Agera utan tanke och tvivel
9

Agera utan tanke och tvivel

”Det du sår, Artyom, det får du också skörda. Styrka möts med styrka, krig föder krig och död bringar bara mer död. För att bryta denna cirkel krävs mer än att bara agera utan tanke och tvivel.”

Det är rangern Kahn som yttrar dessa ord, som går som ett eko genom Metro 2033. De sammanfattar också spelets syn på handling och konsekvens i ett moralsystem som får andra spel att blekna. Kanske har jag missat något spels hantering av moraliska val, men det som händer i Metro 2033 är inget annat än revolutionerande i sin enkelhet – och kanske just därför har det gått många förbi.

Men vi börjar med en vägg med fotografier. Här, i Artyoms pojkrum – om man nu kan kalla hans lilla skyffe vid tunnelbanestationen Exhibition för det – är det resan börjar. Visst, först får vi en våldsam strid som utspelat sig åtta dagar senare som en liten handpenning på det som komma skall, men det är här den verkliga resan som är Metro 2033 tar sin början. På väggen har den tjugo år gamla Artyom samlat vykort från kända platser som de var förut, innan ett globalt kärnvapenkrig utrotade större delen av mänskligheten. Vykorten säger något till mig om vem Artyom är, men vem han verkligen är, det kommer visa sig genom spelets gång, men också formas genom hur jag spelar det.

Metro 2033 är ingen vanlig korridorskjutare med skräck och smygelement. Det kan te sig så på ytan. Flera som spelat igenom det har säkert också trott det, flera av dem ansedda publikationer som stressat sig igenom spelet för en deadlines skull. Men Metro är en helt annan best. Går du ner i tunnelbanan med annan förväntan att det är en värld du kommer finna är det något du missar, och att många missar det kanske just kan ses som en stor del av poängen.

När andra spel vill att du skall köpa regler från den alternativa TV-spelsvärlden så vill Metro att du skall tänka som en människa, inte som en spelare. När spel som Bioshock å ena sidan säger åt dig att det här med att bara göra som man blir tillsagd och att du är dum som bara köper rena spelkonventioner men sedan å andra sidan låter dig stjäla ammunition från folk och länsa kassaapparater hur som helst så gör Metro precis tvärt om. Det är konsekvent genom allt. Går du ner i tunnelbanan måste du sluta tänka på hur du skall lura spelet och istället börja leva där. För vill du lyckas i Metro 2033 och ens få möjligheten att se det rätta slutet så måste du förtjäna det. På riktigt.

Allt du gör påverkar nämligen. Eller inte allt, men väldigt mycket av det du gör har potentialen att påverka dels vem du är och hur slutet av spelet kommer te sig. Det är knappt att du märker det, men att ta sig tid lyssna på någons berättelse, att göra en god gärning eller bara stanna upp och ta del av det en alkoliserad nazist har att säga, som sitter på en toa och mår dåligt är alla ting som berättar för spelet vem Artyon är. Och kanske är det någon annan som observerar också. I alla andra spel är det inget konstigt att plocka upp ammo som ligger på ett bord. I Metro, precis som i verkligheten, är det stöld. Är du värdig att skipa fred, eller är du en TV-spelare som stjäl allt du ser och agerar omoraliskt bara för att det är ett spel?

Det fina i Metro är att spelet inte gör som i många andra spel, där det är fullständigt tydligt att det du gör är ett ”moraliskt” val. I jämförelse med exempelvis Infamous befinner sig Metro på en helt annan planet när det gäller att vara subtil. Många gånger i Metro vet du inte ens om att du gör ett val (även om sådana tydliga val också finns). Det var först halvvägs genom spelet jag upptäckte att det fanns en liten indikation på att jag faktiskt gjort något bra eller dåligt, och vad jag förstått så sker den indikationen inte på alla valen heller. Före min handling så är där heller inga knappindikationer, inga ”tryck A för god och B för ond” och ingen blinkande ikon.

När Bioshock gör samma sak är det en lång utläggning först på radion om de olika alternativen och dess konsekvenser så att när det väl är dags att besluta vad man skall göra med sin första Little Sister råder det inga tvivel om vad som är gott och vad som är ont. Och valet? Ja det görs med en knapptryckning med tydliga stora indikationer på skärmen. Välj god eller ond. Eller min stora älskling Mass Effect. Gör ett val. Uppåt för Paragon, neråt för Renegade, mitten för det neutrala blekfisalternativet. När du gjort ditt val kommer konsekvensen direkt, eventuellt kanske det påverkar även längre fram. Och hur mycket jag gillar spelet så är det ett system som är lättmanipulerbart och på tok för transparent. Jag ser till och med två mätare som visar precis hur det ligger till. Det är strategiska val, inte moraliska val. I Metro kan du inte lura spelet. Du blir den du är, och just detta eftersom spelet inte är in-your-face med att dina handlingar påverkar.

Det närmaste jag kan hitta är faktiskt den underskattade uppföljaren Bioshock 2, som genom kanske fyra-fem i sig orelaterade val – vissa tydliga knapptryckningar, andra mer handlingscentrerade – låter slutsekvenserna av spelet påverkas. I Metro 2033 är där mängder med små, i sig obetydliga, val du gör på varje bana. Obetydliga, men ändå avgörande för vem Artyom är i din genomspelning.

Det är de små valen som påverkar. Vem jag lyssnar på, vad jag skjuter och till och med hur jag agerar i de visioner som Artyom med jämna mellanrum får. Det man trodde var en mellansekvens är så mycket mer. Men för att göra rätt måste jag lägga undan min tanke om att spela ett TV-spel. Jag måste ta på mig gasmasken, ta fram geiger-mätaren och gå ner i tunnelbanan som Artyom. Vara den som lyssnar på folk, uppskattar vackra ting och ser människor och inte några rader kod. Jag måste invertera The Matrix så att säga. Skulle en tjugoåring springa rakt ut på frontlinjen mellan kommunister och nazister med kalashnikoven vid höften skrikandes ”Я убью вас всех” och överleva? Nej, han skulle smyga runt, kanske överhöra ett samtal mellan två mycket bittra soldater i röda armén som inte vågar bryta mot order. Kanske får han då höra att där finns en hemlig passage och kan ta den vägen genom eländet. Genom att välja att vara Artyom öppnar spelet upp för en helt annorlunda upplevelse än annars, och öppnar också upp för ett annat slut.

Man skulle kunna kritisera Metro 2033 för att inte säga att det spelar roll om jag stjäl eller inte, men frågan är om det är just att det inte gör det som är själva läxan. Det du istället borde fråga dig är varför du stjäl! Kanske kan jag tycka att den som spelar igenom spelet och inte anses värdig att få uppleva slutet som achievementen kallar ”the truth” på något sätt skulle få reda på det – lite som Bioshock 2 gör – och jag kan hålla med om den kritiken. Det är bland annat sådant som gör Metro till en ibland något oslipad diamant. Samtidigt, genom att inte var fullt med överflödig speldesign för vad man verkar tro är en korkad publik lyckas Metro 2033 säga något till mig som spelare om mina andra spelupplevelser och ”moraliska” val. Det får mig att ifrågasätta den konstiga logik som genomströmmar våra spel, där man är en hjälte som kämpar för det rätta, men sen i nästa andetag går in i folks hus och länsar alla garderober och skattkistor som finns. Det får mig att ifrågasätta det som sägs till mig utan tusen ljuddagböcker och would you kindly-meddelanden över radion. Genom att inte vara överdesignat som så många andra spel lyckas Metro 2033, ett debutspel från en liten ukrainsk studio med en credit-lista kortare än listan på folk som skötte cateringen vid utvecklandet av många andra spel, berätta och ifrågasätta på ett sätt som hyllade Bioshock inte kom i närheten av.

När andra spel skriver de moraliska valen på näsan tvingar Metro mig att hitta dem själv. Vissa är inte ens val i annat än att jag väljer att ta del av något. Men när jag gör det ifrågasätter jag sedan alla andra spel jag spelat. Men jag måste betala priset och jag måste förtjäna det. Det är som Kahn säger. Det krävs mer än att bara agera utan tanke och tvivel. Annars får jag mycket riktigt skörda det jag sått. Men när jag tänker och när jag tvivlar på det jag gör, ja då är läxan lärd och berättelsen berättad så mycket effektivare och jag blir en del av Moskvas tunnelbana, i det postapokalyptiska nådens år 2033.

Kommentarer

  1. Oskar Källner skriver:

    Oj vad sugen jag plötsligt blev på att spela det här! Och tänk att det enda jag hört tidigare om spelet är att det var svårt att sikta och döda mutanter. :-)
    Oskar Källner bloggade nyligen: Dungeon Siege: Throne of Agony – Hack, slash ‘n fun!

  2. Spel-Malmer skriver:

    Om man ställer upp känsligheten lite på kontrollen så är det inte svårt att sikta. Däremot så suger fienderna skott, såvida du inte använder lyxkulorna – men de är samtidigt valuta du handlar för så det tar emot att använda dem. Och spelet är inte helt utan problem rent spelmekaniskt, men i förhållande till det spelet ger i övrigt så är det trivaliteter. Är nog ett av de mest ”immersiva” spel jag spelat.
    Spel-Malmer bloggade nyligen: Agera utan tanke och tvivel

  3. Holmberg skriver:

    Det ska bli spännande att höra vad Jocke har att säga men efter det här inlägget känner jag mig såld. Bara att leta upp var det är billigast då…

    Men hmm… boken eller spelet först?

    ”Det är strategiska val, inte moraliska val”
    Just det låter ju väldigt intressant för det är något jag brukar hänga upp mig på i många spel.
    Holmberg bloggade nyligen: Bastion genomspelat.

  4. Jag tycker alla ska vänta en dag eller två tills jag fått säga mitt. Alla vet ju att mina åsikter är mer rätt ;)
    Familjenspel(Spelkriget) bloggade nyligen: Agera utan tanke och tvivel

  5. Spel-Malmer skriver:

    Jag har en aning om att jagvälskar miljön och idén om Metro 2033, medan Jocke är mer pragmatisk och tittar på det faktiska spelet. Men jag gillade iofs spelet också, men jag lämnar ingen garanti :)
    Spel-Malmer bloggade nyligen: Agera utan tanke och tvivel

  6. Elin Ekberg skriver:

    Ah, ett spel som jag alltid velat testa och som jag nu inte blev mindre sugen på efter den här fina texten.

  7. ackreman skriver:

    Otroligt bra text och ställer Metro 2033 i nytt ljus även för mig, jag känner igen sakerna du beskriver men la ingen djupare tanke i det just då. Spelet var närmare boken än vad jag först trodde!

  8. normalniklas skriver:

    skönt att den här lilla undangömda pärlan får lite uppmärksamhet som inte bara utgår från att det är svårstyrt
    normalniklas bloggade nyligen: Back to the Future: The Game

  9. Jesper aka @hadirajan skriver:

    Jisses.. låter precis som ett spel för mig.. gillar att läsa in mer än vad man ska i spelen. Älskar Fallout 3 och NV men hatar det samtidigt eftersom ens val gör så otroligt lite påverkan i spelet.. kanske är detta spelet för mig…
    Stalker var på rätt väg, Fallout 3 närmre.. kanske skulle detta träffa tavlan…
    Antagligen finns det väl inte till Mac med det blir att köra Crossover games :D

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost