Störst av allt är handlingen…
20

Störst av allt är handlingen…

Jaha, så ger jag mig ut på allt för djupt vatten igen. I ett medium vars själva definition vilar på spelbarhet sticker jag ut näsan och hävdar att det trots allt inte är det viktigaste. Innan du kastar dig på kommentarsknappen, vilket jag ändå slutligen hoppas att du gör, så låt mig först göra min ståndpunkt klar. Lägga ut texten så att säga. Därefter kan ni låta en eventuell shit-storm – som det så fint heter – bryta ut.

Nu till min tes. Jag hävdar att även om alla komponenter som krävs för att göra ett spel är viktiga och måste fungera i synergi så är handlingen viktigare än vad en finslipad spelmekanik är för totalupplevelsen.

Det är nu viktigt att påpeka att jag inte hävdar att spelmekanik är oviktigt. Tvärt om. Det är jätteviktigt. Men om man sitter på ett helt ok och fungerande spelmekanik så kan man förvisso förbättra det, men det är ändå så att vill man lyfta spelupplevelsen till nya höjder så kan man slipa och hyvla, putsa och tälja, men även om man kanske får sig ett bra spel så blir det troligtvis inte något som folk kommer ihåg som en magisk upplevelse. Satsar man däremot på berättandet och ackompanjerande atmosfär är det i min mening större chans att man får till ett spel som tar spelaren till nya höjder. För vilka spel är det man egentligen minns?

Men inget resonemang utan styrkande exempel. Försvaret vill då kalla Irrational Games moderna klassisker Bioshock. Detta var ett spel som egentligen – som rent spel sett – var ganska halvdant. Inte dåligt, men inget fantastiskt heller. Det hade en spelmekanik som förvissa var lite mer komplicerade än den vanliga kuta-skjutaren men det var inte direkt särskilt tight och inte heller särskilt varierat rent spelmässigt. Att spänningen försvann ganska fort av att man aldrig behövde börja om när man dog utan kunde fortsätta nästan som om ingenting hade hänt, fast teleporterad en bit bort, hjälpte inte heller.

Men så fanns berättelsen och världen. Berättandet inte bara skrev om boken för mycket av berättandet i spel utan blev också det som blev förutsättningen för det som faktiskt var höjdpunkten även av själva spelmekaniken – förmågorna och dynamiken med big daddies och little sisters. För det var aldrig spelbarheten som gav Bioshock sin plats i spelens Hall-of-Fame. Det var berättelsen och det var kontexten.

För även i spel med enkel och banal story, där fokus ändå ligger på själva spelandet, så är det kontexten och narrativet som lyfter det över att vara bara en serie med mer eller mindre repeterade spelsegment. Ett spel som Gears of War 1, med sin minst sagt ganska osammanhängande och sitt minimala faktiska berättande utöver rena uppdragsinstruktioner, har väldigt mycket att hämta av sitt berättande och sin kontext. För exakt samma spelmekanik upprepat om och om igen likt det görs i kampanjen utan dess kontext hade varit fruktansvärt tråkigt. Likt en lång multiplayermatch mot AI-spelare utan poängräknande. Berättande och handling driver på och gör ett redan bra gameplay mycket bättre.

Nu finns det naturligtvis olika sorters spelupplevelser. Ett spel som Super Mario Galaxy 2 är ju inte direkt i behov av särskilt mycket traditionellt berättande, då dess huvudsakliga berättande ligger mer på ett annat plan. Istället för det mer emotionella satsar man mer på ren lekfullhet och finurlighet. Det är även så jag minns min barndoms enklare spelupplevelser. Som rolig och underbar lek. Och det är väl där skiljelinjen går mellan spel som djupare konstform och spel som lek. Det finns en plats för båda, men jag hävdar att för en mognare målgrupp som även kan älska lekfullheten i Marios äventyr så är i min mening ändå en stor och djup spelupplevelse med starkt narrativ större. Och även om spelmekaniken är helt fantastiskt och extremt få spel kommer upp i dess nivå så tror jag inte Marios galaxäventyr kommer bli ihågkommet på samma sätt som Bioshock.

Det finns även ett annat spel värt att notera. Nu har jag tyvärr inte själv fått spela det. Men det som kommer till tankarna är Shadow of the Colossus. Dålig kamera och framerate till trots, ett spel som många håller som ett av de absolut bästa någonsin. Ställ dig själv frågan: Tror du det är främst på grund av stridssystemet?

Kommentarer

  1. Peter skriver:

    Intressant inlägg.

    Jag håller med dig om att storyn och stämningen i spel gör att de koms ihåg och de kan bli riktigt bra även om själva spelmekaniken inte är så där jättebra ändå.

    Men ändå tror jag inte att storyn är så där jätteviktigt för att spelen skall kommas ihåg och minnas som klassiker.

    För att ta några exempel: Super mario 64, Zelda ocarina of time (jo, visst den har story men så där jättebra är kanske inte storyn när man tänker efter), sonicspelen 1,2,3, kid icarus,

    De här spelen ser jag som riktiga klassiker men ingen av dem (förutom kanske ocarina of time då) har någon jätteintressant story.

    Men det kanske har blivit viktigare på senare tid med story, de gamla Nes-spelen kanske klarar sig bra med bara gameplay.

  2. Ina (NG+) skriver:

    Ååååh, så bra skrivet!

    Nyckeln i den här texten var ”men även om man kanske får sig ett bra spel så blir det troligtvis inte något som folk kommer ihåg som en magisk upplevelse”

    Spel kan vara bra, kul, upplyftande… bara tack vare bra spelmekanik.

    Men det där du skriver, det magiska, det finns bara om atmosfären och handlingen klaffar.
    Jag sätter Silent Hill 2 som tidernas bästa spel fortfarande. Tror ni det är tack vare kontrollen? ;)

  3. Ludde Lundblad skriver:

    Din text får mig att tänka på Mafia 2! Det skulle passa utmärkt in i sammanhanget!

    Som vanligt, kul läsning :)

  4. Ina (NG+) skriver:

    Hmm, editfunktion önskas ;D

    Peter:
    Jag tycker personligen inte att de gamla spelen håller. Jag minns inte Mario, Zelda osv som MAGISKA. Det var kanske okej spel när de kom, nu är OoT och Mario 64 typ ospelbara. Trista spel med föråldrad spelmekanik som inte har en story som kan hålla mig kvar.

    Handling i spel kan åldras med värdighet. Spel utan berättelse och med enformig och gammal spelmekanik? Not so much.

  5. Aftonstjaerna skriver:

    Ja vi tycker alla olika, som tur är ;) Själv sätter jag spelkontrollen framför ett bra manus alla dagar i veckan. Jag kommer aldrig spela om Bioshock för den ”fantastiska” storyn, men däremot spelar jag årligen om Doom och Quakespelen. Är Bioshock ett av de bästa spelberättelserna? Om det är det, så känns det som att spelmediet har mycket att hämta från filmer/böcker. Jag är inte imponerad.

    Ett annat exempel jag tog upp tidigare i ämnet var spelet Heavy Rain som jag enbart spelat demot av. Men det skall vara en bra handling i det spelet om jag förstått rätt? Men eftersom spelkontrollen är så bedrövligt dålig så spelar det ingen roll för den blir inte bättre senare i spelet, eller?

    Som slutsats, en bra handling räddar inte en dålig kontroll, däremot kan en bra kontroll göra att man har överseende med en obefintlig handling.

  6. Peter skriver:

    Och för att inte nämna Tetris som är ett av de absolut bästa spelen genom tiderna.
    Och hur mycket story finns det i det?

  7. NuYu skriver:

    Det viktigaste, i min bok, är interaktionen. Allt handlar om den. Kan inte storyn få plats utan att spelet tvingas ta genvägar genom dumma mellansekvenser eller textsnuttar så är det egentligen inte så välgjort.

    Det största ligger i själva görandet, att integrera. De kraftfullaste upplevelserna jag själv haft är de där båda spelmekanik och narrativ fungerat tillsammans, eller där inget narrativ existerat.

    Men BioShock, usch. Det är inget dåligt spel, men dess slut, dess fruktansvärda sista timmar, efter det fantastiska klimaxet, det förstör hela upplevelsen. Och det är lika mycket storyns fel som spelmekaniken.

    Det här med berättande tycker jag faktiskt är fruktansvärt tråkigt numera. Inte många spel kan göra det på ett vettigt sätt utan jag tvingas alltid genom stela partier av icke-interaktion.

    Däremot, måste ju en känga slängas på spel som bara vill vara roliga. Men vad är spelbarhet? Bra kontroll, bandesign, att det är roligt att spela. Är det vad spela handlar om?

    Inte bara nej, och tack och lov för det.

  8. Spel-Malmer skriver:

    Peter: Pusselspel som tetris är helt klart ett undantag. Dock ser jag mig aldrig berörd av tetris på samma sätt som av ett starkt narrativ. Men roligt har jag. Så det hamnar väl likt SMG2 under mer spel som lek (Viktigt: inget negativt med lek, även för vuxna).

    Aftonstjaerna: Bioshock är absolut inte bästa spelstoryn. Men det är ett bra exempel.

  9. NuYu skriver:

    Jag håller med Peter här, till viss del. Ina, har du spelat Super Mario 64 på senare dagar?

    Det är perfekt. Åtminstone nära på. Odödligt i sin bandesign, fulländat och välavvägt. Överlägset Galaxy 2. Överlägset allt plattformshoppande. Överlägset alla dumma berättelser. Jag spelade det härom månaden.

    Tetris ja, herrejävlar, ett mästerverk nu och för alltid. Super Mario Bros. likaså. Och Meteos, för alltid i mitt hjärta.

    Heavy Rain har ganska hemsk handling faktiskt. Jag dras in på grund av interaktionen. Men i slutändan tror jag inte det räddar spelet (har inte klarat det men det blev under mina timmar hela tiden sämre).

  10. Ina (NG+) skriver:

    Ja jag testade Mario 64 nyligen. Ska spela igenom alla Mariospel jag kan komma över eftersom folk påstår att det är nåt fel på mig som inte gillar dem :P

    Det är riktigt tråkigt fortfarande :)

  11. NuYu skriver:

    Haha, vilken smak du har då. För mig personligen har plattformande aldrig mått så bra som då, åtminstone inte i tre dimensioner.

  12. Spel-Malmer skriver:

    Det är det här jag älskar med bloggandet. Alla smarta och tänkvärda kommentarer!

    Frågan är naturligtvis aldrig helt enkel, och det är många aspekter som gör ett bra spel. Men för min egna del så är ett spel utan narrativ bara roligt i korta stunder. Med det fantastiska spelet Tetris som exempel. Kan tycka det är jättekul i tio minuter. Och jag kan återkomma till det efter en längre tid. Men att sitta och spela Tetris i sju timmar i sträck? Händer inte. Men det händer ofta med narrativt starka spel med många gånger inte alls bra spelkontrol, och jag njuter. Modernt exempel: Mass Effect 1 som i ren spelmekanik under actionmomenten är rätt så dåligt.

    Med det sagt, så är en skön kontroll, rolig spelmekanik och intressanta fiender jätteviktigt för spelupplevelsen. Ser inget antingen-eller förhållande. Jag ser ett kompletterande förhållande, där narrativet dock har förmågan att lyfta det hela till helt nya höjder.

    Kort och gott: Ett spelmekaniskt bra spel med dåligt berättande (men ändå närvarande – inte som Tetris eller SM64) kan väldigt lätt vara ett sämre spel som helhet än ett spelmekaniskt mediokert spel med bra berättande. Helst vill man ju dock ha bra spelmekanik och bra berättande. Såklart!

  13. Gwellmyn skriver:

    Jag tycker att du har en bra poäng. Ett bra narrativ kan verkligen väga upp för en halvtaskig kontroll och ganska tråkig gameplay. Jag tänker i första hand på Alan Wake, som verkligen hade urtråkiga transportsträckor men där jag hela tiden ville veta vad som skulle hända i berättelsen.

    Det som även kan förstärka berättelsen ytterligare är ett riktigt bra soundtrack. Precis som i film kan musiken göra mycket för att sätta en stämning som t ex en dramatisk scen i Heavy Rain eller att man hoppar till i Silent Hill.

  14. NuYu skriver:

    Men ändå, säger spelet mig ingenting bryr jag mig inte om att fortsätta även om storyn kan verka skitbra.

    Mass Effect 2 har ju till exempel en ganska intressant story, däremot är det stelt och aningen enformigt. Där tycker jag föregångaren lyckades bättre. Inte bara mer intressant story utan bättre spelmekanik. Som du säger Malmer, de måste gå hand i hand för bästa resultat.

    Jag nämnde Meteos tidigare. Det är ett spel jag säkerligen satt med i sju timmar i streck. Samma sak med Bit.Trip Runner, som ju enbart har en abstrakt form av berättande.

    Sedan spelade jag förstås SMG2 timme på timme, även om det inte var något mästerverk…

    Men anledningen till att berättande i spel inte är speciellt intressant längre för mig, fast detta gäller förstås storspel, är ju att de inte kan göra det på ett vettigt sätt. Talar vi däremot om spel som t ex. Braid, Every day the same dream eller Passage har vi plötsligt otroligt intressant narrativ.

    Det är skillnad på berättande och berättande. Såklart.

    Alltså, det största problemet jag ser med spel med utmärkt story är inte kontroll, utan upplägg och speldesign. Det är där ME2 misslyckas totalt. Också där BioShock faller. Det är där jag tröttnar på GTAIV:s upprepande gameplay. Också där Uncharted 2 inte längre blir ett mästerverk. Samma sak gäller SMG2.

    Spelen misslyckas inte i spelbarhet, egentligen, utan design och upplägg. Vilket förstås är en del av spelbarheten.

    Titta på Mirror’s Edge bara (även om det kritiserats enormt): Storyn är inte det som får mig att vilja fortsätta, utan själva drivkraften att få klättra och hoppa vidare högt ovan marken. Vilket alltså betyder att utvecklarna misslyckats med en sak, men eftersom jag bara fortsätter spela, och det magiska sitter i själva klättrandet snarare än att se någon liten konspiration nästlas upp, betyder det inte mycket. Det är förstås en smaksak.

  15. Familjenspel skriver:

    Malmer: Shadow of the Colossus är ett utmärkt exempel på din tes, kontrollen är verkligen rätt dålig men det är som om man glömmer det när stämningen infinner sig och man börjar ta ner koloss efter koloss…

    En fantastisk handling kan alltid rädda ett spel med medelmåttig kontroll, men en tight kontroll kan inte rädda ett spel med dålig handling.

  16. EmmyZ skriver:

    Intressanta funderingar. Och jag både håller med och inte. Det beror helt enkelt på spel och spel.

    Ett exempel är FFX13 där spelet är väldigt enformigt men där berättelsen gjorde att jag spelade igenom hela spelet.

    Ett annat motsatt exempel är Diablo 2 där jag inte kommer ihåg ett skit av storyn (halshugg mig inte!) men där jag älskar den klockrena hack’n'slash-känslan.

    Så jag tror som sagt att det måste vara mer saker som spelar in än bara det ena eller det andra.

