Tänk dig att du är på flykt i skogen någonstans i Närke en mörk natt. Soldater jagar dig, de har precis dödat din styvfar och mentor, du har ramlat i vatten och är iskall rätt igenom. I ett dis följer du efter ett lamm som en riktig liten fåne. Plötsligt träffar du på ett troll som är fastbundet i ett träd upp och ner. Ett troll… vad gör du? Skulle du släppa loss trollet?

Oskar Källner heter den nyligen debuterande författaren som har skrivit Drakhornet (Fafner Förlag 2011) en ungdomsfantasi och första delen av Nornornas vävnad. Det är en fantasyserie som utspelar sig under 1800-talets Sverige och främst Närke. Källner har ohämmat använt sig av den skandinaviska mytologin och vidskepelse. Man får träffa många väsen från gammal folktro som troll, älvor och Näcken. Det finns magi, fantasi och det finns sann svensk historia.

Vår hjälte Erik är en pojke som är på rymmen från något i Stockholm. Vi får följa Erik när han upptäcker att världen inte är precis som han trott utan det finns faktiskt väsen och han själv har en kraft inuti som är svår att tygla. På vägen till sin fristad så träffar Erik ett mysigt litet troll som heter Snuva som kommer att hjälpa Erik ur den ena knipan efter den andra. Erik blir även vän med en flicka som heter Hanna som i sin tur har sina demoner att slåss mot. Hannas far är en fyllebult som lovat bort henne i giftermål för att kunna supa och som missköter Hanna och hennes yngre bror. Dessutom så råkar Hannas gamla barndomsvän vilja ta henne till älskarinna och utövar utpressning. Erik blir självklart ovän med en del folk på orten och dessa sprider i sin tur elaka rykten om honom, samtidigt bor han hos prosten som inte riktigt är vad han ger sig ut för att vara. Karaktärerna känns lite naiva men det är ok för de ska vara unga och har alltså plats för massor av personlig utveckling genom serien.

Det är en rolig, spännande och ibland även sorglig saga. Överlag tycker jag att berättelsen flyter på och tempot är perfekt. Inte bara omslaget påminner om John Bauer utan jag hade genom hela boken bilden av Bauers skog och sjöar på näthinnan och som en känsla . Jag är fast från start och vill verkligen veta hur det kommer gå för Erik och hans vänner. Jag får inte riktigt grepp om språket för i ena stunden så känns det som Oskar Källner skriver dialogerna med väl valda ålderdomliga ord för att sätta en stämning, men sedan så slänger sig våra troll med moderna uttryck. Jag säger inte att det är fel, det är bara lite ryckigt. Jag gillar verkligen att det är uppfriskande modernt när Snuva kallar Erik för gulleplutt och sockerponke med mera. Jag kan tänka mig att för ungdomar är det viktigt att inte tyngas ner för mycket av ett språk med många äldre ord. Vem säger förresten att inte troll var före sin tid och pratade sådär modernt redan på 1800-talet? Det funkar och är helt ok. En hel del styrkeord(?) finns med, men jag glömmer snabbt dem och själv är jag nog bara ovan att läsa på svenska, så det kan vara mig det är fel på.

Det är mycket intressant att Källner har valt att berätta sin saga med ett riktigt Sverige som kuliss och riktiga historiska händelser som ram. På något sätt så slipper man hela den världsuppbyggande delen som kan bli tungläst och när det gäller en ungdomsbok är det en win-win situation. Sättet han väver in folktron, något som var sant för människorna som levde då och världen som är sann på riktigt påminner mig lite om hur engelska ”steam punk” fantasyförfattare använder sig av den Victorianska tiden. Precis som de utgår ifrån att allt galningarna i det gamla Victorianskasamhället trodde var sant faktiskt var sant så har Källner utgått ifrån att väsen och magi faktiskt fanns. Han svarar på frågan; Vad skulle hända om allt detta vi trodde på förr fanns på riktigt? Kanske skulle man kunna säga att detta är något motsvarande steam punk för svenska ungdomar? Vad skulle vi kunna kalla det? Eller har Tolkien snott så pass mycket från den skandinaviska mytologin och folktron och vävt sönder det tills folk inte känner igen vårt eget arv? Har vi förlorat allt till klassisk högepisk fantasy?

Jag tycker mycket om berättelsen och längtar till nästa del. Glädjande nog verkar detta bli episkt! Källner säger att han har hittills planer för åtta böcker och berättelsen ska utspela sig från 1809 till 1815. Jag tänkte vara rättvis och benhård, inte vara rädd för att såga boken, men det behövdes inte för den är bra, jag kan verkligen rekommendera den.

En andra åsikt av Familjenspel

När jag först hörde talas om att Oskar Källner skrivit en ungdomsfantasy var det främst för att min 9-åriga dotter skulle ha något nytt att läsa som jag köpte boken. När hon sedan plöjde sig igenom den på en helg och knappt var kontaktbar så insåg jag snabbt att det vore ett misstag att inte läsa Drakhornet.

Sällan har jag varit så glad över mitt beslut då boken är skriven i ett, för mig, perfekt tempo. Det känns som det händer något nytt och spännande var och varannan sida, är det inte troll eller annat mystiskt som dyker upp så får mig sig en djupdykning i de underbara karaktärer som målas upp. Lägga ner boken blir allt som oftast svårt, något som för egen del händer väldigt sällan.

Handling, karaktärer och tempot sitter alltså som en keps på en lastbilschaufför och därför blir det lätt att förbise de små störningsmoment som ändå finns där i form av Snuva, det lilla trollet. Jag kommer på mig själv mer än en gång att störa mig på hennes okaraktäristiska uttryck och hon känns som Drakhornets egen Jar-Jar, hon passar inte riktigt in i all övrig mystik.

Med det sagt så kan jag, och hela vår familj, inte annat än ställa oss upp och buga av vördnad inför Oskar Källner, för det är en fantastisk bok han skrivit och som alla bör läsa, ung som gammal.

Nu väntar hela familjen med spänning på del två, som enligt rykten skall dyka upp innan jul.

Vill ni ha mer Oskar Källner så hittar ni honom på hans privata blogg Munins Skärvor, på Debutantbloggen, på Fafner Förlag och på Twitter under epitetet munintrollet. Bilden är del av bokomslaget och är gjord av Anna Darlene van der Heiden (illustration) och Morten Ravnbö (grafisk formgivning).