Jag kisar med ena ögat och fortsätter läsa på sidan i boken jag tidigare var tvungen att vända upp och ner och lägga en kudde över. Det går inte att sluta läsa, det är så bra. Men jag orkar inte längre. Det gör fysiskt ont i halsen på mig, precis som när det snörper sig och man snart ska börja gråta. Jag har knottror på nacke och rygg, nästan så jag känner varje individuellt hårstrå röra sig i vindpusten från balkongdörren som står öppen.
Neil Gaiman är inte riktigt klok. Han borde ha levt samtidigt och varit bästis med bröderna Grimm. Detta är inte den första av hans böcker där han skriver en underbar och sockersöt saga, fast ryslig. Jag känner fasa. Jag känner bävan. Jag känner att boken hör hemma i frysen. Där kan den ligga tillsammans med filmen Ringu, Dr Who avsnittet Blink och en och annan King bok. Tack och hej! Men sen åker den fram för jag kan inte sluta plåga mig själv.
Det som händer är att en liten flicka som heter Coraline har precis flyttat till ett nytt hus tillsammans med sin mamma och pappa. Hon tycker om att utforska och hittar därför en dörr som är avskild i deras lägenhet. Efter att ha gått genom den dörren upptäcker hon sin andra mamma och sin andra pappa i den andra världen. Där verkar allt mycket bättre och de lovar Coraline att hon kan få det hon vill ha. Men det är också lite konstigt och inte riktigt på riktigt. Coraline får ett erbjudande om att stanna men för att hon ska få bo hos dem måste hon få knappögon, precis som hennes andra mamma och andra pappa har. Hon bestämmer sig för att vända hem till hennes riktiga mamma och pappa, men väl hemma upptäcker hon att hennes föräldrar är försvunna. Nu måste hon använda all sin list för att få tillbaka dem.
Jag försöker störa mig på saker i boken, till exempel så fnyser jag åt att Coraline inte alls ifrågasätter att folk har knappar istället för ögon. Men det går inte, jag älskar boken och det finns inget att störa sig på. Det är en saga och då händer det saker som man inte behöver förklara och världen behöver inte vara balanserad. Det som däremot är väl balanserat är Gaimans underbara språk, hans perfekta flyt och berättelsen förs fram så Coraline får utvecklas och finna en lösning. Den är typisk Neil Gaiman. Charmig, gullig, plottrig, intressant, spännande och framförallt rysligt kuslig. Läs den!
Jag har inte läst boken, men filmen är fantastisk!
Så jag anar att boken är ännu bättre, det brukar ju vara så med bokversionen. Får väl se till att läsa den också
Oskar Källner bloggade nyligen: DN uppmärksammar urban fantasy på svenska
Oskar jag tycker fortfarande att du ska läsa Elantris av Sanderson.
Jag tycker ALLA ska läsa Elantris. 
Frances bloggade nyligen: Kort
Åh så bra skrivet! Nu MÅSTE jag läsa den här boken. Varför jag inte gjort det tidigare är ett mysterium. Tack för sparken i baken kära du <3
Jag måste läsa boken, eller se filmen. Vilket spelar inte så stor roll, bara jag gör något. Jag gillar Gaiman, han har en skalle full av härliga idéer, även om jag inte alltid är helt förälskad i sättet han faktiskt skriver på. Men just Coraline har kittlat min ”det här är för bra för att inte läsa (eller se, sedan filmen kom)”-nerv. Trots detta har jag inte läst (eller sett) den ännu. Vet inte varför, men jag känner att det börjar bli dags att åtgärda det.
Ercarret bloggade nyligen: Spelvåld och den oskyldiga tyska soldaten
Tack för komplimangen Ina! Jag tycker både du och Ercarret ska läsa boken. Neil Gaiman FTW!
Frances bloggade nyligen: Kort
Mmm, nu blev jag sugen på att läsa lite Gaiman igen. Jag tror jag har ett par olästa böcker i bokhyllan någonstans… fast inte Coraline verkar det som.
Hur lång är egentligen Coraline? Är det en novell eller är det en full-längdare?
Vargavaka bloggade nyligen: I’m the hunter
Vargavaka, det är en liten kort ungdomsbok. Ungefär i stil och storlek med the Graveyard book och Stardust.
Frances bloggade nyligen: Kort
Gaiman är ju en av favoritförfattarna. Gillar hans sätt att väva ihop mörker och svart och ändå få ut något mysigt och behagligt i andra änden. Lite som Tim Burton.
Till skillnad från Ercarret gillar jag även sättet han skriver.
Coraline har jag bara sett filmen och även om jag upplevde den som helt ok så kände jag inte mer än så för den. Kanske är boken bättre… Dock har jag ju Graveyard book hemma oläst så det kanske är lite dags att ta tag i den om inte annat.
En av de bästa Gaiman-böckerna tycker jag är Fragile Things. Bara korta historier men han låter sig sväva ut i idéer på ett härligt sätt.
Holmberg bloggade nyligen: Bastion genomspelat.
Holmberg, läs the Graveyard bok. Den är mysig, rolig och mörk och lite sorglig. Jag älskar också Fragile Things. Gaiman måste vara en fantastisk godnattsage-farbror.
Frances: Tackar, det låter ganska lagom. Jag skall hålla utkik efter Coraline nästa gång jaghar vägarna förbi biblioteket/bokhandeln.
Vargavaka bloggade nyligen: I’m the hunter
Hej Fransan…
Det verkar som en jätte spännande bok! En bok för mig..var hittar man den?
Pöss o kram
josse
Hej Josse,
Det tror jag säkert.:-) Du kan hitta den på SciFi bokhandeln i Gamlastan.