Konsten att lyssna på böcker
3

Konsten att lyssna på böcker

Jag älskar min iPod Shuffle som jag fick i julklapp. Jag har den på mig hela tiden och överallt. Den har gett mig ett verktyg för att orka med en bebis som vill bli buren jämt och har svårt att leka ensam. Istället för att bli frustrerad, känna mig livegen och bli socialtdepraverad så drar jag bara på en podcast eller en bok och sen kan jag vanka i timmar eller sitta och leka tittut tills sonen ramlar ihop i en trött och glad hög. Livet är perfekt och vi är alla en glad familj.

Men starten var trög. Jag är en bokslukare i vanliga fall. Boken är med mig överallt och min handväska är alltid så pass stor att jag kan trycka ner en fantasy på nästan tusen sidor i den. Det första jag märkte när jag började lyssna på min första audiobok var att det blev lite knasigt med någon annans röst än min egen som läste boken inuti mitt huvud. Jag kände att det var supersvårt att hänga med i boken. Till slut började jag istället lyssna mer avslappnat som till en radio och plötsligt så ramlade polletten ner.

Efter ett par böcker så har jag insett att lyssnande har några negativa sidor som jag inte tänkt på förut. Jag tycker det är jobbigt att lyssna på en bok där den som läser gör fel eller använder fel röst. När jag lyssnade på I shall wear midnight av Terry Pratchett Störde jag mig på att personen som läser (Steven Briggs) talar med en sådan knäpp dialekt när han läser Nac Mac Feegle dialekten. Den ska läsas som Irlänska, Skotska eller Walesiska (tycker jag), men inte låta snudd på Jamaicansk och så onaturligt hackig. När jag lyssnade på The Way of Kings av Brandon Sanderson som är läst av Kate Reading och Michael Kramer så lyckades Kate och Michael uttala samma namn på två olika sätt.

Klantigt! Sånt borde de ju innan inspelningen ha fastställt. Hur låter denna dialekt, hur uttalas detta namn osv. Övar inte uppläsare innan de börjar spela in?

Saker som också är irriterande men som man helt enkelt får vänja sig vid är när de läser namn på ett sätt man inte själv skulle uttala dem på. När de låter fåniga för att de försöker imitera tjej/kille, tuff/snäll, gammal/ung osv. Men precis lika jobbigt det kan kännas att gå från en författare till en annan då man måste vänja sig med en ny författarstil så kan uppläsarens ursprungsdialekt vara irriterande.

Jag har precis lyssnat på The Lightning Thief av Rick Riordan som är läst av Jesse Bernstein. Boken innan (I Shall Wear Midnight) lästes av en mogen man som är tydligt Britt så det blev lite av en chock för systemet att lyssna på en ung grabb som har en riktigt bred Amerikansk dialekt och snudd på målbrott. Jag har bestämt mig för att strunta i resten av boken efter kapitel sju, för jag klarar helt enkelt inte av att lyssna mer på denna snorunge. Jag tror att den störta anledningen är att boken är skriven i förstapersonperspektiv (heter det så?) och jag vill inte att huvudrollen ska låta och prata på det sätt som Jesse Bernstein framställer det. Jag kanske tittar på filmen istället.

Ersättningsboken är precis tvärtemot tyvärr och nästan lika jobbigt det. Jag lysnnar på A Game of Thrones av George R.R. Martin som är läst av Roy Dotrice. Läsare har en extrem överklass Brittisk-accent, som är släpig och dryg även när han inte gör rösten till adelsmän. Han lyckas få till någon cockneyröst, men drygheten och släpigheten finns där hela tiden. Så från en motpol med ”snorunge Amerikanaren” till andra motpolen ”dryga överklass Britten”, det är inte lätt att ställa om.

Något som däremot är helt ok är när en författare själv läser sitt verk. Jag förlåter det mesta, dialekter, stakningar, sludder, ordmissar osv.  Jag älskade t.ex. Astrid Lindgrens skivor när jag var liten. En författare som läser sitt eget verk är underbart. En författare som läser sitt eget verk på ett bra och charmigt sätt är Oskar Källner (Munins Skärvor) som har skrivit Drakhornet. Det enda irriterande med den audioboken är att den bara kommer ut som ett kapitel en gång i veckan, så jag har precis beställt den på förlagets hemsida. Då är jag tillbaka med en tegelsten i handväskan, men det gör inget. Boken kommer ha sällskap av många andra tegelstenar, då jag faktiskt fortfarande har behov av att läsa pappersböcker också ibland. Det är som med vinylskivor… man vill ha prasslet!

Kommentarer

  1. Tommy Håkansson skriver:

    Jag fullkomligt älskar ljudböcker, och betade av en sådär 10 stycken på ett år ett tag. Det finns som du säger vissa problem, men jag är en väldigt långsam läsare och försöker alltid hitta boken läst av författaren själv.

  2. Scroll skriver:

    WoW 10 böcker! :-)

    Jag är en relativt snabb läsare men just nu föredrar jag ljudböcker på grund av den anledningen att ”dötid” är puts väck när man har sin lilla ljudmanick med sig. Dötid för mig är GULD VÄRT just nu när det känns som jag inte har en sekund över till mig själv. Är inne i en riktig ”egofas”. :-D

  3. Holmberg skriver:

    Fixar inte ljudböcker. Har svårt att koncentrera mig och hänga med och det är för bökigt att spola tillbaka om man blivit distraherad några minuter.

    Löser bebis/bok problematiken med eböcker i mobilen.. inte fullgott alternativ direkt men funkar för att få sin dagliga bokfix iaf.

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost