6år i sällskap av föräldrar blir inte lika stark reflektion som om jag kollat på den själv. Precis som du säger är det ”ok” att kolla på sådana filmer och man dramatiserar det inte som att det är förbjudet och spännande.

    Jurassic Park på bio. Med föräldrar och man kom in trots att man inte hade åldern. Mardrömmar om klickande klor i golvet utanför rummet efter att ha sett Velociraptorerna följde. Men det kunde varit värre.

    Realism i spel är ett intressant ämne. Forskare säger att det påverkar, forskare säger att det inte påverkar. Ingen tycks veta riktigt hur läget är ställt. Jag tror att precis som med media/nyheter att om man utsätts för det tillräckligt länge så börjar man att bry sig mindre och mindre om det.

    Oavsett om det är våld i form av ett spel där man brutalt slaktar vad som ser ut som människor eller om man hör att nu har tusentals människor förlorat livet i en viss händelse. Rince and repeat under 18år och du har möjligheten att inte reagera alls på våld. Behöver inte bli så, möjligheten finns.

    Så jag är splittrad. Jag är övertygad om att TV-spel beroende på innehåll påverkar oss mer eller mindre. Samtidigt om man sköter det på ett bra sätt så behöver inte TV-spel och dess inverkan vara något negativt.

    Jag vill också tro att det är en stor skillnad på att utföra de handlingarna som du beskrev Holmberg i taskigt 2d 8bitars grafik och den storslagna realism som vi har idag. Jag gissar att du inte spelade i första-persons-vy heller när du sköt fångar som stod uppradade vid en mur?

    Men nu känns det som att jag glider åt olika håll så jag avslutar här. Bra intressant text.
    Henrik Blomgren bloggade nyligen: Kärlekspar: De som hjälpte mig att älska

  2. Joakim skriver:

    Jag är också den som är den, till viss del. Skjuta på människor går bort för Saga är för ung för det. Samtidigt har hon inget intresse för det heller så det är skönt. Viktigast tycker jag det är att man pratar med sina barn och förklarar vad som är rätt eller fel snarare än att stirra sig blind på en åldersgräns.
    Joakim bloggade nyligen: Det är jag som är den

  3. Jonas Mäki skriver:

    Håller med. Med ett par kärleksfulla och omhändertagande försäldrar brukar det i slutändan gå rätt bra i livet. Det är när spelen blir en ersättning för just det som det brukar gå snett. Men då hade det å andra sidan förmodligen gått fel oavsett Call of Duty.

  4. Frances skriver:

    Jag kommer säkert bli den som är den. Jag tycker det är viktigare att vara tillsammans med mitt barn och upplysa om verklighten vs fantasi. Mitt dilemma just nu är vad min fyraåring får SE mig spela. Jag spelar nästan aldrig när mina barn är vakna men en av de få gånger detta har hänt såg hon mig döda en drake i DA 2. Hon pratar fortfarande om det och tycker det var jätteroligt. Jag tror jag kommer låta henne vara med och bestämma om ett till två år när jag spelar RPGs så länge det är monster jag köttar och inte människor.

    Framtiden får utvisa vad jag kommer låta henne spela. Men en sak är säker, vad hon än spelar kommer jag avdramatisera spel-grejjen (det får inte bli något förbjudet och spännande att upplevas i hemlighet) och se till att jag har koll på vad spelen innehåller så vi kan prata om det.

    MEN, jag kan också se att jag kommer förbjuda vissa spel om jag anser att de har fel innehåll, men då är det MITT val och ingen åldersgräns som någon annan satt. Detta kan även innebära att hon inte får spela spel med rosa fluffig ”tjejer ska bara stå i köket och föda barn”-propaganda utan istället får hon döda zombies och rädda världen som en riktig tjej kan göra.
    Frances bloggade nyligen: Bioshock: Rapture

  5. Robert skriver:

    Jag har ingen 13åring än, men jag tror nog att mina barn kan klara krigsspel vid den åldern också. Problemet ligger nog i att låta för små barn spela sådana spel och är man inte mogen för det så kan barn till exempel avdramatisera krig till något kul irl också. Det är en hårfin linje som (precis som du skriver) är upp till varje enskild förälder att hitta. Alla är ju som sagt olika. Men när en 5åring sitter och spelar skräckspel och krigsspel så börjar man nästan undra om vissa föräldrar är kapabla att dra den gränsen. Då menar jag inte att de är korkade, snarare att dessa föräldrar ofta har för dålig koll på vad det är för spel som deras barn spelar.
    Robert bloggade nyligen: Att växa upp

  6. Hallonfoster skriver:

    Bra skrivet. Tycker att det är ett klurigt ämne. Min dotter är än så länge bara dryga året men man kan ju inte låta bli att fundera över hur det kommer att bli.

  7. Holmberg skriver:

    Kul med så många kommentarer.

    Henrik: Intressant att du tar upp det där med avtrubbning. Viss forskning har ju visat att man blir avtrubbad men vissa forskare likställer det med att man blir ”uttråkad” av det och frågan är ju om man är mer benägen att ägna sig IRL åt något man är uttråkad av eller blir det till och med så att man ”lockas” mindre av det?

    Joakim: Smidigt att det inte blir så viktig fråga om hon ändå inte är intresserad. Så vi får vänta innan vi får se Saga recensera senaste Resident Evil?

    Jonas: Instämmer fullständigt. Har barnet en grundtrygghet och en sund värdsbild så vet dom att våld osv är dumt vad man än spelar.

    Frances: Du är alltid den som är den :) Men jag avundas dig inte just dom där åren runt 3-9 då det kan vara riktigt svårt att veta var man har sitt barn. Jag gillar dock att du tar upp att det finns andra saker i spel som du ser som värre. Håller helt med om att det finns ruttna värderingar i vissa spel som lättare smyger sig på som sanningar än att våld skulle vara ok.

    Robert: Nej det stämmer absolut att det finns föräldrar som inte har så bra koll på vad deras barn gör eller vad spelen innehåller och där kan jag tycka att märkning är bra för att det blir ett hjälpmedel. Å andra sidan tycker jag även att man som förälder i princip är skyldig att engagera sig i sina barns intressen. Och ja.. inte kommer min dotter få spela Amnesia när hon är 5 år heller. Det är knappt jag låter mig själv spela det :)

    Hallonfoster: Tack. Passa på att fundera nu för när det är dags att fatta beslut blir det svårt att hinna med :)

  8. Henrik Blomgren skriver:

    @Holmberg: Ja, det är en aspekt som jag inte ens tänkt på. Uttråkning istället för avtrubbning.

    Det blir också intressant när du hittat forskning som är direkt motsatt varandra även här.

    Man undrar ju litet vad de sysslar med ibland :p

    Och det är frågan som du ställer ja. Det är ingenting som vi ”vanliga” människor kan svara på. Men tydligen inte forskarna heller. Svårt ämne.

  9. Familjenspel skriver:

    Holmberg: Jag och Saga körde lite coop i senaste Resident Evil ;)
    Familjenspel bloggade nyligen: Ny på Spelkriget

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost