Kongens tale och budskapet
3

Kongens tale och budskapet

Jag befinner mig just nu i den norska huvudstaden då jag i veckan som varit och kommande vecka är involverad i två olika reklamfilminspelningar. Som tur är befinner sig min fru här också, och igår var vi på bio-humör och gick således och såg filmen The King’s Speech, eller som det heter på norsk: Kongens tale. Tack och lov var filmen inte dubbad. Det hade varit smärtsamt.

Så, filmen var slut, och jag var nöjd med biobesöket. Filmen var ju faktiskt sjukt bra, fint filmad och Colin Firth gjorde bra ifrån sig. Men så började jag fundera på det här med konst och budskap och sådant.

The King’s Speech är detta årets stora Oscarsvinnare. Att förvänta sig att det är en stark representant för just konstmediet film kan ju inte vara att kräva för mycket. Men ändå så lämnar jag biografen med inte större förändring innuti än att jag just sett en underhållande och välagerad film. För vad är budskapet i filmen? Vad vill den säga egentligen? Ja säkert kan man hitta lite teman om att övervinna svagheter och om mod. Men det är ju mer peptalk än faktiskt budskap. Hur är det med det emotionella då? Får den mig att känna? I stunden är jag verkligen där med kungen och hans problem och visst blir man något uppmuntrad, men det bestående intrycket är ändå att det var inte mer än en ganska humoristisk och varm film.

Vad har då allt detta med spel att göra?

Detta är ju faktiskt en spelblogg. Jo, det är en ständigt återkommande debatt om det här med om spel är konst eller bara underhållning. Och det är här jag tänkte ännu en gång sticka ut näsan lite med risk för att bli bränd. För även om The King’s Speech är fantastiskt fint gjord och agerad så är det ju mest tekniska saker. Lite som att säga att grafiken och röstskådespeleriet i ett spel är bra utan att egentligen veta om spelet i sig är bra. På detta plan är dock filmen extremt välgjord. Men i bestående intryck och helhetens konstnärliga uttryck tycker jag att det finns flera spel som berör mig vida mer än The King’s Speech.

Vad vill jag då få sagt med det här? Att spel är bättre än The King’s Speech? Att manus och skådespeleri är bättre i spel än i senaste Oscarsvinnaren? Absolut inte! Filmen i fråga är excellent och de enskilda konstnärlig uttrycken hos skådespelare och cinematografi är riktigt bra – så när som på ett extremt bajsnödig Churchill-imitation av Harry Potters Wormtail och några andra biroller. Men när det kommer till helheten så tycker jag The King’s Speech inte ger mig en större konstnärlig upplevelse än vad exempelvis Bioshock, trots att filmen är så vida överlägsen i agerande, uttryck och den mänskliga kopplingen.

Vad jag helt enkelt vill få sagt är att potentialen i spel är så oerhört stor. Med den involverande aspekten av interaktivitet och delaktigheten i berättande så kan spel trots sina ofta fåniga historier och usla agerande nå upp till en nivå som i bestående intryck ger mig mer än en grymt agerad, bra fotad och gripande berättelse om en kung med talfel i en tid där det verkligen behövdes en stark, inspirerande röst. Det om något säger, eller åtminstone stammar fram, en hel del om potentialen i vad spel är och kan bli.

Kommentarer

  1. Tommy Håkansson skriver:

    Spel har mer potential enligt mig, men samtidigt är det rätt svårt att jämföra. Å ena sidan har film övertag när det kommer till skådespeleri och manus — två väldigt viktiga ingredienser i en berättande upplevelse. Men å andra sidan har spel större möjligheter till att skapa en värld med atmosfär, samt en starkare relation både till omgivningar och karaktärer. Det är väldigt svårt att bygga upp samma relation till en filmvärld på bara 90 minuter, som vi etablerar för till exempel Rapture under loppet av flera timmar.

    När spelmanus skrivs av författare som förstår skillnaderna mellan berättandet i spel och film, och när tekniken kommit så långt att skådespeleriet i spel kan plocka upp små detaljer i kroppsspråk och ansiktsuttryck (LA Noir), då kommer spel ha all utrustning som behövs för att kunna gå om film även på de kvarvarande områdena.

  2. Oskar Källner skriver:

    Även jag har haft många spelupplevelser som vida överträffat det mesta jag sett på film. Jag tror, precis som det ni redan varit inne på, att spelens förmåga till inlevelse och eget agerande, gör det till det i längden överlägsna mediet för att berätta historier. Detta gäller oavsett om dessa historier är förplanerade (manusförfattade), eller av ”emergent” varianten (där historien skapas dynamiskt genom spelarens interagerande med världen.)

    Små detaljer som ansikten och kroppsspråk var ju helt fantastiska i t.ex. Enslaved. Jag har ännu inte sett LA Noir, men jag förutser en snar framtid där allt sådant har gått så långt teknologiskt att vi inte längre kan särskilja det från en filmisk upplevelse.

  3. Ercarret skriver:

    Jag reagerade på en sak, där jag tyckte att ditt resonemang brast lite: antagandet att King’s Speech, genom sina många Oscars, på något sätt automatiskt skulle kunna antas representera filmmediet som konstform. Jag håller inte med, utan jag tror att det är väldigt viktigt att skilja mellan ”bra film” och ”konstnärlig film”. De kan givetvis sammanfalla, och det är då de riktiga klassikerna föds, men jag tycker att många Oscars är en starkare indikator på att en film är ”bra” än ”konstnärlig”. Mig veterligen är Titanic och Sagan om Konungens Återkomst de filmer som fått flest Oscars genom tiderna, och jag skulle aldrig kalla någon av dem för särskilt konstnärliga; däremot, riktigt bra. Exemplet med King’s Speech blir således inte lika slående som det hade kunnat bli om det var en film som faktiskt ansåg vara ”konstnärlig”. Nu har jag själv inte sett filmen, men utifrån din beskrivning av den så verkar den hamna i kategorin bra film snarare än konstnärlig sådan.

    @Källner: Jag vet inte om jag skulle säga att spelmediet är det ”överlägsna” mediet för att berätta historier. Snarare är det ett annat sorts historieberättande, som berättar en annan sorts historier, som har potentialen att vara lika bra som de historier som berättas i film eller i böcker.

    Värt att ha i åtanke är ju att filmupplevelser inte nödvändigtvis behöver vara 90 minuter. Dels kan de komma i serieform (”mediet” representeras ju oftast, ganska felaktigt, bara av det som visas på bioduken), och dels kan filmerna delas upp i mindre, mer lättillgängliga delar (typ Sagan om Ringen).

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost