Dagen efter
14

Dagen efter

Häromdagen släpptes det vansinnigt upphausade Halo Reach. Betygen världen över rörde sig mellan 90 till 100% och spelet hyllades av en ening kritikerkår som det bästa Halo någonsin, om än dock inte så nyskapande. Ett sista avsked från Bungie till Halo-fansen. Mitt twitterflöde fullständigt kokade dagarna innan, och jag själv gick från reserverad optimism till total Apple-hysteri.

Men så kom dagarna efter. De flesta har nu spelat åtminstone spelat en stor del av kampanjen och det börjar höras en rad kritiska röster. Det talas om buggig artificiell intelligens bland medkaraktärerna, någon stör sig på suddig motion blur och en annan uttrycker besvikelse över multiplayern och vill gå tillbaka till Halo 3. I samtliga fall finns det fog för kritiken och den är inte omotiverad. Men någonstans börjar jag ana ett visst mått av backlash på den stora hypen. Att spelet i sig inte alls är dåligt, utan att det just är ett kompetent och bra spel i sin genre, men att all hype har gjort när spelet inte lever upp till de astronomiskt högt ställda förväntningarna så blir fallet så mycket större. Har vi låtit oss själva bli lurade att tro att spelet skulle vara det första utan brister? För detta verkar vara ett fenomen som återkommer nästan varje gång ett storspel hyllas unisont av kritikerna. Förväntningarna skruvas så högt att det enda som kan kvarstå är besvikelse. Vad besvikelsen består av är olika från person till person.

I mitt eget fall så älskar jag gameplayet och det berättarstilen i Halo Reach. Jag tycker storyn hänger samman på ett bra sätt, och man är hela tiden sugen på att se vart det går vidare. Det är även väl integrerat med själva gameplayet, vilket lyfter dem båda. Visst saknar jag den lätt undertryckta relationen mellan Cortana och Master Chief, men det finns gott om godis att hämta i den här historien också. Dessutom har jag väldigt roligt genom allt. Nu är jag inte helt klar ännu, men det lovar gott för slutet. Några buggar har jag inte stört mig på. Tycker inte de är större än i några andra spel med samma omfång. Inget som förstör upplevelsen.

Men är jag då besviken? Inte på spelet som sådant. Men det beror nog på att mina förväntningar låg nog på en vettig nivå där. Men jag hade förväntat mig mer grafiskt. Därför sitter jag här nu och är besviken på att texturarbetet faktiskt på många ställen är under all kritik och ser ut som något från ett tio år gammalt spel. Under en sektion i spelet undrar man nästan om det var rea på dålig träpanelstextur. Ser rent ut sagt gräsligt ut. Sen är jag även besviken på ljussättningen. Det är lågupplösta lightmaps och generellt dålig ljusmodell. Nytt för Halo Reach är att de lagt in något som kallas för Screen Space Ambient Occlusion (SSAO). Det är något som oftast gör spelen snyggare, men det här måste vara en av de sämre sådana jag sett. Ser helt enkelt inte bra ut alls, även om den trots allt gör spelet snyggare. Lägg till det en motionblur som blurrar saker som är still i bild, men som rör sig i världen, vilket gör att saker som borde vara skarpa blir suddiga och ibland tvärt om. Mina förväntningar på det grafiska var högre, då jag hoppades att de skulle ha gjort mer än vad de gjort. Därmed en besvikelse. Dock ser spelet i det stora hela mycket bra ut. Men det kunde ha varit så mycket bättre.

Så där har vi det. Även jag föll offer för överhypning. För jag kan egentligen inte på något sätt objektivt säga att Halo Reach är något annat än ett fantastiskt spel, för det mesta även grafiskt. Kanske inte ett tio av tio spel, men ett sjukt bra spel. Men med all upphausning finns även ett mått av besvikelse. Det beror inte på något större fel i spelet. Det är bara allt runtomkring. Så jag måste påminna mig själv för framtiden att inte bli för hypad över vare sig gameplay, story eller för all del det grafiska.

Föresten, har ni sett TGS-trailern från Lords of Shadow? Ser så makalöst snyggt ut. Är så sjukt taggad! 7:e oktober kan inte komma snart nog!!!

Kommentarer

  1. Familjenspel skriver:

    Igen ett mycket bra inlägg! Jag har spelat 2-3h och man kan väll inte säga att det är tillräckligt för att dra stora växlar. Samtidigt så sitter jag inte och gapar över hur fantastiskt det är.

    I många fall är gameplayet tight och fantastiskt, samtidigt som storyn är bra. Precis som du säger så tycker jag inte det håller rent grafiskt och fordonen är i många fall bedrövliga att styra. Halo 3 var inte speciellt snyggt och detta är ju snyggare, men det lever inte alls upp det de bästa. Återkommer i en blogg med mer tankar :)

  2. Jonas Andreasson skriver:

    Härligt inlägg, jag spelade precis igenom Halo serien, och kan tycka att det sista var lite överhypat också. Jag tycker det är en väldigt bra spelserie, dock något överhypad. Reach är bra, men långt ifrån det bästa jag har sett. Det jag gillar är helheten man får, den episka känslan, härlig fysik och ett roligt multiplayer läge. Gametrailers.com har en video där de jämför grafiken med Halo3, och skillnaden är inte enorm…

    Själv hypade jag sönder det nya Metroid, vilket jag blev grymt besviken på…hype är bara negativt…

  3. Alexander (StateUnkn0wn) skriver:

    Jag är i överlag väldigt besviken på Halo: Reach. Själva gameplayen känns väldigt stelt och klumpigt, och AI:n är inte direkt den smartaste. När man kikade på div. videos för Reach så såg det väldigt välpolerat ut, men nu när man har spelat själv så är det inte alls så polerat.

    Jag har ju aldrig varit något riktigt Halo-fan men, multiplayer var det faktist riktigt roligt. Det känns inte alls lika stelt som storyn och det är fantastiskt roligt att bara spela med kompisar för att det är roligt. Det ger mig inte alls samma allvarliga känsla som när jag spelade Call Of Duty/Battlefield. Vilket är väldigt skönt att man har något spel som man faktist bara kan slänga i boxen och lira för att det är skoj.

  4. [...] Läs också Spel-Malmer – Dagen efter [...]

  5. Spel-Malmer skriver:

    Jag lutar mer åt att jag verkligen gillar Halo: Reach. Är bara lite grafiska missar och frameratendrops jag stör mig på. I det stora hela är det tokkul, men med lite bitter eftersmak pga all hype.

  6. dakkster skriver:

    Jag köpte Reach i tisdags, men det har inte blivit något spelat än. Har bara blivit några matcher i NHL 11 den här veckan än så länge i spelväg.

    Men jag tänkte på det där med hype. Det är väldigt vanligt att spel har maximal hype precis när spelen släpps och de första dagarna efter det. Ett fåtal spel får sin hype uppbyggd ett tag efter att de släpps bara för att de flög lite under radarn vid releasen. Varför folk hypar upp spelen mot bättre vetande (för de flesta lever ju aldrig upp fullständigt till hypen) efter alla dessa år är intressant. Själv brukade jag hypa upp spel rätt ordentligt, men efter en hel hög besvikelser tror jag att jag har reserverat mig en hel del inför varje spelsläpp. Speciellt i dag är det rätt sällan att jag köper ett spel på release och sen spelar det omedelbart. Eftersom jag har en rätt stor backlog blir det så att jag har en hel hög med toppspel som bara ligger och väntar på mig, så när de ligger där och jag ser alla andras reaktioner blir mina egna förväntningar på spelen lite mer sansade.

    När det gäller Reach tror jag att jag kommer tycka det är helt underbart även om det säkert har sina skavanker. Inget spel är perfekt, men just Halo-serien brukar ge mig ett enormt bra helhetsintryck. Kommer kolla efter alla små detaljer och alla vinkar till böckerna som jag har plöjt igenom och jag tror jag kommer tycka det är skitcoolt. Då spelar det ingen roll om det är lite kass AI här och där eller om det är någon motion blur som meckar lite :)

  7. Spel-Malmer skriver:

    dakkster: Du har helt rätt inställning. Jag tror du kommer gilla spelet.

  8. Micke skriver:

    Jag bli förvånad över tonen i debatten, man får intrycket att vissa känner sig personlig förolämpade av att spelet inte motsvarade deras förväntningar.

    Men för att bli lite konkret, hur gör man för att hitta den ”rätta” nivån av hype? Jag gillar lite känslan att gå omkring dagarna innan och mysa. Å andra sidan blir jag sällan besviken, tror det kommer av att jag inte hinner spela så mycket att felen i ett spel som Reach blir påtagliga.

    Avslutningsvis vill jag citera en okänd person, ”lika bra att ta ut det positiva i förväg, allt kan vara slut när man väl upplever [spelet] i verkligheten”. :)

  9. aglet skriver:

    Är det bara jag som ser hela det här inlägget som ett upplägg till veckans punchline?

    En text som behandlar hype och hur försktig man bör vara med den som avslutas med orden ”Är så sjukt taggad! 7:e oktober kan inte komma snart nog!!!” ?

    Hahaha… ha-ha… ha…?

  10. Oskar Källner skriver:

    Halo Reach är inte perfekt. Det har ett antal riktigt stora brister i både gameplay och story. Men det gör inte så jättemycket för min del. För bristerna är inte så stora att jag vill sluta spela. Istället är spelet så pass roligt att jag bara vill fortsätta. Trots bristerna.

    Men Halo Reach är inte det perfekta spelet. Det finns en hel del saker som behöver poleras. Jag kan förstå att de som drogs med i hypen är lite besvikna.

    Men man får helt enkelt försöka se det som finns där, istället för det som inte finns. Det är för övrigt ett tips, inte bara för Halo Reach, utan för hela livet… ;-)

    Efter att ha klarat Reach på ”normal” så ser jag fram emot att spela igenom det igen på ”heroic.” Och jag brukar inte spela om spel. Bara det säger något om hur kul det trots allt är.

  11. Oskar Källner skriver:

    Och det är en väldigt rolig punchline! ;-)

  12. NuYu skriver:

    Förstår inte riktigt vad du menar när du säger att berättandet och gameplayet flyter ihop och lyfter dem båda. När, under själva spelmomenten, får man ta del av storyutvecklandet på ett vettigt vis och inte bara genom halvt nedtystade samtal från någon överordnad som talar om vart man ska, men man ändå inget förstår utan vänder sig till pilen som visar det?

    Storyn är bra och spännande, men den är ortodoxt berättat till den gräns att det blir för stelt, och den har ingen tyngd. Till gameplayet däremot, är Reach en triumf. Bandesignen, vapnen, balansen, allt är otroligt väl avvägt. Jag har dessutom bara spelat det på Legendary, och där är det ju smått datorfuskande fiender man möter, men AI:n har jag inte reagerat på. Grafiken bryr jag mig inte om.

    För mig är problemet att berättandet saknar tyngd trots alla tusentals explosioner. Men om man inte har något vettigt att säga längre räcker inte det hur mycket man än spränger. Även om jag har enormt kul längs vägen.

  13. Spel-Malmer skriver:

    NuYu: Jag håller med dig faktiskt helt. Men jag tycker ändå att det finns ett berättande i miljöerna i sig. Inte på Bioshocks nivå, men det finns en hel del atmosfär som sjunker in i själva gameplayet och i voice-overn. Men jag håller verkligen med din sista kommentar. Väldigt mycket explosioner, men berättandet saknar tyngd. Men det fungerar också ganska bra för spelet. Känslan att vilja fortsätta för att se hur det slutar är väldigt påtaglig. Sen tyckte jag dock slutet var lite trist faktiskt. Men det visste jag inte när jag skrev ovanstående inlägg. För det är inget man kommer komma ihåg direkt.

    Eftersmaken av Reach blir ändå lite ljummet, nu när man faktiskt klarat spelet.

  14. Oskar Källner skriver:

    Nej. Jag förstår mig inte heller riktigt på slutet. (Den efter eftertexterna.) Det är många som skrivit om hur berörda de blev av den sista hopplösa kampen. Hur det var ett emotionellt ögonblick för dem.

    Men inte för mig. Det var lite mer typ: ”Jaha… det här var ju lite kul gjort.”

    Jag förstår vad de var ute efter, men jag hade aldrig en sådan emotionell investering i min egen lilla spartan att jag blev berörd. Ett problem som för övrigt gäller de andra spartanerna också. Och utan emotionell investering så fungerar inte storyn…

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost