Det är skägget som först slår en. Det är rufsigt och oansat. Orört av såväl sax som kniv under kanske årtionden. Det är lätt att tankarna vandrar iväg till söderhavsöar och skeppsbrutna enstöringar som Herman Toothrot. Det han säger är inte heller mindre fantastiskt, och vissa kanske börjar titta efter namngivna volleybollar istället för att lyssna på vad han har att säga.
Men skäggentusiasten och forskaren Aubrey de Grey är inte mest känd för sitt utseende utan som en av de främsta förespråkarna och teoretikerna kring aktiv livsförlängning. Även om han inte ger någon direkt tidsram, har han hävdat att den första person att bli 1000 år gammal kanske lever redan idag.
Futurister har funnits länge och transhumanism har sina rötter i människans långa sökande efter odödlighet, det eviga sökandet efter en mytisk fountain of youth. Men det var först på 80-talet rörelsen fick sitt egentliga startskott med böcker som ‘Are you a transhuman?’ av futuristen FM-2030 (vars namn är en intressant historia i sig). Han såg transhumanister som de som använde teknologi och antog en livsstil vars mål var att nå en ny slags människa utan våra begränsningar som vanliga människor. På väg, men inte riktigt där.
”I am a 21st century person who was accidentally launched in the 20th. I have a deep nostalgia for the future.” – FM-2030
I allt från teknik till etik inom transhumanismen ligger driften att utveckla mänskligheten med teknologins hjälp såpass mycket att hon inte längre kan kallas människa utan blir en post-människa. Det innefattar allt ifrån livsförlängning, vida ökad intelligens och fysisk styrka. Man ser transhumanismen som ett steg till en ny renässans för mänskligheten, där fattigdom och sjukdomar är utrotade och vi kanske till och med inte kan dö av hög ålder.
Orsaken till att vi åldras och dör är egentligen ganska enkel. Vid metabolismen så bildas det slaggprodukter i och utanför cellerna som med tiden ackumuleras. När vi slutligen blir gamla så skapar dessa såpass stora problem att vi tillslut faller av stolen och får ta ner skylten. Han pekar på att forskningen har sedan länge identifierat i stort sett sju orsaker till i stort sett alla sjukdomar. Men istället för att jobba förebyggande eller efteråt för att bota sjukdomar som uppstått ser han en tredje väg. Då både dessa områden är oerhört komplexa och mycket svåra att lösa ger han sig på problemet från en annan vinkel. För istället för medicin använder han sig av ingenjörsskap. Att med hjälp av teknologi helt enkelt gå in och ta bort slaggprodukterna och reparera ev. skador.
Oavsett hans metoder och teknik är hans resonemang inte så tokigt. Istället för att tro att man imorgon kan komma på en lösning som gör att folk kan leva tills de blir 1000 år gamla pratar han istället om något han kallar Longevity Escape Velocity. Att om vi idag kan göra ett teknologiskt genombrott som gör att en som är 50 år kan leva 30 år längre än tidigare beräknat så ser teknikutvecklingen efter alla stora genombrott sådana ut att innan denna 50-åring faktiskt dör har tekniken förfinats så mycket att han eller hon kan leva kanske ytterligare 30 år. För den som är 80 år när tekniken börjar användas är det kanske för sent, men för de yngre generationerna kanske det är nog. Någonstans går nämligen gränsen där tekniken utvecklas så mycket över tiden att kurvan för väntad livslängd vänder och tar av. In i evigheten, såvida man inte kraschar med sin motorcykel eller väljer att sluta reparera.
Man kan jämföra det med en gammal veteranbil. Det finns idag gamla bilar som idag är i samma skick som den dag de rullade av det löpande bandet. Man har hittat en nivå av service som motsvarar slitaget och helt enkelt applicerar det kontinuerligt. Ibland behövs en bit bytas och då och då är det dags för oljebyte. De Grey ser på människokroppen på samma sätt. Som en maskin. En oerhört komplicerad biologisk maskin, men ändå en maskin som går att utföra service på. Målet för hans forskning är att hitta just denna servicenivå genom teknologi.
På det individuella planet blir frågorna istället mer psykologiska. Hur kommer vi värdera vårt liv om vi kan leva hur länge som helst, men ändå dö i en bilolycka? Risken finns ju såklart även idag, men få går omkring och är nervösa varje dag för att dö i en olycka. Kanske kastar vi en liten extra tanke kring olycksrisk när vi sätter oss på ett lågprisflygplan, men för det mesta lever vi våra liv utan såvärst stor tanke på döden. Men om vi har potentialen att leva i tusentals år så blir frågan om riskbenägenhet helt klart aktuell. När döden som ständig begränsare av allt vi skall hinna med på en livstid – såsom 1001 filmer du måste se innan du dör – finns ju också risken att vi tappar drivkraften i dess frånvaro. Kommer det vara framtidens toppyrke att vara psykolog för massorna med långlivsdeprimerade?
Dessa frågor kan diskuteras länge, men samtidigt kanske de också är irrelevanta. För om vi som mänsklighet har en chans att leva för evigt, är inte det en chans värd att ta? Just detta hävdar de Grey. Han menar att den moraliska vinsten i att slippa det lidande döden för med sig är större än eventuella problem vi kan ställas inför efter dess avskaffande. Att på så vis avfärda eventuella problem kan tyckas lite naivt och bör ställas i kontrast till att oavsett teknologiska genombrott så förblir vi än så länge ändå själviska människor med vår kapacitet för både gott och en hel del ont.
I vissa kulturer bor själen, eller människans ande om man så vill, i magen, i en annan bor den i halsen och i en tredje i hjärtat. För en fjärde kultur är det irrelevant och själen finns antingen överallt eller ingenstans. Oavsett själens vara eller icke vara så är någon som förlorat en arm eller ett ben fortfarande en människa, men skall man för dens skull se ner på det kroppsliga? Det är ju ändå så att en stor del av min identitet sitter i kroppen. Jag är inte bara mina tankar, jag är även min mage och mina händer. Även om jag förlorar ett ben så är det ändå helheten av mig som gör mig till just människa. Det är inte bara min hjärna, det är hela jag, så länge jag lever och andas.
Föreställ dig att att man så småningom lyckas bygga en liten nano-bot som går in i hjärnan och finner en neuron som den går in och ersätter. Den utför exakt samma funktion som en riktig neuron, fast den är syntetisk. Låt säga att den kan replikera sig själv, eller att man helt enkelt bara tar ett piller som innehåller fler nanobots, och på så sätt med tiden ersätta hela hjärnan. Du är då exakt samma individ till personlighet och tankar. Du märker inte ens själv övergången. Men helt plötsligt är din hjärna helt syntetisk. Är du då fortfarande en människa? Enligt alla definitioner utom rent biologiska är ju det fallet. Effektiviteten i enskilda komponenter i hjärnan är dessutom oerhört låg eftersom den är kemiskt baserad. Om man enligt ovanstående modell byter ut hjärnan mot en syntetisk komponent skulle man även kunna öka effektiviteten tusenfalt, kanske miljonfalt. Skillnaden mellan de som bytt ut sin hjärna och de som inte gjort det skulle bli enorm. Vi kan då tala om en verklig post-människa. Det är kanske att sträcka sig lite väl långt, i alla fall på kort sikt, men detta är inte en unik tanke. Det både forskas och teoriseras på flitigt kring liknande utveckling.
Här finnner vi även en del av konflikten i det kommande spelet Deus Ex: Human Revolution, vilket är orsaken till detta inlägg. I en ganska nära framtid behandlar spelet frågor om augmentations, att byta ut kroppsdelar mot förbättrade syntetiska kopior. Allt till kulissen av konspirationer och multinationella företag utan skrupler. Kontroversen i spelets värld uppstår när det även dyker upp förbättringar som byter ut friska organ i allt från vanliga människor till soldater för militärt bruk. För att fungera krävs dagliga injektioner av en oerhört beroendeframkallande och dyr medicin och i viss mån blir människor slavar under sina förbättringar och de företag som tillverkar dem och medicineringen. Det blir också en klassfråga, och även utan fiktionens tillspetsande är det en intressant frågeställning.
Mycket av transhumanismens strävanden, som jag i denna text bara skrapat på ytan av, låter som drömmar ur en teknologisprutande fiktion, men det är ändå en inte otrolig teknik- och samhällsutveckling, även om formen för dess uttryck kan vara annorlunda när vi väl når dit – likt många framtidsvisioner. Men det forskas och utvecklas mycket, tro inget annat. Pengar investeras och det finns många intressenter. Många av oss kan säkert tycka det vore fantastiskt att kunna vara smartare, starkare eller kunna leva längre och hälsosammare. Men om det blir så att några blir ännu smartare och lever ännu längre än dig, enbart på grund av nuvarande pengar och makt, är det då något du vill sträva efter? Är kroppen värd något i sig eller är den ett skal fullt av fel som bör bytas ut? Vilket är värt mest? Vår kropp med alla dess potentiella åkommor eller vårt sinne, oavsett behållare? Var bor själen, eller finns den inte alls, utan är bara hur det känns att ha en neocortex?
Skall vi välkomna post-människan eller frukta henne?
För det första så vill jag bara säga: Herrejävlar vilket skägg den mannen har!
Sedan över till det mer seriösa. Självklart är transhumanism intressant och även på många sätt en kittlande tanke. För mig som lider av stor skräck för döden skulle ett evigt liv vara att föredra. Frågan är bara om man kommer tycka det den dagen det skulle vara en realitet. Jag är tveksam. Hur jäkla kul kan det vara att leva för evigt, gå till jobbet för evigt osv.
På ett annat plan tror jag att om man skulle lyckas med att byta ut allt på en människa, ja även hjärta och hjärna till något mekaniskt så tror jag man skulle tappa något på vägen. Nämligen Själen. Kanske finns den inte men jag vill ändå tro att något finns där utöver vårt kött och blod som gör oss till de vi är.
Familjenspel(Spelkriget) bloggade nyligen: En surgubbe tar sig an Potter
Riktigt intressant inlägg!
Jag har inte ens hört talas om transhumanism tidigare, men att leva för evigt? Jag vet inte jag. Min tro är att naturen balanserar vår ökande livslängd genom att skapa mer naturkatastrofer och pandemier.
Om vi levde i tusen år, skulle begränsningar på reproduktionen tvingas på oss. Vi skulle kanske som i Kina endast få föda ett barn och om det av någon anledning skulle omkomma skulle vi som i filmen Fortress med Christopher Lambert inte få skaffa oss några nya.
Det här med själens existens, var den sitter och vad det är som gör mig till mig är en fråga jag skulle kunna diskutera i evigheter. Jag har alltid varit intresserad av ny teknologi och framtidsvisioner.
Ett exempel på teknologi som jag med själen i åtanke funderar över är teleportation. Rent tekniskt skulle teleportation kunna fungera. Om man har en maskin som är tillräckligt sofistikerad för att skanna hela kroppen på molekylär nivå så skulle det rent tekniskt gå att bryta ner människan i atomer och bygga upp människan av atomer på en annan plats.
Det som jag ställer mig frågande till är: Kan man återskapa människans själ, eller skulle det bara vara ett tomt skal som byggs upp på den andra sidan? Vad är det som gör just mig till mig? Kan man få med minnen, tankar och känslor i processen?
Jag hamnade lite på villovägar där, men detta är så sammankopplat med teknologier och själens varande och icke-varande att jag inte kunde utelämna det, tyvärr. ;P
Hur som haver för att återgå till ämnet så har tanken på att leva i evigheter, med allt som det innebär, alltid fascinerat mig. Jag kommer nog kolla in mer om det där med transhumanism och dylikt. Än en gång måste jag bara säga att din text var oerhört fascinerande! Tummen upp för sådana här inlägg!
Elin bloggade nyligen: Tillbakablick v.30 – Grattis Xareena
Jag tror inte att klassfrågan är mer eller mindre relevant för transhumanismen än vad den är i dagens samhälle. Det finns redan en snedfördelning mellan resurser, samtidigt som man ser att ny teknik breder ut sig alltmer, både uppåt och nedåt. På sätt och vis tror jag att kapitalismen talar emot en del konspirationsteorier: företag vill nog ha ut sina produkter till så många som möjligt, och tjänar förmodligen ingenting på att hålla dem exklusiva för en liten elit. Ja, kanske om det är ett totalitärt samhälle där det ledande skiktet har möjligheten att hålla produkterna från befolkningen, men jag har svårt att se en sådan utveckling i ett demokratiskt, kapitalistiskt land. Tvärtom: jag skulle nog faktiskt tro att injektioner med nanobottar, om sådana uppfanns, skulle kunna ta den grundläggande vaccineringens plats. En sådan sak skulle jämna ut fältet lite, även om det (som du tog upp) finns fler saker man kan uppgradera i kroppen.
Sedan kan jag ställa mig lite frågande till hur många det är som, egentligen, skulle lägga sig under skalpellen för att uppgradera sig själva. Visst, vi har redan skönhetsoperationer, men jag har svårt att se hur någon skulle ta beslutet att ersätta sin egen arm med en protes om det inte fanns någon trängande behov för det. Samma sak med nanobottar, om de är tänkta att ersätta hjärnan. Jag tror att det, oavsett när tekniken kommer, är en ganska avlägsen framtid.
Men bra inlägg!
Ercarret bloggade nyligen: Att bryta upp dörrar: om Fienden och Alix Henriol
Skulle vilja skriva en mer utförlig kommentar, för detta är ett ämne som verkligen intresserar mig, men jag hinner just nu bara ge tips på ett par böcker som verkligen öppnade ögonen på mig för hur ett post-mänskligt samhälle kan fungera. Det är Glasshouse (av Charles Stross) och Incandescence (Greg Egan).
Micke bloggade nyligen: Om fotboll och Bitgarden
Jag har nu lite bättre förståelse för det upprorliga upplägget i Human Revolution, tack. Har innan känt att premissen är ganska svag, ungefär som om vi idag skulle ha blodiga kravaller dagligen över kloning eller genmanipulation.
Skulle jag vilja leva potentiellt för alltid? Så länge det är ett hyggligt liv så ja, absolut. Varför inte? Jag gillar att leva och kan alltid terminera om jag så önskar.
Augmentera kroppen? Cancerdödande och blodådrerensande nanobotar hade jag välkomnat med öppna vener här och nu. Byta ut interna kroppsdelar hade jag också gjort om det innebar en uppgradering och inga ökade risker.
Hjärnan hade jag dock varit lite försiktigare med, den är svårare att fixa om nånting går snett, men utöver det hade jag kunnat tänka mig att augmentera även den. Bring on the human revolution baby.
Elin, familjenspel: Det där med själen är intressant. Jag tror att ande, kropp och själ är såpass ihopknutet att om man lyckas få till teleportation av en hel människa så tror jag hela paketet hänger med. Om inte annat är det en bra premiss för en scifihistoria. Folk börjar teleportera och först märker man inget, men efter ett tag blir det uppenbart. Det vore allt nåt.
Ercarret: På sikt jämnas det ut med hjälp av marknaden och når botten av den ekonomiska pyramiden, men i början är det ju ändå early adopters som kommer kunna skaffa det, och då kommer det vara dyrt. Väldigt dyrt. Vissa sådana där augmentations kanske inte heller innebär att man byter ut utan bara lägger till. Att då vissa människor kommer bli överlägsna oss andra inte bara i makt utan även fysiskt och mentalt är inte riktigt skönt. varför? Jo då kommer vi andra, när tekniken blir billigare, mer eller mindre vara tvunga att haka på om vi vill kunna hänga med i människans evolution. Det blir liksom inte frivilligt, för hur skall man annars få det där jobbet man måste ha. När det gäller viljan att göra ingreppen så finns det alltid dem som vill gå före. Och saker ändras med tiden. Jämför hur vårt samhälle ser ut jämfört med, säg, slutet av 1800-talet. Vi tycker och gör saker idag som då var otänkbart att tycka och göra. Har för mig att typ det resonemanget dyker upp i senaste live-actiontrailern för deus ex.
Micke: Jag tvekar inte på att det finns ganska bra teorier för hur ett sådant samhälle skulle fungera. Det är nog mest i övergången till som det blir klurigt. Sen känns mycket av det jag läst inför denna text som oerhört framtidsoptimistiskt och ganska naivt inför människans natur, både ur ett rent maktperspektiv, men också ganska mycket ur ett spirituellt behov hos människor. Men det är ett oerhört lockande ämne med mycket intressanta frågeställningar och stor potential.
Heinzharald: Kul jag kunde ge lite mer ljus. Att vilja leva för alltid vill nog alla, men det är inte helt utan problem om alla helt plötsligt börjar göra det. Men såvida vi inte uppfinner nanobots som självreplikerar och äter upp hela planeten först eller annan katastrof så tror jag nog nästan det är oundvikligt att någon nån gång knäcker nöten. Men på nåt sätt känns det också lite som att det är troligare att vi tar kål på oss själva först.
Det fina med att byta ut hjärnan är att om vi är i en olycka så dör vår vanliga hjärna på typ 3 minuter. En syntetisk kanske man kan få så att det bara är att slå på strömmen igen (typ) och fortsätta där man var, fast då i en genomskinlig burk till dess att man byggt en ny kropp, hehe. Lite livskris lär det dock bli första gången det sker.
Spel-Malmer bloggade nyligen: Den mänskliga revolutionen
Jag vill leva för evigt. Detta blev alltså kallat ”The World’s Most Dangerous Idea”. Man förstår faktiskt varför.
Frances bloggade nyligen: När framtiden redan är historia
Om jag kan fixa en hjärna som kör save state om den blir skadad eller tappar energitillförsel så är jag där, inget snack,
Men kanske inte som riktigt lika early adopter som med annat. Annars är en inopererad låda som mer eller mindre sparar en kopia av hjärnan det kanske mest populära i sci-fi. Vore nice att ha.
Jag hade kanske inte kallat det oundvikligt, men nog känns det sannolikt att nöten knäcks någon gång så vi åtminstone kan leva i många hundra år.
Några större befolkningsrelaterade problem tror jag inte på. Ytmässigt är det verkligen inga bekymmer så det handlar bara om att ha tillräckligt bra mark och tillräckligt bra grödor och forskningen står knappast stilla på den punkten. Det blir en social omställning när medellivslängden börjar öka i sådan takt, men jag tror det skulle vara hanterbart.
Rent moraliskt ser jag inga problem, din kropp, dina pengar, ditt liv. Rent praktiskt så finns det risk att livet blir begränsat för en icke-aug, men i alla samhällsomställningar så finns det de som tjänar och de som förlorar på omställningen och det är ju inte precis något som sker över en natt.
Riktigt bra inlägg och intressanta tankar!
Jag vet inte.. Leva för evigt känns inte alls lockande faktiskt, någon gång måste ju allt bli så tråkigt, om man har gjort allt man velat, vad gör man då? Visst, jag vill ju veta hur utvecklingen sker med allt detta som skrivs, och om vi exempelvis skapar hotel på Månen och liknande, men det känns väldigt långt framåt, väntan dit kan bli olidlig.
Jag tror livets gång har ett syfte. Men att byta ut kroppsdelar är helt klart intressant, och jag ser verkligen fram emot Deus Ex (Sci-fi entusiast som man är)och hur det tolkas där.
Livet blir väl varken mer eller mindre tråkigare än vad det är beroende på hur länge du lever? Antingen så har du tråkigt eller så har du det inte, oavsett om du är 50 eller 150 år. Och det finns alltid nya saker att lära sig och att prova på, utbudet ökar ju med tidens gång.
Fast kanske blir man till slut för cynisk för att ha ett bra liv, det skulle jag kunna tänka mig. Åtminstone om jag ser till mig själv.
Cyniskheten kanske också försvinner med tiden. En liten del av cynism är ju hos vissa delvis att vara stolt och tycka sig veta bäst. När man passerar tvåhundrasträcket kanske man sett så mycket att man istället blir ödmjuk och inser att det bästa i livet är att sitta i skuggan under ett träd och spela schack med en hjärnaugmenterad golden retriever.
Tack för en väldigt välskriven och informativ artikel. Gott jobbat!
Själv är jag ju gammal scifinörd. Första gången jag läste liknande tankar var i början av tonåren i några böcker av Tanith Lee. Det finns över huvudtaget väldigt mycket intressant science fiction som behandlar detta ämne.
Tanith Lees ”Biting the sun” beskriver ett samhälle där alla lever för evigt. Om man dör tankas bara medvetandet ner i en ny kropp. Man får rasa omkring precis hur man vill. Göra allt man kan fantisera ihop. Njuta vilka njutningar du vill utan hämningar. Byta kön om du har lust. Experimentera. Men till slut blir livet innehållslöst och man får följa huvudkarakären i jakt på mening.
Stephen Donaldsons ”Gap” femologi, innehåller mekaniskt modifierade människor (cyborgs) genetiskt modifierade, och ”vanliga” i en salig sörja. En helt fantastisk (och skitigt grym) rymdopera för er som inte läst den.
Ian M Banks beskriver i sitt ”culture” universum en galaktisk kultur där det är helt självklart att leva med backup. Det innebär att om man dör så sparas ens medvetande och laddas ner i en ny klonad kropp. Man märker ingen skillnad. Att över huvudtaget spara ”mental states” är standard. En människa dör sällan förrän hon frivilligt begår självmord.
I Scott Westerfelds The Risen Empire så har olika grenar av mänskligheten löst odödlighetsfrågan på olika sätt. Vissa har lärt sig att uppgradera sina vanliga kroppar så de lever i tusentals år innan de till slut inte längre går att underhålla. Andra blir allt mer mekaniska tills dess att de är mer maskin än kött, och till slut tankas deras medvetanden upp i enorma superdatorer för ett virtuell evigt liv. I huvudpersonernas imperium har man löst det genom att först dö!
Och sedan återuppstå med hjälp av en biomekanisk symbiant. Så en majoritet av imperiets befolkning är död. Imperiet har de senaste århundraden fallit bakom de andra galaktiska makterna och det spekuleras i huruvida detta inte beror på att de döda helt enkelt inte har samma drivkraft och nyfikenhet som de levande. Imperiet verkar sakta på väg in i dekadensen.
Charles Stross (som Micke nyss refererade till) var ju på Eurocon i Stockholm i juni. Han har skrivit flera intressanta böcker om transhumanism. Även Ian McDonald var där och han sa något intressant i sammanhanget: (parafraserar från engelskan)
”Jag menar att science fiction är den enda litteratur som på ett korrekt sätt kan beskriva vår samtid. För vi lever redan i en värld som är science fiction. Vanlig litteratur har en tendens att se bakåt. Men science fiction ser framåt, och är på så sätt bäst på att beskriva vår nutid.”
Så inom science fiction har man brottats med dessa frågor ganska länge. Vissa författare har en positiv syn på utvecklingen medan andra verkar säkra på att ett sådant samhälle obönhörligen skulle degenerera. Vi behöver nya generationer för att fylla på med nya idéer och ny kraft.
Personligen ser jag detta som en logisk konsekvens av människans längtan efter evigt liv. Vi har alltid använt de resurser som vi haft att förfoga över för att uppnå det syftet. Alla kulturer har haft sina föreställningar om liv, död och om livet efter detta. De mest spektakulära monumenten över den drivkraften är väl de gamla faraonernas pyramider samt gravarna i bergen i Luxor.
Själv är jag kristen. Jag tror på en värld efter denna, på en uppståndelse och ett evigt liv. Men jag tror inte att det kommer att komma genom människans kraft, utan genom nåd. Visst. Vi kanske kan utöka människans livslängd till tusen år. Men sen då? Eller vad händer om du är med om en bilolycka? Vi kanske kan lära oss att tanka upp våra medvetanden i virtuella miljöer. Men vad händer den dagen det blir strömavbrott? Så länge som vi förlitar oss på krafter som är bundna till vårt eget universum så kommer alltid slutet förr eller senare. Vårt ”eviga” liv vilar på en skakig grund. För många kanske det är gott nog. Men jag hoppas faktiskt på något ännu bättre, på apotheosis.
Apotheosis är ett uppgående i det gudomliga. Att till slut lämna det mänskliga och transformeras till något annat. Detta är ett vanligt förekommande tema inom många religioner och har olika vinklar beroende på kultur. T.ex. är japan intressant där de p.g.a. shintoismen inte ser en skillnad i art, utan bara i grad mellan det mänskliga och det gudomliga. Det vimlar därför av referenser inom japansk popkultur där man med högteknologi når det gudomliga: Neon Genesis Evangelion, Rah Xephon, Akira, bara för att nämna några.
Tillhörande det judeokristian/grekiska arvet så tror jag att det finns en skillnad i art mellan det gudomliga och det mänskliga. Då finns det inget man som människa kan göra mer än att lita på Gud. Därför hoppas jag på att Gud i sin nåd tar emot mig efter min död och låter mig få vara med honom i evighet. Som människa. Med Gud. I Gud.
Men, men… den som lever får se… eller kanske snarare: Den som dör får se…
Oskar Källner bloggade nyligen: Jag är kär … i en pollinerande undervattensbjörn.
Peter F. Hamiltons böcker Pandoras Star och Judas Unchained utspelar sig i en värld där man åker in på ”rejuvenation” lite då och då och blir ung (och ibland byter kön och så). När man kommer ut är man en sexgalning i några veckor.
Han har även skrivit en bok i samma universa som utspelar sig innan som jag tror handlar om just detta, men jag har inte läst den. Misspent youth heter den.
Spel-Malmer bloggade nyligen: Den mänskliga revolutionen
Låter kul!
Får se till att läsa dom.
Oskar Källner bloggade nyligen: Gamers för Afrikas horn!
Helt awesome text!
dakkster bloggade nyligen: Best of the Wings
Mycket intresssant inlägg – och viktigt! Jag tror att spelutvecklarna idag har en viktig roll i diskussionen om relationen mellan människa-teknologi: vem är det som styr – vi själva eller teknologin? I en framtid där människor lyckats ta fra fulländade kopior av sig själva – hur ska det som är grundläggande mänskligt egentligen definieras? Vi som läser sci-fi har ju sett en utveckling från 1960-talet där människan ännu var tryggt inkapslad i teknologin, till dagens sci-fi där människan ÄR teknologi. Människan är på väg att bli ett passerat stadium. Vi får väl se hur Deus Ex kommer att hantera denna problematik.
Ja spel kan verkligen användas effektivt för att diskutera framtidsfrågor. Rent generellt är spel ett intressant verktyg för att diskutera moraliska frågor. Dels genom att man kan göra val och få konsekvenser, men också att man får chansen att ta den onda vägen riskfritt, och får reflektera över det. Spel har potentialen att visa oss andra sidan och kan hjälpa oss förstå mekanismer som styr oss. Få spel gör iofs det, men potentialen finns där.
Spel-Malmer bloggade nyligen: Vuxnas lek med dockor
[...] begreppet i stället för att granska det. Talande är väl kanske att Fredrik Malmers inlägg Den mänskliga revolutionen på Spelkriget ger en mer omfattande bild av både begreppet och problematiken kring det. Inget ont [...]