Upplevelsen och produkten
15

Upplevelsen och produkten

Hur skall man värdera ett spel egentligen? Jag har precis klarat Alan Wake, och kände under hela resan och efter det att eftertexten rullat att jag precis spelat ett bland de bästa spel  jag någonsin spelat. Men ändå inte. Allt beroende på vilken grund man skall värdera spel på och vart man vill att mediet skall ta vägen. Det är denna fråga om värdering och framtidssyn som denna artikel skall behandla.

Jag har mer och mer börjat inse hur fundamentalt felriktad den mesta så kallade ”speljournalistiken” är jämfört med mycket av min spelsmak. Jag ser gång på gång hur mina upplevelser av spel inte stämmer överens med vad som skrivs, och ofta sågas eller hyllas spel på grunder som jag inte kan relatera till. Det mesta verkar värderas utifrån hur många features ett spel har och hur välimplementerade dessa är. Det talas spelbalans och valfrihet. Allt är saker som behöver vara bra och som är viktiga för ett bra spel. Men är det allt? I trailern för People Can Flys kommande förstapersonsskjutare Bulletstorm förklaras att man är strandad på en livsfarlig planet med mutanter och då är det självklart ”time to break out out the awesome” varvid galna vapen och förstapersonssparkar tar vid – allt till kritikerkårens hyllningskör. Men vad hände med eftertänksamheten? Den intellektuella stimulansen? Skall det enda vi får på den vägen vara pussel och problemlösning?

Tack och lov är så inte fallet då det finns en rad moderna storspel med mer djup än så, men tyvärr så recenseras och bedöms spel i stort sett alltid främst utifrån ett produktperspektiv. Även berättande bryts ner på ett tekniskt plan och blir en kort fråga om hur bra storyn var. Sällan talas det om totalupplevelsen. Nej, istället är det lite låg texturupplösning eller – Gud bevare oss väl – inte har full 720p upplösning. Som om det är det viktigaste. Det är väl hur det slutligen upplevs som spelar någon roll. Pixars Wall-E på DVD har lägre upplösning än nästan alla spel idag, men ser ändå bättre ut än allt i spelväg.

Med den ständiga produktifiering av bedömningarna av vad som är ett bra spel och fokuseringen på enkla maskulina teman såsom stora – underförstått coola – vapen och högteknologiska machomän så verkar mer och mer leda till ett scenario likt det som lyfts fram av Chris Hecker i Alice Bonasios excellenta artikel Better than film i den mycket trevliga publikationen Escapist Magazine. Han menar där att spel löper en avsevärd risk att landa i en situation där det som produceras kan jämföras med seriealbum. Att även om det finns verk som står ut så är det mesta ganska likriktat och skräddarsytt för en ganska snäv nördpublik. Nu är jag inte den som har något emot nördkultur – tvärt om – men jämför man med film finns där en helt annan bredd. Eller med Chris egna ord: ”I like space marines, but, as I tell my six year old, you can’t eat only candy all the time or you’ll die”. Jag tror personligen att spelmedia är en stor orsak till att just detta sker.

Recensionerna och artiklarna handlar mer om produkten spel, och när någon recenserar spelet utifrån en annan synvinkel som exempelvis när Tove Bengtsson i SvD sänkte betyget på God of War 3 på grund av dess sexistiska och hemska kvinnosyn samt dess brutalitet så blev det ramaskri bland många spelare. Dessutom är det anmärkningsvärt att hon var i stort sett den enda som lyfte detta faktum bland världens spelrecensenter. Inte ens vid en direkt fråga verkar exempelvis Gamereactor se det som ett problem. Något liknande hände när Sam Sundberg recenserade Gears of War 2 i samma publikation som Tove och gav det en tvåa i betyg på grund av dess ytliga och barnsliga machoframtoning. Även jag själv reagerade på recensionen och ogillade den. Nu i efterhand vill jag dock ge en eloge och ursäkt till Sam för att han vågade skriva som han gjorde och jag måste säga att hans förhållandevis korta recension är troligtvis en av de bättre recensionerna av det spelet. Eller snarare en av de få recensionerna av spelets mening och innehåll och inte dess produktmässiga kvalité.

Tillbaka till Alan Wake. Hur skall då detta, och alla andra, spel bedömmas? Ser man på spelet ur ett produktperspektiv landar man någonstans där Eurogamer.net eller Gamereactors recensioner landat. Läser man texterna handlar de mest om de tekniska detaljerna. Hur spelets stridsystem är uppbyggt och fungerar, kontrollens beskaffenhet och en teknisk nedbrytning av berättelsen och hur den bild de hade av spelet innan inte införlivas. Visst, det är helt ok att inte gilla ett spel, men det är lite tråkigt när recensionerna mer blir produktrecensioner än innehållsrecensioner, även om jag naturligtvis vill att en recension även innehåller ord om spelets tekniska kvalitéer. Men i slutändan är det ändå upplevelsen som räknas.

Så nu sitter jag här med ett spel som jag personligen inte haft en spelupplevelse tidigare som liknar den, trots att så mycket i spelet är bekant mark. Ett spel som utan tvekan jag har en upplevelse av som var starkare än allt jag spelat som släpptes under 2009, inklusive Uncharted 2, och som toppar det mesta i år. Ett spel som fått mig att tänka och fundera på ett sätt jag inte gjort sedan Bioshocks bästa stunder. Ett spel som också har ett helt nyskapande och fantastiskt stridssystem. Ett spel där att bara gå omkring på en diner eller polisstation i fullt dagsljus och bara vara är en upplevelse. Ett spel med den där lilla extra magiska känslan, men som har några minimala tekniska skavanker, lite låg fiendevariation och är ganska linjärt. Vad skall man välja att gå på? Punktlistan på några mindre lyckade funktioner och detaljer eller hur upplevelsen lämnar mig totalt hänförd, intellektuellt stimulerad och extremt hungrig efter mer.

Finns det ens ett val?

Kommentarer

  1. Henke skriver:

    Personligen så gillade jag Alan Wake massvis, men det som drar ner betyget en del är väl kanske replay-värdet. Om man bortser ifrån kommande DLC-episoder så är det väl kanske inte spelet man sätter igång en andra gång.
    (inte än på ett tag iallafall)

    Jag kommer inte ihåg när jag blev så berörd, uppspelt, skrämd och hänförd av ett spel senast. Alan Wake var ett välbehövligt lyft i min spelhylla.

    Jag tror att antingen älskar man Alan Wake eller också så hatar man det, det finns nog inget mellanting.
    .-= Henkes senaste blog: Natal – Flipp eller flopp ? =-.

  2. Spel-Malmer skriver:

    Visst kan jag tänka mig att det inte är så jättestort omspelarvärde på Alan Wake, men i ärlighetens namn, hur många spel spelar man egentligen flera gånger, och hur bra är de då? Tror dock att Alan, likt en bra film, blir perfekt att komma tillbaka till om sisådär ett halvår till år.

    Dessutom så kommer det som du säger DLC-episoder, som förhoppningsvis kommer rulla in med jämna mellanrum fram till Alan Wake 2, vilket gör att jag är toknöjd. Kommer troligtvis köpa allt så länge det är episoder och inte en ny frisyr eller en röd jacka.

  3. Ina (NG+) skriver:

    Ang omspelningsvärde:
    Nej det finns inte många spel idag som spelas om. Det släpps för många bra spel för att man ska hinna spela om spelen på samma sätt som man gjorde förr i tiden (då man kunda krama ut 6 genomspelningar ur vilket spel som helst eftersom man inte kunde/ville köpa ett nytt spel på två månader).

    Ang inlägget:
    Jag tycker att det finns en plats för Bulletstorm. Precis som det finns en plats för Alan Wake.

    Alla spel behöver inte innehålla intellektuell stimulans. Det finns stunder då jag helt enkelt är sugen på att springa runt och skjuta aliens eller slita huvudet av gudar. Samtidigt som det finns stunder då jag är sugen på ett djupare spel som berör och skapar funderingar istället.

    Jag håller med om att det självklart är korkat att dra upp att Alan Wake exempelvis har lägre upplösning i några scener, men all speljournalistik är inte på det sättet. Var det inte mest på forum och liknande som detta togs upp?

    Sen håller jag också med om att det finns på tok för många spel av vissa typer och på tok för få spel av andra typer. Tycker att artikeln http://www.cracked.com/article_18571_5-reasons-its-still-not-cool-to-admit-youre-gamer.html tar upp många bra punkter, speciellt stycket ”I have no problem with putting sex or sexuality in entertainment. Sex is part of life, so it should naturally be part of our movies and TV shows and games. But these are the digital equivalent of inflatable sex dolls.”
    Det är så mycket inom spel som görs på ett så otroligt omoget sätt

    Jag tyckte att Tove gjorde helt rätt. GoW3 är ett kompetent spel men med brister… och hon pekade ut de bristerna.

    Sam Sundberg däremot gjorde inte alls ett lika bra jobb. Jag kan förstå hans åsikter (även om jag inte håller med honom över huvud taget), men hans så kallade recension ser mer ut som ett pubertalt utbrott. Det hade gått att ta upp spelets brister på ett konstruktivt sätt, vilket han inte gjorde.

    För mig är det viktigt att veta om kontrollen fungerar bra och om spelet har problem med frame rate eller om det finns något annat som sticker ut i spelet. Känslan och spelupplevelsen beror så mycket på omständigheter att jag tror att det är svårt att få med i en recension utan att sväva ut alltför mycket.

    Så helhetsupplevelsen är på tok för subjektiv för att det ska gå att ta med som en stor del av en recension… dit var det nog jag ville komma :)
    .-= Ina (NG+)s senaste blog: Dagens väderprognos: Svordomshagel =-.

  4. Ina (NG+) skriver:

    Ja, just ja. Angående Gears of War 2:
    ”Eller snarare en av de få recensionerna av spelets mening och innehåll och inte dess produktmässiga kvalité.”
    I Gears är det den produktmässiga kvalitén som gör spelet för mig. Det är faktumet att de har lyckats så väl med det tekniska, med tempot, banorna och hur de olika vapnen fungerar. Att jag också gillar den story som finns och inte alls tycker att den är dålig som många påstår (scenen med Tai fick mig nästan att gråta för att jag blev berörd av rekationerna och liknande) gör att spelet enligt mig är ett kvalitativt spel. Jag spelar inte Gears för att få någon form av intellektuell stimulans, utan för att det är kul att spela skjutspel ibland.. och Gears är en fruktansvärt kompetent shooter.
    .-= Ina (NG+)s senaste blog: Dagens väderprognos: Svordomshagel =-.

  5. Micke skriver:

    Jag får för mig att spelproduktion av AAA-titlar på många sätt håller på att konvergera mot ett generiskt storspelsrecept, ungefär på samma sätt som Hollywood gör med sina ”blockbusters”. Det finns en checklista man ska kryssa av, det måste finnas gott om material för eftermarknaden och slutresultatet måste bli PG-13. I slutändan blir allt mer eller mindre lika ointressanta. Somliga produkter bättre än andra, men det märks tydligt när det kommer något annorlunda. Recensenterna blir plötsligt oense då de måste jämföra produkter som inte är menade att vara ekvivalenta. *nagelbitare*

    Alan Wake verkar vara ett steg bort från det generiska, både ofullständigt och minnesvärt. Lovande tycker jag, utan att ha spelat det. Mina ögon passerar nästa automatiskt förbi speltitlar innehållande ord som ”War”, ”Kill”, ”Bullet” eller annat uppenbart idislande av krigslekar. Nej, jag vill inte heller uteslutande ha svårmodiga, intellektuella spel, men snälla snälla speltillverkare, våga göra något annorlunda ibland.
    .-= Mickes senaste blog: Nätverk =-.

  6. Spel-Malmer skriver:

    Ina:Jättebra kommentarer. Roligt med långa utläggningar. Och jag håller med dig att det helt klart finns en plats för spel som Bulletstorm. Jag kommer säkert ha jätteroligt med det spelet. Det jag försöker belysa är dock hur synen på spel som produkter leder till att spel med klassisk beprövad mekanik och teman sväljs med hull och hår utan någon djupare analys av dess innehåll just på grund av, som du säger att man inte spelar Gears of War 2 för storyns skull. Det är det produktmässiga som är det viktiga där. Men jag tror ändå det finns något farlig för spelmediet som kulturform att inte se till spelen på djupare plan också. Sams recension kanske inte kunde ta upp i detalj problemen då det var en kortrecension, men han belyste ändå att det finns en problematik där.

    Se det så här. Transformers 2 är väl, med facit i hand, en film man mångt och mycket går och ser med syftet att se maffiga effekter och för vissa handlar det säkert en hel del om Megan Fox också. Och filmen levererar där ordentligt. Med både specialeffekter, robotar och rumpa. Så förväntningarna är uppfyllda och dess produktmässiga kvalitéer är svårt att bestrida sett till vad den utger sig för att vara. Är det dock en bra film? Har recensenterna gett den toppbetyg?

    Men som du säger, spel är lite mer produkter än film, och det är viktigt att man får en bra analys om spelens produktmässiga kvalitéer, men om vi vill att spel skall bli något mer än en produkt man får köpråd kring, likt vilken gräsklippare som helst till att vara en respekterad konst och kulturform så måste det tas längre än så. Då måste ett spel som Gears 2 kunna hyllas för sin spelmekanik, men få ett lägre slutbetyg på grund av sina macho stereotyper, även om jag måste erkänna att jag är en av de tre personerna som faktiskt blev berörd av Dons hustrus öde. Att ge det ett så lågt betyg som Sam kanske inte är vägen, men jag tycker det måste börja synas i recensioner. Jag går gärna på en 3 av 5 film på bio om det är av en typ av film där jag inte förväntar mig något djupt drama.

    Eller som sagt var: Jag har inget emot space marines, men man kan inte bara äta godis. Filmmediet har en helt annan bredd i sitt berättande och teman. Jag tror att spel kan ha det med. Samtidigt som det är bra grafik, roligt gameplay och tight kontrol. Typ ge mig en krigsshooter, men där man behandlar konsekvenserna av kriget. Där huvudpersonens relationer till familj och vänner trasas samman. Där det blir problem när han kommer hem. Sådana saker. Man kan säga mycket om första Rambo filmen, men något den gjorde bra var att förena action med desperationen och de svårigheter som han hade med att acklimatisera sig. Mer sånt i spelvärlden. Och här tror jag spelmedia spelar en jättestor roll.

    Annars blir det bara serietidning av allting. Roligt för oss spelare, men det är ett media som kan vara så mycket mer. Alan Wake och Bioshock ger oss en hint om detta. Jag får mersmak. Att då dessa spel får kritik för meningslösa detaljer och att totalupplevelsen och vad de vill säga så lätt skyfflas undan och inte överskuggar dessa skavanker tycker åtminstone jag är ett problem.

    Micke: Bra analys. Det är helt enkelt spel där recensenterna är väldigt oense som man kan hitta guldkornen i.
    Det är mycket därför jag litar mycket mer på vad en amatörbloggare jag följer skriver i sina intryck av ett köpt spel än en profssrecensent som mest analyserar spelets produktmässiga kvalitéer. Bloggaren skriver så ofta mer om helhetsupplevelsen, och sätter heller inte så ofta ett rent sifferbetyg som skall motiveras.

    Dessutom: Spela Alan Wake. Det är en perfekt blandning av humor, spänning, mysterium och smart skrivande. Allt levererat med riktigt rolig spelmekanik. Speciellt slutet tyckte jag var väldigt effektivt. Är så lätt att allt blir pannkaka när det förklaras, men här fick man både svar och nya frågor.

  7. Henke skriver:

    Nej det där med omspelningsvärde kanske inte spelar så stor roll.
    Det är ju som ni säger, man spelar ju inte ett spel flera gånger.
    Tror det iochförsig beror rätt mycket på att det just nu rasar in bra spel på marknaden.

    Jag har ju en hel hög hemma som inte är spelade en gång ens :)

    http://bit.ly/9bDqAJ
    .-= Henkes senaste blog: Natal – Flipp eller flopp ? =-.

  8. Farbror Atlas skriver:

    Efter ett gäng insiktsfulla kommentarer och klokt debatterande gör jag det enkelt för mig.

    Jag lyfter helt enkelt på hatten och applåderar detta fina inlägg. Kunde ärligt talat inte sagt det bättre själv. :)
    .-= Farbror Atlass senaste blog: Spelklassiker Musik 62 – Gäst DJ #6 =-.

  9. NuYu skriver:

    Mycket bra inlägg. En mer än värdig återkomst. ;-)

    Angående omspelningsvärde: Ett spel kan vara alltifrån 5 till 100 timmar långt. En film är bara mellan 1 och 3. Varför talar vi ständigt om omspelningsvärde i ett medium där varje spelupplevelse ändå varar såpass länge men inte i ett medium där upplevelsen är kortvarig? Vissa filmer kan ses flera gånger, andra enbart en gång. Är de som enbart kan ses en gång sämre för det? Självklart inte och varför ska spel – som ändå varar ofta fem gånger så långe so men film – vara tvingade till att kunna upplevas igen?

    Det handlar nog mycket om att det ska vara just underhållning. Köper du schack så ska du kunna spela det fler gånger, annars känns det rätt värdelöst. Men dataspel är inte schack. Dataspel må ha börjat som ett medium för underhållning men det behöver inte vara så.

    På en annan blogg* talade författaren om att hela problematiken ligger i att vi fortfarande kallar det spel. Spel är tävlingar. Men dataspel behöver inte vara tävlingar. Det handlar om upplevelser, interaktion och känslor. Vissa spelar enbart för att ha kul – men det är samma sak med film. Spel är mer än bara spel men ett stort problem är att speljournalistiken inte tänker så ännu.

    Om vi tittar på betygen från kritiker och försäljningslistor bland spel så är de ganska lika. Det finns inte alls lika stora likheter bland film och musik till exempel.

    Tänk på Avatar. Det är den största filmen genom tiderna, men är det den med bäst betyg. Absolut inte, eftersom det finns en hel del att klaga på där hos kritikerna. Kollar du däremot på det ”vanliga folket”, så är prisandet så högt att inte mycket annat hörs.

    Det är lite såhär med spelkritikerna. De flesta bedömer spel som underhållning där frihet, grafik, hur kul det är och allt sådant spelar in, men frågeställningar om vad det egentligen är som händer i spelet, vad det säger och om det har någon annan betydelse än ”jag kan göra hur mycket som helst, alltså är det kul”, skippas ofta helt. En film med väldigt tvivelaktig kvinnosyn skulle sågas rejält av kritiker. Men ett spel med samma kvinnosyn får ingen kritik alls. (Utom Rapelay då, men det är ju en annan historia.)

    Speljournalistiken är helt enkelt inte mogen ännu. Den är fortfarande fast i gamla tankegångar. Recensenterna är sådana som spelar spel på samma sätt som något spelar monopol, bara det att här måste grafik, musik och annat in i bilden. Det är många indieutvecklare som vill ta mediet till en annan nivå, så att det kan sträcka sig bortom enbart underhållningen, men de stora utvecklarna vågar inte göra detta.

    Det är klart det inte ska göras spel som är tråkiga enbart för sakens skull, men de borde kanske tänka på vad det är de håller på med lite mer än bara om det blir häftigt. Skriver jag en dikt kan det inte enbart låta bra, det måste ju vara en fungerande mening i den också. De flesta spel som släpps är tyvärr så otroligt dränkta i konflikter att den som verkligen tittar på vad det är spelet säger kommer få en väldigt splittrad och dum upplevelse.

    Det här blev långt…
    .-= NuYus senaste blog: Tävling: Vinn Osmos! =-.

  10. NuYu skriver:

    Jag glömde att länka ser jag nu.

    *http://liktgammalnyjazz.wordpress.com/2010/04/20/ebert-chime/
    .-= NuYus senaste blog: Tävling: Vinn Osmos! =-.

  11. Micke skriver:

    NuYu, jag håller med om mycket i det du skriver om spelpressen, men jag funderar lite över i dina resonemang kring omspelbarhet.

    Jag tycker begreppet begränsad omspelbarhet huvudsakligen är applicerbart på spel som ligger nära att vara interaktiv film, t.ex. Alan Wake, Grand Theft Auto, Uncharted etc. Andra genres, t.ex. sport, racing, pusselspel, online-multiplayer, spelar man av naturen om och om igen, i vissa fall i åratal. Så länge de förstnämnda delar namnet datorspel med de senare tror jag det blir svårt att undvika diskussioner om spels längd och omspelbarhet. Har man begränsad budget och vill lägga sina slantar på något som ger mycket är omspelbarhet väldigt viktigt.

    Jag tror vi kan enas om att begreppet datorspel är för grovt, vi behöver mer nyanserade termer och en mer nyanserad journalistik.
    .-= Mickes senaste blog: Nätverk =-.

  12. Spel-Malmer skriver:

    Kul att det blev så många kommentarer. Det är helt klart ett hett ämne, som verkligen blivit aktuellt för många nu i samband med flera av recensionerna av Alan Wake (inte alla dock. Många hyllade det).

    Känns extra roligt att fortsätta blogga nu, även om kanske inte alla inlägg blir lika matiga.

  13. NuYu skriver:

    Micke:
    Självklart gäller det inte alla spel, skulle jag bara kunna lira igenom ett shoot ‘em up en gång vore spelet ett stort misslyckande. Men frågeställningen finns där och riktar sig då främst mot längre spel, som du syftar på de interaktiva filmerna (vilket är något jag avskyr bland spel). Hur som helst, kravet på omspelningsvärde i storybaserade spelupplevelser kan ibland gå för långt och det är lite det som är problemet.
    .-= NuYus senaste blog: Tävling: Vinn Osmos! =-.

  14. Oskar Källner skriver:

    Jag har själv inte spelat Alan Wake. Och det kommer nog att ta ett tag innan jag gör det. Men jag har en liten reflektion angående det här med spelbetyg.

    Jag tror att Malmer har helt rätt. Av en ganska enkel orsak. Spelrecensenter idag baserar sina betyg på ett flertal olika faktorer, t.ex. grafik, spelkontroll, musik, återspelningsvärde och förhoppningsvis, handling…

    Men flera av dessa faktorer hänger på det enkla faktum att vi fortfarande håller på att bygga oss allt starkare, och starkare spelmaskiner. Jag är så pass gammal att jag hade en C64 när jag var liten. Hos kompisarna spelade jag på NES och sedan på Amigan när den kom. Det har hänt en hel del sedan dess. Men fortfarande kan inte ens 360n med fantastiska spel som Mass Effect, eller PS3ans grafiskt sett helt otroliga God of War 3, visa på total perfektion.

    Det kommer att ta ytterligare några generationer av spelmaskiner innan de till slut når en nivå då det blir meningslöst att göra dem starkare. För då kan de visa allt, och göra allt, som man vill. När vi väl uppnått den gränsen, och det kommer med stor sannolikhet att ske under vår livstid, så kommer fokuset automatiskt att förflyttas från ”Vad man klarar att göra” till ”vad man faktiskt gör”.

    Alltså kommer det att bli totalt ointressant hur hög upplösning maskinen pallar eller hur många vektorer den orkar måla upp samtidigt. För det kommer att vara så högt att det mänskliga ögat ändå inte kan se skillnad.

    Istället kommer framtidens spelmaskiner att bli en plattform för skapande. Och liksom alla andra mediaformer; filmen, romanen, o.s.v. så kommer spelen att växa upp och mogna. Visst kommer det alltid att finnas spel som går ut på att göra spektakulära headshoots, för sådan är människan. Men det kommer också att utvecklas helt nya konstarter inom dataspelsindustrin. Och de kommer att bedömas och kritiseras därefter.

    Det är något jag ser fram emot. När detta förhållandevis nya media i sanning blir sitt eget.

    Det finns också stora faror med att utveckla den perfekta spelmaskinen (se Emmyz post nyligen om två onlinespelsberoende föräldrar i Sydkorea som lät sin 3 mån bebis svälta ihjäl medan de spelade) men jag tror att det är något som vi som samhälle kan lära oss att hantera. Vi måste lära oss hantera det. Vi har inte så mycket till val…
    .-= Oskar Källners senaste blog: Caprica – vilken otrolig besvikelse =-.

  15. Spel-Malmer skriver:

    Som sagt var, fantastiskt bra kommentarer från alla. Vet inte vad mer jag skall säga. Era kommentarer talar för sig själva.

Skriv en kommentar

Visa min senaste bloggpost