Hej mitt namn är Joakim Ingvar Bertil Sjöberg och jag älskar att döda.

Nu låter det kanske värre än vad det är, för det är verkligen skillnad på att döda och döda för mig. När jag spelar spel som kräver att jag dödar människor mår jag dåligt – ett sundhetstecken antar jag – men när jag ska döda varelser av olika slag mår jag bra. Det känns som en form av terapi att döda i en fiktiv verklighet. Att få utlopp för något, att spela något som inte kräver speciellt mycket input mer än ond bråd död.

Nu senast var det den sista delen av God of War-serien som gav mig utlopp för dessa djuriska lustar. Sista delen för min egen del var inte God of War 3 utan på något märkligt vis blev det den del som har undertiteln Chains of Olympus. Detta var det första spelet som kom till PSP som jag nu äntligen fick möjlighet att dra igenom i och med att spelen släppts i en HD-utgåva till Playstation 3. Ett bra spel, ett spel med massor av blod, härliga knivar rakt in i cyklopers ögon och annat snaskigt som jag bara måste få mig en fix av lite då och då i mitt annars så storydrivna spelande.

För precis så är det, jag älskar en fantastisk berättelse mer än något annat, ett Mass Effect, Dragon Age eller varför inte förra årets bästa spel Catherine, ja ni fattar, allt med en historia gör mig lycklig i själen.

Så kommer dock den där känslan smygande, jag skäms nästan över att den existerar. Det är som att ständigt läsa klassikerna i bokhyllan men så då och då dras till att läsa en vulgär erotisk novell – vem dras inte till det? – man känner sig lätt smutsig.

Så inser jag att jag ibland bara behöver något snuskigt, fast fullt med blod då. Så jag drar för mina gardiner, smyger in Duke Nukem Forever, God of War 3 eller någon annan valfri slafsfest i min konsol och påbörjar dödandet. Det stillar mitt behov av dumt hjärnlöst dödande för stunden och snart är jag tillbaka i mina vanliga lugna banor igen.

Så tills dess, mitt namn är Joakim Ingvar Bertil Sjöberg och jag gillar att döda.