    Sen tror jag också att stämningen, den situation man befann sig i när man spelar, också spelar in. Jag tror jag älskade Diablo 2 så mycket, trots att jag inte kommer ihåg storyn, för att jag spelade det med min sambo och kompis och hade så grymt kul på vägen. Då förknippar jag liksom spelet med den underhållande känslan :)

  17. Oskar Källner skriver:

    Hej Malmer. Du har fel. ;-)
    Eller i alla fall bara till hälften rätt. ;-) Jag ska förklara vad jag menar. Vad vi talar om här är egentligen två olika mänskliga behov.

    Det första är behovet av historier. Som människor behöver vi berättelsens kraft för att få ordning och mening i en annars kaotisk tillvaro. Genom berättelsen skapar vi struktur och får en röd tråd i våra liv. Vi har alla våra livsberättelser, och genom att minnas och hela tiden använda denna livsberättelse så kan vi också lättare bearbeta saker som sker i våra liv, samt relatera empatiskt till andra människor och deras berättelser.

    Dessutom söker vi efter metanarrativ, alltså efter de stora övergripande berättelserna, som ger livet mening. Berättelser med vilka man kunde finna platsen för sin livsberättelse i ett större skede. Förr i tiden hade man bl.a. den grekiska mytologin, medeltidens sagotradition, och framför allt bibelns berättelser som metanarrativ. Denna kunskap är nästan helt borta idag. Vi har andra metanarrativ med vilka vi brottas, t.ex. Star Wars, Sagan om Ringen, Harry Potter, m.fl. Historier som ställer de stora frågorna om gott och ont, och om vad det innebär att vara en kämpande människa.

    Det andra är behovet av att bemästra sin omvärld. Behovet av kontroll. Även detta är något vi har med oss i självaste vår genetiska makeup. Jag har en åtta månaders dotter och fascineras varje dag över hur hon hela tiden tränar sig på att manipulera (och med tiden kontrollera) sin omgivning. Kontroll är något vi eftersträvar. Den som har kontroll, har makt, och kommer att överleva och få framgång. Därför älskar människohjärnan att lära sig bemästra nya saker. Vi älskar när vi kan få pilla, och trixa, och lära oss, och bli allt skickligare på något, vad det än är. Så länge som det är lagom utmanande så är vi fast!

    Om man bara vill ha en berättelse så läser man antagligen en bok, eller går och ser en film. Om man bara vill bemästra något så kanske man går och flyger drake, eller… spelar tetris.

    Och här kommer jag till poängen. Det finns många spel som faller inom kategorin ”bemästrings-spel.” Där det enbart handlar om skicklighet och kontroll. Där finns inget (eller nästan inget) berättande. T.ex: Tetris, Bubble Bobble, Asteroids, Ice Climbers, Space Invaders, Dance Dance Revolution, Guitar Hero, SingStar, SimCity, Virtua Cop, etc…

    Det finns däremot inga spel som enbart är berättande. För då vore de inte längre spel, utan filmer. Jag har inte själv spelat Heavy Rain, men jag har förstått att det ligger väldigt nära filmen som medium.

    Jag älskar när ett spel har en bra berättelse, t.ex. Final Fantasy X. Jag tror precis som många redan skrivit att ett bra spel (med bra bemästringskapacitet) blir ännu bättre av en bra story. Av den enkla orsaken att en bra berättelse berör oss på en djupare nivå, och kan relatera till vår egen livsberättelse och så ge oss delar till vårt meningsskapande metanarrativ.

    Det finns även exempel på spel med dålig kontroll som räddats av sin fängslande berättelse, te.x. Alan Wake. Men det finns inga spel med enbart berättande. För då är det per definition en film. Därför är inte handlingen det största, och kan inte heller vara det.

    Ps.
    Förresten har jag för mig att originalet går: ”Men nu består tro, hopp och kärlek. Och störst av dem är kärleken.” ;-)
    Ds.

  18. Tommy Håkansson skriver:

    I 9 fall av 10 tycker jag handligen är ivägen för spelandet. Visst kan det vara viktigt, och krydda rejält. Men tekniskt sett är ju interaktiviteten viktigast. Annars är det ju en film. :p Men om vi pratar smak är det ju annorlunda. Antar att man upplever handlingen annorlunda i ett spel än i en film också, eftersom man är mer en del av världen. Så ”se på film i stället för att spela tv-spel då” håller nog inte hela vägen.

    Men jag tycker synd om er som uppskattar handlingen mest, för det finns inte så mycket av kvalitet för er att hämta. Även om det tagit enorma steg framåt de två senaste generationerna.

  19. Spel-Malmer skriver:

    Jättebra kommentarer. Ni har alla många starka poänger och jag tar av mig hatten och bugar! Och jag får väl nog erkänna att jag delvis har fel, och delvis rätt. Dels för att det handlar väldigt mycket om smak och dels för att det finns olika sorters spel, som jag även tar upp i mitt inlägg.

    Men dock för tydlighetens skull, och delvis som lätt ”försvar” till Oskars eminenta utläggning, vill jag påpeka att jag aldrig hävdat att bara för att jag anser berättandet vara det viktigaste i ett spel för att man skall få en bra upplevelse så är gameplayet oviktigt. Tvärt om. Men jag hävdar ändå med bestämdhet att kvalitén på berättande är viktigare för totalupplevelsen än kvalitén på gameplayet, så länge gameplayet i grunden ändå fungerar.

    Men i spelupplevelser helt utan story, som Oskar så fint presenterar ovan som bemästringsspel, är det såklart totalt oväsentligt.

    För min del (här kommer smaken in) är dock den sortens spelupplevelser grymt tråkiga mer än minimala stunder så länge man inte spelar med eller mot någon man känner. För mig är det en helt annan kategori av underhållning och inte därför jag spelar. Ser det nästan som om det är två helt olika ting som råkar dela namnet ”spel”.

    Nej, istället så ser jag en balans mellan gameplay och story. Där båda krävs att de är bra inom sina respektive genrer för att ett mästerverk skall vara möjligt. Jag kräver båda två då de båda två förhöjer upplevelsen och i sina bästa stunder är bättre underhållning/totalupplevelse än många filmer (bara story) eller ett rent storybefriat spel (bara gameplay). I den balansen mellan gameplay och story så ligger vågen ganska jämt, men i mitt sinne finns där ingen tvekan om att vågen lutar ändå mer till fördel berättande i vikt. Just därför förstör dåligt implementerad och integrerad story ganska mycket i spelupplevelsen, vilket gör att många därmed känner att story mer förstör in hjälper.

    Och som Ina sa ovan. Silent Hill 2 (och mitt exempel Shadow of the Colossus). Det var inte kontrollen eller gameplayet som gjorde dem till spelikoner. Det var symbiosen mellan ett i vissa mån kanske trasigt, men ändå väl fungerande spelsystem och ett grymt berättande och atmosfär. Inte som betraktare, likt en film, utan som en deltagare som kan kontemplera och fundera kring varje steg och handling man bestämmer sig för.

  20. Oskar Källner skriver:

    Jag tycker också, precis som du, att det är när både bra gameplay och bra berättande samverkar, som ett spel kan lyfta till en totalupplevelse som är vida överlägsen både de flesta filmer och rena bemästringsspel.

    Men då är vi inne på personlig tycke och smak. Kanske är det så att du har en större böjelse för sammanhang och meningsbyggande narrativ, än efter själv bemästrandet. Så må det vara. Sådan är jag också.

    Samtidigt är jag inte blind för glädjen som finns i att enbart kontrollera och bemästra. T.ex. har jag inte införskaffat StarCraft 2 (ännu). Men jag var med ”back in the days” och lirade ettan i multiplayer, timme efter timme på skolans LAN. Historien är superenkel. Expandera din bas. Bygg enheter. Krossa fienden. Men känslan när man efter en hård kamp lyckas lura sin motståndare och till slut förinta hans bas, det är spelglädje i sin renaste form! :-D

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost