Virtuell död skrämmer mig
7

Virtuell död skrämmer mig

Det kan tyckas ironiskt att jag i tidigare inlägg har förordat att man ska kunna dö i spel, jag vill som bekant undvika spel med regenererad hälsa så långt det går. Ironiskt då jag, om man ska bli personlig, lider av svåra ångestproblem med just döden. Min ångest är något som går i perioder och oftast märker varken jag eller min omgivning av det hela men då och då faller jag in i perioder när jag har svårt att somna, vaknar mitt i natten av ångest över att allt en dag kan bli svart. Ja ni hör ju själva hur ironin osar kring att jag då ställer mig upp och skriker att man ska kunna dö i spel.

Visst jag är, förhoppningsvis, så klok att jag självklart kan skilja på den död som vi alla oundvikligen en dag skall möta och den död som jag regelbundet utsätter mina kära karaktärer i spelvärlden för. Samtidigt så har jag under åren upptäckt att jag har ett problem när det kommer till allt för våldsamma spel. Främst är det spel av typen Gears of War. Spel där blodet sprutar, ångestladdade ljud utstöts av fienderna ja helt enkelt där döden känns ständigt närvarande och läskig. Problemet är att jag så gärna vill  spela den här typen av spel. Jag älskar att spela den typen av spel men oftast leder det till att jag mår riktigt dåligt när jag gör det.

Det som händer är att jag påminns av min egen dödlighet när exempelvis Marcus Fenix och hans kamrater stupar gång efter annan. Det slutar i att ju sämre jag spelar ju mer ångest utsätter jag mig själv för, något som slutligen leder till att jag ångestquittar det hela. Ångestnivåerna som spelandet ger mig beror mycket på hur jag just för tillfället mår men oftast klarar jag någonstans mellan trettio till sextio minuter innan jag tvingas avsluta för att inte förstöra resten av kvällen. Att spela dessa typer av spel precis innan jag går och lägger mig, ja det är helt uteslutet.

Då kan man fråga sig varför jag tvingar mig igenom vissa spel? Varför jag utsätter mig för den tortyr som det faktiskt är att ta mig igenom vissa spel? För att det ändå är så förbaskat roligt är det enkla svaret. Att det också någonstans i bakhuvudet finns tankar om att jag är löjlig, att jag faktiskt måste utmana mig själv för att lära mig. Det är ju trotts allt bara spel och virtuell död det handlar om.

Kommentarer

  1. Frances skriver:

    På tal om dödsångest lixom. Jag ska flyga på onsdag och mår skitdåligt. Så just nu kan jag verkligen relatera till det där att vakna på natten och ha snurrande tankar.

    Ska man förbereda inför sin död? Skriva små brev till sina barn och kräva vilken musik som ska spelas på ens begravning? På min begravning så får det gärna spelas spel. Grim Fandango blir bra.

    (Behöver även tips på iPhone spel jag kan ladda med innan jag åker om någon orkar, för sen kommer jag inte åt nätet på 3 dagar)
    Frances bloggade nyligen: Contre Jour

  2. ackreman skriver:

    Nej, usch, vill inte ha dödsångest när jag spelar God of War, om en psykolog skulle se det spelet i action hade han skickat in alla som ens har funderat på att spela det på terapi. Fast det är ju lite samma grej i både den verkliga och virtuella världen fast på olika nivåer: Man vill verkligen inte dö!

  3. Joakim skriver:

    Döden, motsats till livet och dess slutgiltliga destination. Det är ingen hemlighet att vi alla kommer att dö, samt att det finns en mekanism inom oss som gör att vi fruktar detta oundvikliga tillstånd.

    Vi ser inte bortom våra sinnen och vad som väntar bakom dessa är skrämmande, oavsett vad man nu tror på så är det en helt annan tillvaro och allt du har lärt dig i detta liv spelar inte längre någon roll. Man kan inte längre känna ljudets vibrationen mot trumhinnorna, se månens vackra ljus på mörka kvällar, känna vårens vackra dofter.

    Jag fascineras även av det faktum att vi skyddar oss från våld och groteska scener i det verkliga livet. Men som ett nöje kan vi gladligen se på när två individer slåss mot varandra enbart med ett par tunna handskar som dämpar slagen mot den ack så vitala hjärnans slott.
    Gladiatorspel är ett förfluten men mentalitet finns till viss del kvar, många jublar vid slagsmål i sporter där sådant verkligen inte hör hemma. Deckare, mystiska mord och riktigt rysiga rysare.
    Vi dras mot dessa saker av en anledning, skall självfallet inte dra alla över en kant, jag kan bara ge en åsikt ur ett defekt perspektiv. Är det inte så simpelt att denna ångest och oro är nödvändig? Vi är medvetna om att livet är ändligt men detta ignorerar vi gladligen då det är inte ett trevligt ämne. I ett sådant tillstånd, är det inte lite väl lätt att bli bekväm? Ignorans kan till viss del leda till att vanan får en alldeles för stor makt i vårt vardagliga liv? Ångesten är bra för den påminner oss om att livet är en fantastiskt resa och vi skall njuta av den så gott vi kan. Visst det är inte alltid lätt och allt kan mycket väl kännas som en hemsk liten pest, som sagt, det tillhör.

    Ångest är en del av detta liv, en klen tröst är att när väl allt är slut så kommer du varken känna oro eller ångest. Det är trots allt inte förs efter livet du lever för alltid.

    Trötta tankar från en trött individ, tack för en fin text =)

  4. HeinzHarald skriver:

    Dödsångest av Gears of War? Det har jag då lyckligtvis aldrig upplevt. Ej heller av något annat spel. Jag klarar mig nog så länge spel inte använder sig av verklighetstrogna panikskrik och hysteriskt gråtande.

    Satt på ett riktigt skumpigt flyg en gång. Vid ett tillfälle störtdök planet i kanske en sekund. Det fick en kvinna att panikskrika, ett skrik som var det i särklass läbbigaste jag någonsin upplevt. Kunde inte hjälpa att bli genuint förbannad på henne (något jag väldigt sällan blir).

    Jag får väl överlag inte ångest i någon större utsträckning. Kan hålla sådant under kontroll. Fast då och då när man hör om förhållandevis unga personer som drabbas av plötslig död som brusten aorta så kan jag bli lite illa till mods och börja tänka över min egen kropps skick. Även tankar på elakartad cancer kan påverka humöret. Har bland annat haft två vänners vänner i min ålder som gått bort i cancer. Så börjar spel tackla sådana ämnen så skulle det nog också påverka mig.

    Död medelst en retro lancer förblir dock en njutning, förutom att det kan blir lite väl stressande så jag inte orkar med mer än nån timme åt gången.

  5. V o i dToucher skriver:

    Tack Familjenspel – du har fått mig att tänka på döden och jag vet inte om jag ska få ångest eller om jag ska skratta åt den. Men det är bra och modigt att dela med sig av sin rädsla. Vi hanterar nog döden på olika sätt. En av de största utmaningarna när gäller att definiera döden är att skilja den från livet. Ja, det later knasigt men som en punkt i tiden så tycks döden referera till det ögonblick då livet upphör. Men för att avgöra när döden inträffat krävs en precis, begreppslig gränsdragning mellan liv och död.

    Och det är ju detta som är så svårt. Jag menar, en zombie – är det brist på liv eller död som skapar en zombie? Om vi ser döden som biologins mest demokratiska implantat så har demokratin i detta gränsland upphört att gälla.

    Eller ett zombieföretag som Saab – hur mycket resurser ska satsas för att hålla företaget levande(död)?

    Om man har ångest inför döden så kan spelen hjälpa – det har människan vetat länge – och man kan också lura döden genom att spela. Till en början gällde detta enbart schack (se ”Det sjunde inseglet” av Ingmar Bergman där döden befriande nog uttalades ”död´n”) men idag är det större än så.

    När vi spelar spel kan vi också inbilla oss att döden är det som bara inträffar andra (om vi är duktiga) – inte kul det heller alltid för en snäll människa, men ändå.

    Lite NHL 12 kan också vara bra, där är den plötsliga döden neutraliserad till en spelregel som höjer spänningsnivån men tar bort ångesten över att man inte gjort sitt bästa av den tid man hade till sitt förfogande.

    Jag hoppas jag hjälpt dig att överkomma din ångest och att jag gjort rättvisa åt din fina blogpost.

  6. Ina skriver:

    Det här är en mycket tråkig och icke-episk kommentar. Inget intressant och djupt som de bra kommenterarna ovanför. Det här är bara en kommentar jag skriver för att visa för dig att jag läste och gillade din text. Du är bra <3
    Ina bloggade nyligen: FINALLY managed to make a character that looks okay in the…

  7. Spel-Malmer skriver:

    VoidToucher: Din kommentar är helt underbar!!! Dör av småleende här!

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost